Jag tror det var från commedia-dell´arte-gruppen 123 Schtunk som jag hörde uttrycket först. Ungefär att allt med showen är färdigförberett och det enda som fattas är människor. Som vattnet man häller på det torra snabbkaffepulvret och vips är kaffet klart. Just add people. Perfekt etikett för schtunkarna, de drar in publiken i pjäsen och commedia dell´arte uppstår.
Jag tänkte plötsligt på det uttrycket på cabarén i går. Repet och soundchecket som vi hade på plats innan publiken kom gick inte alls bra tyckte jag. Jag kände mig seg och oinspirerad när jag gjorde mitt solonummer med tomten. Ja, det kändes tråkigt, helt enkelt. Vad gör jag här?
Sen strömmade publiken in, sorlet ökade, man snackade med flera som man inte sett på länge, under middagen var det stor förväntan på cabarén, alla pratade om den. Ja, en oldtimer knackade i glaset och ställde sig upp och sa att han var mycket nyfiken på hur den här cabarén skulle stå sig mot de fina cabarérna från förr.
Större tryck på mig? Ökad nervositet och större rampfeber? Nej, här kommer grejen. Det enda som ökade var lusten att gå ut på scenen och äga. Den elektriska stämningen i salongen, spänningen. Det var som vingar som lyfte en.
När det var min tur med det där tomtenumret, som jag alltså gör helt solo på scenen, då njöt jag av stunden. Texten kom jag aldrig av mig i, alla de där 0-5 som jag pratade om i förra blogginlägget, de bara rann bort och blev snarare 10-5. Jag vågade mig på att agera också, eftersom jag litade på att texten inte svek mig. Jag sjöng ut på ett så naturligt sätt jag kunde. Jag kände att publiken var med mig i min berättande visa. Och sluttonerna tog jag med ett extra steg ut mot publiken och med Carolaliknande armar rakt ut.
Applåderna kan jag bara beskriva som dånande.
Så vaddå? Har jag inte varit med i denna cabaré i 26 år? Jo, men mest som textförfattare. Och som ”nyhetsankare” i telegramnumren. Och lite här och var i sketcher. Som sångare har jag mest varit med i körer med andra. Två andra solosånger har jag visserligen gjort under de här åren, men de var mest krumelurer i kanten, inga som jag tog ut svängarna med. Det gjorde jag plötsligt med den här i går. Och allt annat jag gjorde i cabarén gick strålande. Liksom för alla andra i ensemblen. Vi levererade och publiken gav oss sitt gensvar.
Det var bara det som behövdes. Att salongen fylldes med folk. Det torra pulvret omvandlades till ångande dryck. Just add people.
Och jag tänkte på mig själv som en artist. Och jag tänkte på amfiteatrarna i Grekland. Tysta stenar sluttande ner mot tom scen. Häll dit folk och jubel uppstår. Och jag är en del av det artisteriet.
The rocks and stones themselves will start to sing, heter det ju i Jesus Christ Superstar. Så kändes det i går för en bloggare i röda kläder och vitt böljande skägg.
.
