Den wettexbestyckade servitrisen

Det är många som skriver. Inte så många som läser just. Men skriver.

Många som skriver sitter på café. Och när man skriver, skriver man om nåt man ser.

Konklusionen av denna knivskarpa analys är att det mesta som skrivs handlar om fik. En kopp kaffe kanske. Eller té. Möjligen en kanelbulle också. Om man riktigt vill toppa.

Och en oproportionellt stor andel av alla skrivopus handlar om annalkande hot. Och om hemska lukter. Och onödigt påträngande hygien.

Inte så konstigt som det kan förefalla. Det beror helt enkelt på att en oproportionellt stor andel av världslitteraturen skildrar den oproportionellt lilla del av mänsklig aktivitet som utgörs av torkande av bord av servitriser. Det centrala i den aktiviteten är en wettexduk som själv tvagades som senast nån gång vintern 1944.

Tänker en fikande poet, den som med filosofiskt lugn slagit sig ner i en strategiskt utvald stol å caféet, när han med stigande skräck åser det värsta man kan åse på ett sådant etablissemang. En servitris som närmar sig, torkande bord med en wettextrasa. Varför det nu heter ”torka” är lite oklart, enär borden snarare blir blöta. En blöt osande rand glittrar efter trasan så fort den klafsar vidare på sin färd mot nästa bord, hela tiden närmre den fikande poeten.

En oerfaren poet låter sig härvid förlamas, inringas och gå sitt stinkande öde till mötes. En erfaren, däremot, svingar elegant med sig tekopp, kanelbulle och skrivdon under bordet, redan när servitrisen med trasan befinner sig flera bord bort. Döm efter servitrisens ohöljda förvåning då hon kommer till den fikande poetens bord.
Hrmf, satt det inte en pajsare här alldeles nyssens? Med en vältuggad blyertsstump? Måtte ha drömt.

Och wettextrasan vandrar vidare över borden. Och den fikande poeten har återigen klarat sig, hukande i sitt bröstvärn.

Om det finns många fikande poeter å ett fik, kan det alltså bli lite trångt på golvet ibland. Som på morgontåget till jobbet ungefär. Fast med den skillnaden att man kan lyfta sin tekopp och le hult mot närmsta underbordsgranne.

Så om ni kikar in genom fönstret till ett fik nån gång, kan det se helt tomt ut. Men bli inte lurade. Det kan vara knökafullt. Det är bara servitrisen som går sin rond med trasan.
.