Hans mammas recept

Som avslutning på det här året vill jag tipsa om detta recept. Det är skrivet av en som är mamma till en av Europas, ja världens, största författare. För mer än 200 år sedan. Vem?

"RECEPT FÖR DET NYA ÅRET

Man tager tolv månader,
rensar noga bort all avundsjuka,
bitterhet, snålhet och småaktighet,
skär varje månad i 30 eller 31 bitar
så att förrådet räcker för ett helt år.

Varje dag tillredes för sig
av 1 del arbete
och 2 delar glädje och humor.

Därefter tillsättes
3 rågade matskedar optimism,
1 tesked tolerans,
1 nypa ironi
och 1 pris finkänslighet.

Rikligt med kärlek öses över det hela.

Den färdiga rätten garneras med små buketter av uppmärksamhet och serveras dagligen med glädje och munterhet."

Receptet skrevs av Elisabeth Goethe (1731-1808), mor till Johann Wolfgang von Goethe, han på bilden häruppe. Vars höjdare i mitt tycke är hans ungdomsroman "Den unge Werthers lidande". Läs den!

Fint recept av hans Mutti, va? Det kanske rent av skulle skickas till Sveriges Riksdag? Fast ett av partierna får i så fall bortse från måttangivelserna och tredubbla dom! Den där teskeden, när det gäller tolerans, kan för det partiet med fördel bytas ut till ett lastbilslass ...

Själv återkommer jag som sagt hit till Görans Penna när det våras bland bergen igen. Vilket sker den 1 mars. För då inträffar den första vårdagen, enligt almanackan. Som får anses som en auktoritet på området.

Til dess bjuds du här på ett antal bloggbetraktelser av varjehanda kulör och fason att botanisera bland. För inte har du väl läst dem alla? De är 230 st. Inklusive denna, som nu bloggar mot sitt slut.

Gott Nytt År! Och jag hoppas med Goethes mamma att 2011 ska smaka!
.

BLOINK

Min bloggpenna har gått i ide. Han hänvisar till BLOINK.

Vilket betyder - som alla innehavare av bloggpennor känner till - BLoggpennornas Organiserade INtresseKlubb. En fruktad organisation i cyberrymden således.



Den första statuten i BLOINK lyder:
”Envar bloggpenna, vilken bloggat som en galärslav under lång tid, ja ända in i vintern, och tycker att det är jättekallt och jättemörkt ute, äger rätt att a) ta en siesta, b) gå i ide eller c) bli en glad PP (pennpensionär) helt efter eget skön.”

Min bloggpenna valde b. Men hans uppfattning om ide är att ligga på en badstrand på Gran Canaria och lojt sträcka ut sin gängliga kropp och smutta på någon god bloggdryck.
Medan han dikterar det här inlägget till en BLOINK-funktionär.





En funktionär som låter hälsa att min bloggpenna därefter säkerligen tar en sväng förbi Pennsylvania, där BLOINKs huvudkontor ligger, och shoppar loss lite. De lär ha fina pennfodral där.

Fair enough, tänker jag på nysvenska. Om man lite grovt räknar med en månad på badstranden och lika mycket i provhytten så blir det cirkus den 1 mars som bloggpennan återbördas till min hand. Samtidigt alltså som det våras bland bergen och årets första rufsiga tussilago tränger upp ur diket.

Två månader, det är OK. Då kan jag utforska en del av de andra skrivprojekten som myllrar omkring i mig. Och så har jag en del läsning också att komma ikapp med. Som ni ser på bilden här uppe.

Men, det var så sant, han hade fått dispens av BLOINK för ett inlägg till i år. Ett recept som är långt över 200 år gammalt och som han prompt ville skicka före nyår. 



Ett recept? Mer än 200 år gammalt? Undrar vad det kan vara.




Orkidéer

Ibland är orkidéer väldigt fina. Här är några:

1 Bussflingor
Bussen kommer och du har en bit kvar dit. Om du lägger på en rem kan du hinna. Du lägger inte på nån rem. Du hinner inte. Bussen går. Du väntar lugnt på nästa. Och sparar energi. Bussar är som snöflingor. Man behöver inte jaga dem. Det kommer flera.

2 Trapplist
När du går i en trappa måste du skjuta på med benet. I något läge. Du kan göra det när benet är böjt, när det är det översta benet. Då frestar du på knäet. Därför gör du inte så. Du skjuter på när benet är rakt, när det är det understa benet. Då frestar du inte på knäet. Du kan gå hur mycket som helst i trappor på det viset. Utan att bli trött i benen.

3 Göra(n)listan
Du skriver upp på ett papper 6 saker som du har dåligt samvete för att du inte har gjort. Du får nästan ont i magen av blotta åsynen av dem. Men du säger att du ska klara dem alla på en vecka. Det fixar du inte, tänker du. Och du har rätt. Efter en vecka har du inte gjort alla 6. Man du har klarat en av dem.

Du bockar av den och säger att du ska klara de kvarvarande 5 på en vecka. Det fixar du inte, tänker du, Och du har rätt. Efter en vecka har du inte gjort alla alla 5. Men du har klarat två av dem.

Du bockar av de två sakerna och säger att du ska klara de kvarvarande 3 på en vecka. Det fixar du inte, tänker du. Men du har fel. Efter en vecka har du klarat av alla tre.

Du bockar av de tre sakerna och tittar på ditt papper. Du ser nu hur vackert pappret är. Och hur bockfint det känns i magen.

* * * * *

Det var tre idéer. Och det finns ju många andra idéer förstås som man kan använda om man tänker efter. Som gör att man orkar och det blir lättare.

En hel bukett kan det bli.

God Jul!
.

Vängman och slagskeppen

I skolan hade jag en lärare som hette Johansson. Döden Johansson kallades han. Om jag bläddrar ett tag i minnets vindlingar så får jag fram att det måtte ha varit i slutet av mellanstadiet.

Ja, det där med Döden var väl inte så lugubert som det låter. Det var väl mest så att en färgstark Johansson måste ha ett smeknamn. Och han såg så stor, bredaxlad och brutal ut där han vaggade fram i korridoren. Påminde en del om Zeb Macahan (från Västernserien du vet).

Vi som hade honom som klassföreståndare, vi visste dock att han var en gudagåva till vår lite slätkammade skola.

På svenskatimmarna läste han ur Janne Vängman för oss (fast jag trodde länge att det var Väggman han hette). Janne Vängman, originalet ute i svenska bushen, lite tjuvskytt till husbehov, överlevare, snus och filosofi, humor och kärlek till språket i en salt och salig blandning av Kronblom, Tjalle Tvärvigg och Bibeln. ”Kors i Kapernaums tempellundar”, var ett av Vängmans uttryck. 

Underbara lektioner. De var som vatten på min törstiga kvarn av fantasi.

Vi hade honom i tyska också. Då spelade vi slagskepp. Nån av oss prövade med ”drei und zwanzig” och han dundrade ”Trefferrr”. Med kraftigt rullande r, han vägrade att skorra r:en och det gjorde tyskan mindre konstig att prata för oss. Och vi lekte in bakvända tysksiffror, uttal och samarbete.

Och han var en berättare av Guds nåde.
Jag minns en skolavslutning när han var en av talarna. Han berättade om lumparminnen. Hur de var på manöver i dagar och nätter. Och hur de efter manöverns slut äntligen kunde komma ur kläderna och efter en välbehövlig dusch återvände till sin klädkrok. Och FRÅN KLÄDERNA STEG EN OERHÖRD LUKT som de först nu kunde känna! 

Döden Johansson vred ihop ansiktet till en grimas och höll ut sin långa arm så långt ifrån sig han kunde och längst ut i nypan såg vi tydligt hur det dinglade ett imaginärt stink-plagg.

En kollektiv rysning i den vattenkammade och sommarkjoliga aulan.
Och i alla pojkar slog en stor längtan ut i bröstet att ”tänk om jag en gång också får göra manöver och lukta så där härligt illa!”
.

Efterlysning: Kurre & Åsa

Det har kommit in en massa frågor till bloggredaktionen. Det bara drösar in. Vi har blivit fullkomligt nedringda och nattredaktörerna har fått arbeta i skift. Vi vadar till knäna i brev och mail och sms. Och alla undrar de över en och samma sak:

Vilka är de där Kurre och Åsa egentligen? Och varifrån kommer de?

Jag förstår att många undrar. Och den sprickfärdiga nyfikenheten måste självfallet stillas och frågan en gång för alla besvaras. Frågan är bara hur. Själv har jag ingen aning om det här.

- "Hrm."

En diskret hostning bakom mig. Jag snurrade runt. Där stod en prydlig ung man. Välpressad kostym, glasögon, spikrak mittbena.
Men det måste väl vara ...?

- "Eh ... är det inte Hubbe?" försökte jag.
- "Hubert, om jag får be. Hubert Norlén till er tjänst. Vi råkade åhöra min herres bekymmersamma belägenhet. Månnhända kan vi vara till en viss behjälplighet därvidlag."
- "Det var vänligt. Tackar ödmjukast. Men vi sa du? Vilka vi?"

En rödhårig fräknig yngling dök nu upp på vid den glasögonpryddes sida. Och så en annan likadan vid den andra sidan.

- "Morsning", sa Klas. Eller om det var Göran.
- "Tjaba", sa Göran, om det nu inte var Klas. "Kul å råks."
- "Hej. Och tack. All hjälp tas tacksamt emot. Det som det gäller är alltså att besvara varifrån …"
- "Tack, min herre," insköt Hubert, "vi är uttömmande uppdaterade å hela problembilden enär vi råkade åhöra densamma då den utvecklades av min herre i begynnelsen av detta blogginlägg. Klas och Göran: spåra!"

Och de båda rödhåriga beståndsdelarna av deckartrion gick upp i rök, uppenbart satta på spåret, vad det nu kunde vara.

Tystnaden sänkte sig nu över bloggen.
Det enda som hördes var fraset från breven runt mina vador.
Jag studerade min bloggpenna ingående.
Hubert fingrade på sin oklanderligt knutna fluga.

- "Angenäm väderlek för övrigt", framkastade han.

Jag drog djupt efter andan för att fästa hans uppmärksamhet på snömodd, yrsnö och sedvanligt lamslagen kollektivtrafik, då de plötsligt var tre igen. Tvillingarna materialiserades vid Hubbes …eh … Huberts sida.

- "Jo du bloggarn," sa Göran (fast det kan ju också ha varit Klas), "dom föddes den 12 september. I bloggen här. Kurre och Åsa, menar jag", tillade han förklarande.
- "Klart som korvspad," instämde Klas (jag kan ju förstås inte svära på att det inte i stället var Göran), "och dom kom på besök igen den 29 september, 7 november, 27 november och 9 december. Enkel match att ta reda på för två rutinerade spanare från Vindsele."
- "Jaså, var det så? Tackar för det. Men varifrån kommer de? Och vart försvinner de?"

- "Hrm" kom det nu från Hubert. "Om min herre tillåter." Han tog bloggpennan från mig. "Sagda personer Kurre och Åsa har sin hemvist här."
- "Vasa? Bor de i min egen bloggpenna?"
- "Förvisso. Om jag ett ögonblick får dra min herres uppmärksamhet till de två hålen här. Där är Kurres ingång. Och här är Åsas. Eller, om man så vill, utgång."

Och minsann, var det inte två små hål där. Det hade jag inte sett förut. Jag kisade med ena ögat och tittade in. Såg inget. De kanske var ute och handlade. Eller köpte julgran.

- "Fantastiskt! Gåtan har fått sin lösning! Tack, alla tre", sa jag.
Men de hade redan försvunnit. Precis som breven runt vadorna, de var plötsligt puts väck allihop och golvet återigen synligt. Frågan var tydligen besvarad till allmän belåtenhet, nyfikenheten stillad och efterspaningen å Scotland Yard kunde tillbakadragas.

Nattredaktörerna lade upp benen på bordet igen.
Stillheten föll åter över den här vrån av cyberrymden.
Humlorna i bloggfönstret somnade om.
.

Kaanans land

Alldeles bredvid Blackeberg, där vi bodde, lite åt Grimstahållet till, låg Kaanan. Det var ett bad vid Mälaren, flera stränder, ett hopptorn och ett fik. Vi var och badade där den här sommaren. Mamma, pappa, mina två systrar och jag. Som vilken familj som helst.

Det var tre nästan tropiska somrar i slutet av 50-talet, det här var den mittersta av dem. Jag balanserade några glassar i handen, trippade försiktigt på vasst grus och het sand, jättestora högtalare utspridda på olika ställen på stranden.

"... och Schäfer ... på låret ... tar ner den ... ser sig om ..."

Den där rösten. Målande och malande, både återhållen och enträgen samtidigt. Kunde inte vara någon annan än Lennart Hyland.

Och ur minnets labyrinter bilder av getingar lite lojt hängande över glaskanterna, för saftdruckna för att vilja sticka.
Och brassarnas kedja som framdrömda av ett litet barn: Vava, Pelé, Didi.

Sverige i världens mittpunkt, världsmästerskapet i fotboll som gick här, hela min familj på badet i Kaanan, jag trippande med vaniljglass i strutar för att inte tappa eller spilla, precis som alla andra åttaåriga glin.

Allt var stort och helt. On top of the world. Där i Kaanans land.

Sen vet jag inte hur man ska säga. Men därefter var det som en kana utför. Till avskiljandets land. Eller kanske demaskeringens. Eller kanske en stor kil lyft mot familjen och en hammare lyft mot kilen. Mitt framför mig. Utan att jag såg. Vickade ju som bäst med tungan i barndomens glass av vanilj. Glass av familj. För vem blåser straff mot sig själv? Vilken åttaåring vänder inte ryggen till? Tills hammaren faller. Man måste få bollen för att kunna ta ner den och se sig om.

Eller kanske som jag beskrev det i "Min människa", en längre text som jag lagt ut på www.poeter.se/goran_p_rodholm.

Jag vet inte direkt vad folk hade för uppfattning om mig. Förmodligen att jag var en lite tyst men rätt glad grabb. En sak jag var styv i var att hålla upp ett hyfsat och rätt yttre.
Jag hade en uppsättning sådana yttren att välja bland, för att matcha de situationer som uppstod utanför mitt skinn.

Medan matchen fortsatte på andra sidan skinnet med mitt ihopkrupna nervsystem som boll.
.

Grammatik med dramatik

Vi slår på stort och går på teater, tycker jag. Vad går det för nåt? Vi plirar upp mot den stora neonskylten och läser:

VEM SKÖTER OCH SKÖT? - drama i två akter.

Låter lagom konstigt. Den tar vi. Sätt er ner här på träbänkarna och titta framåt.
Nu går ridån går upp för första akten.

AKT 1. HÄSTEN SKÖTER JAMES BOND
Vi läser den meningen och slås av tanken att den kan betyda två olika saker.

Scen 1. På scenen: en häst, en ko och James Bond.
James bryr sig inte alls om kon, den får stå där och beta bäst hon vill. Däremot ryktar han hästen och ger den doftande hö, där den står i spiltan.
Hästen sköter James Bond, det kan man verkligen säga.

Vi skyndar oss genast att ta ut satsdelar.

Subjekt (den som står för subjäktandet på scenen) är James Bond.

Ackusativobjekt (ack den som är objekt för detta jäktande) är hästen.

Predikat (själva jäktordet) är sköter.

Vi sneglar spörjande på demonregissören. Rätt? Han nickar. Vi rodnar invärtes av glädje.
Dags för scen 2.

Scen 2. På scenen: samma häst, samma ko och samma James Bond.
James ligger här på scengolvet, alldeles förbi av jäktandet i förra scenen. Är dammig både på kavajslaget och i strupen. Goda råd är dyra! Får han någon omvårdnad?
Kon struntar i honom, han struntade ju i kon förut! Men hästen minns scen 1 och gnäggar nu fram och tillbaka och dammar av James´ kavaj med svansen samt blandar en draja, skakad men inte rörd, och föser den med mulen inom räckhåll för James.
Hästen sköter James Bond, kan man utan vidare säga.

Vi hastar till att ta ut satsdelar.

Subjekt (den som står för subjäktandet på scenen) är denna gång hästen.

Ackusativobjekt (ack den som är objekt för detta jäktande) är denna gång James Bond.

Predikat (själva jäktordet) är precis som förut sköter.

Vi sneglar ånyo spörjande på demonregissören. Rätt? Han nickar. Vi vederfars en stor glädje härvidlag.

Ridån går upp för andra och sista akten.

AKT 2. HÄSTEN SKÖTS AV JAMES BOND
Vi läser den meningen och slås av tanken att den kan betyda hela tre olika saker.

Scen 1. Det drama vi ser utspelas är identiskt med scen 1 i första akten. Utöver att kon nu tröttnat och lämnat scenen. James ryktborstar + höserverar så det ryker om det. 

Hästen sköts av James Bond, kan man verkligen säga.

Snabbt scenbyte. Scen 2. Den alltmer lata hästen satt nu i en vagn och James satte skuldran till vagnen och sköt på så sätt vagn och häst framåt.
Hästen sköts av James Bond, kan man alltså säga.

Snabbt scenbyte igen. Scen 3. Finalscenen. Publiken satt på helspänn. Och drog efter andan. För James Bond tog sig nu före att dra sitt tjänstevapen och helt enkelt avlossa ett skott i den lata hästen! Har man sett! Som tur är kommer nog hästen att repa sig, det brukar ju teaterhästar göra. 

Men faktum kvarstår: hästen sköts av James Bond.

Vi kastar oss nu över uppgiften att ta ut satsdelarna. Som är samma i hela akt 2. Men meningarna är här passiva, det ser man på s:et i ”sköts”. Medan de i akt 1 var aktiva. 

Och från en dammig lektionssal från längesedan ekar nu två regler om skillnaden mellan aktiva och passiva satser:

- Att subjektet i en aktiv sats är agent i en passiv sats.
- Att ackusativobjektet i en aktiv sats är subjekt i en passiv sats.

Aha, säger vi då. I ”hästen sköts av James Bond” blir det alltså så här:

Hästen är subjekt.
Sköts (sköts av) är predikat.
James Bond är agent.

Ridån faller. Och i vimlet på väg ut igen från salongen kan man uppsnappa spridda kommentarer bland publiken:


- Att Hästen visade sig vara Subjekt var ju lite överraskande, men att James Bond var Agent, ja det hade jag på känn redan från början.
.

Tvillingdeckarna

I november i fjol gav jag några deckartips här i bloggen. Men nu kom jag på att det var ett tips jag totalt glömde. Ett som bara måste med. Nämligen Tvillingdetektiverna. Det är en fantastisk serie ungdomsböcker från förra århundradet. 



De hörde till B.Wahlströms ungdomsböcker, ni vet de där med gröna ryggar. Så såg killböckerna ut i alla fall. Tjejböckerna hade röda ryggar och hette Kitty eller Cherry Ames och sånt. Det var ordning och reda och uppdelning på den tiden. Jag vet inte om det var dödsstraff för killar att läsa de röda böckerna och tjejer de gröna, men det var det nog inte.



Klas och Göran Bergendal, det är enäggstvillingarna, rödhåriga, buspojkar, äventyrslystna, bor i norrländska Vindsele.
Hubert Norlén, det är deras kusin, skolans ljus, glasögon, slips, spikrak mittbena, bor på Kaptensgatan på Östermalm i Stockholm.

Fina kontraster alltså. De är de tre som tar fast bovarna, ömsom i Norrland, ömsom i Stockholm, med tvillingarna som spanarna, Hubert som hjärnan. Den senare högst motvilligt meddragen i äventyren, föredrar bibliotek och muséer. 



Ett vanligt replikskifte dem emellan är:
- ”Tjenare, Hubbe!”
- ”Hmf, Hubert, om jag får be”.
Minns replikskiftena i Jönssonligan mellan Vanheden och Jönsson:
- ”Lysande, Sickan!”
- Charles-Ingvar, om jag får be”.
Månne manusförfattaren till de filmerna läste Wahlströms ungdomsböcker som grabb?

Och till utseendet är Hubert inte alldeles olik Harry Potter. Som också har två medhjälpare. Varav den ena är rödhårig. Det är kul att hitta sådana här ekon. Ren slump i detta fall dock. För man kan ju svårligen föreställa sig Joanne Kathleen Rowling som ung ligga och lusläsa dessa Wahlström-böcker med gröna ryggar. Hon är ju tjej vet ja.

Nej, parallellen måtte vara resultatet av rena trolldomen.


Anyway, vilken fröjd det var för mig som grabb att läsa Tvillingdetektiverna! Själva gåtan, brottet var inte det viktiga, det gamla vanliga bara som fanns i alla böcker. Nej det var humorn, de fantastiska dialogerna av en mycket säker författare, fina miljöskildringar på köpet och charmen med kollisionen mellan de två världarna; tvillingarnas och Hubbes, förlåt, Huberts.



Böckernas författare var Sivar Ahlrud. Fast bakom det namnet dolde sig en författarduo: Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud.


Kronan på verket var att de flesta av böckerna pryddes av en suggestiv bild av Bertil Hegland, denne man som gjorde bokillustrerandet till en skön konst.

Samme Bertil Hegland som gjort att jag inte kunnat slänga alla mina Manhattandeckare, för det är han som står för de vackra försidesbilderna även där. Men nu är jag redo att avhända mig dem. Se min blogg den 3 november i år. Säljer dem gärna nu. Först till kvarn ...

Javisst ja. Lucia är det i dag. Så om ni skulle se två rödhåriga stjärngossar i tåget och en med glasögon, den senare med en nästan tondöv falsksång, så är det inte så konstigt. Det var ju bara i ett skolämne som Hubbe ... eh ... Hubert inte hade stort A, utan ett slätstruket B. Som en genant, pinsam och irriterande plump i protokollet. Just det: i sång.
.

Den tredje bra USAserien

Det tredje guldkornet som vi kan vaska fram ur gyttjan av alla framvällande amerikanska serier är - ja jag faller till föga och kallar dem ”amerikanska” jag också, alternativet USAiska låter lite ansträngt - en serie som jag inte är ensam om att gilla skarpt: 



Vita huset (The West Wing).

Massor med beröm från skådisar, politiker, branschfolk. Startade 1999 i USA, år 2000 i Sverige. Det regnade Grammysar över den, 24 st. Delar därmed förstaplatsen i Grammyligan med Spanarna på Hill Street Hill Street Blues) - den serie som har den definitivt snyggaste musikvinjetten alla kategorier.

När jag såg Vita Huset häpnade jag över att man kan göra en sådan kvalitetsserie. Som en bok man inte kan lägga ifrån sig. Spännande, fast den var kemiskt fri från våld, biljakter och pangpang. Spänningen låg i en blixtrande dialog som inte var av denna världen, 24-karatigt spirituellt och listigt manus, mästerligt levererat av en skådisuppsättning som var så samtrimmad och skicklig att det var svårt att se att detta inte var verkligheten.

Snabb och övertygande dialog, ja sånt finns det också i House, som jag skrev om den 3 december. Men i House är det Hugh Lawrie som är motorn, scenerna blir magiska när han är med liksom samspelet med de andra, men så fort han inte är med i nån scen, så kan man med fördel koka kaffe.

I Vita Huset finns ett team av skådisar, i mitt tycke presidenten och åtminstone fyra av hans närmaste medarbetare, som är lika briljanta. Magin dalar inte för att inte huvudpersonen är med i scenen. Här är de fem.

Presidenten Josua ”Jed” Bartlet (spelad av Martin Sheen). Stabschefen Leo McGarry (John Spencer). Bitr stabschefen Josh Lyman (Bradley Whitford). Kommunikationschefen Toby Ziegler (Richard Schiff). Pressekreteraren C.J Cregg (Allison Janney).


Man njuter av deras artisteri. Som om House är en kedja med Zlatan + bara vattenbärare, medan Vita Huset är en kedja med Zlatan + Messi + Ronaldinho + Cristiano Ronaldo + Marta (ja, en kvinna den sista, precis som Allison Janney).



En typisk Vita Huset-scen är att två av de fem går i en lång korridor och diskuterar, en avviker till vänster, en tredje ansluter från höger, tar upp en ny tråd som de diskuterar, liv och rörelse över allt, flera intriger parallellt, blixtsnabba kast mellan dem.

Zlatan klackar till Messi som snurrar upp en back och lägger en smörpassning till Ronaldinho som ...

Richard Schiff sade om serien att det nog är det närmaste man kan komma teaterskådespeleri på teve.

Den främste personen för serien är ändå inte någon av dessa, utom den på bilden här ovan. Aaron Sorkin. Skaparen av serien och dess producent de första 3-4 åren, guldåldern för detta guldkorn Vita Huset. Som är ett av de tre lysande undantagen i den kvävande massa av amerikanska teveserier som jobbar hårt för att svensk TV ska förtjäna det där klassiska epitetet ”dumburk”.
.

Kurre & Åsa och papperstussarna

- Surprise!

Den rösten kände man igen. Jag vände mig sakta om och där satt han i bokhyllan. Och hon. De dinglade nonchalant med benen.



Kurre: - Vad har du ...
Åsa: - ... i dina fickor?
- I mina fickor? Få se ... nycklar och plånbok och biljett och tuggummi av den gula sorten.


Å: - Och så en sak till: en ...
K: - ... massa papperstussar!

- Så många är det väl inte? Ja, en eller två brukar jag väl ha.

K: - Nej, det är jätte-
Å: - många pappers-
K: - tussar! Vad ska ...
Å- ... du med dom till?

- Jo, när jag är färdig med ett tuggummi och inte har tillgång till en papperspelle, då lindar jag in det i en papperstuss för att skydda jeansen och tager sedan tuggummit, fortfarande väl inlindat i papperstusssen, och slänger det i närmsta papperspelle jag ser.



Det var ett uttömmande svar, tyckte jag. De såg inte ut att hitta någon ny tråd att dra i. De dinglade lite med benen under tystnad. Åsa hämtade sig först.

Å: - Men du kan ju glömma tussen i ...
K: - ... jeansen när du går förbi pellen?
- Ja, jag antar att jag KAN göra det.

K: - Och du kan glömma den i jeansen när ...
Å: - ... du ska stoppa dom i tvättmaskinen?
- Tja, det är väl i alla fall tänkbart.

Å: - Och hur ser jeansen ut efteråt när ...
K: - ... du tar ut dom ur tvättmaskinen?
- Ja dom är förstås alldeles ihopklibbade vid fickan.

K: - Och kanske inte ...
Å: - ... bara det, eller hur?
K: - Med tanke på dom där ...
Å: - ... många papperstussarna?
Det såg ut att rycka lite i deras mungipor och benen dinglade alltmer frimodigt.

- Ja, kanske också diverse vita prickar av pappersfnock här och var, tillstod jag.
Å: - Så då gäller det bara att hitta en pappers-
K: - pelle för dina ihopklibbade, vitprickiga jeans?

Två ringlande skratt från bokhyllan nu. Fyra dinglande ben. Och så ett ”tjoff!” Så som det låter när två dinglare dråsar ner från en bokhylla rakt över ett tangentbord.

Med fötterna först landade de på var sin tangent. På Kurres stod det ”bloggen” och på Åsas ”ut”.

Och så blev det också.
.

Ossie on the line

- ... knaster ... Ja, hallå? Organisationsombud & Omvärldsorakel Osvald Osvaldson här.
- Hej, Ossie. Hur går det?
- Ja men tjenare! Jo, här vilar inga halta löss! Vi har lämnat namnfrågan helt nu. Ja, OK, några verkar fortfarande gå omkring och hoppas på att Margot Valsdröm ska komma ridande i sporrsträck på en häst från Bryssel och rädda oss. Dom är väl i chock. Men det formligen haglar in nya fina förslag nu. Jag menar från oss organisationsombud och omvä ...
- Om innehållet i er politik?
- Ja, det också.
- Som till exempel?
- Ja, häromdan föreslog jag att vi skulle gå över till engelska som partispråk. English you know. Då kommer vi att dra till oss en massa ungdomar som bara ...
- Jaha. Men jag menade förslag om innehållet i er politik.


- Jaså du menar så. Ja, självfallet har vi det. Vi har t ex tagit upp ett gammalt socialdemokratiskt krav. Vad sägs om det? ... knaster ... skrap ... Ett som bara legat och samlat damm i alla år.

- Vilket krav?

- Kravet på republik.
- Verkligen? Hur tänker ni då?
- Ja, förslaget har ju aldrig varit bortkopplat, bara bidat sin tid, väntat på rätt opinion. När kungen sa ”kära Örebroare" så vädrade vi morgonluft. Men han blev bara folklig och poppis av det.
Bröllopet var nästa chans, men hela det evenemanget var ju så lyckat och charmigt arrangerat att vi blev jättedeppiga.
Men nu efter den där boken, så har vi slagläge. Äntligen.

Det skrapade i luren igen. Eller om det var Osvald som gnuggade händerna.

- Hur har ni tänkt gå till väga med att avskaffa monarkin, då?
- Ja, dom får väl checka in hos arbetsförmedlingen bara. Fast då kan dom gå och bli folkliga igen, så det är inte värt, det får bli landshövdingar typ. Ingen bryr sig om landshövdingar, så det är riskfritt. Och så sätter vi igång och väljer president bara.
- Genom en folkomröstning kanske?
- Nä ... skrap ... det måste göras på ett modernt sätt. Teveprogram. En serie sådana. En 10-20 presidentkandidater, en röstas ut för varje program, man får rösta hur många gånger man vill om man gör det på SMS. Och vi partikamrater får göra det som vi är bäst på numera. Hudflänga och rösta bort.

- Riksdagen då, hur kommer den in i det här?
- De får sitta i tevesoffan som alla andra. Nä förresten, några kan va en jury, som publiken kan bua åt. Tänk vilka tittarsiffror! Vilket engagemang! Finalen har vi i Globen.
- Globen?
- Ja, och Peter Jihde är programledare. Så kan han fladdra så där med händerna som han är så bra på. Och så kan han ju det där med att dra ut en tand långsamt. Med ordentliga närbilder av ångesten. Eller ännu hellre, han får bli president. Han går ju hem hos 11-åringarna.
- Elvaåringar har ingen rösträtt.

- Nä i da nä .. skrap skrap ... men det kan vi ju lätt skriva in ...skrap ... det verkar vara dålig ledning här ... vajsing med the connection på nåt vis you know ...

Osvald Osvaldsons röst ringlade sig allt tunnare och vilsnare i lurens skrap för att till sist försvinna någonstans i omvärlden.

.

Börsparken den 4 dec

Det här inlägget läses bäst med istappar hängande i taket. För stämningens skull.

I går åkte jag in till Börsparken i Gamla Stan. Trots att jag ännu inte hade blivit av med min envisa förkylning. Men jag ville dit. Där ägde ju den stora bokreleasen rum. Den bok som skulle släppas var POESI - Sveriges bästa digitala poeter, utgiven av Tolvnitton Förlag. En antologi med 111 poeter från Sveriges största lyriksajt www.poeter.se.


Ruggigt frysande iskallt var det. Jag åkte dit inuti min tjockaste mest heltäckande vinterrock, kl 15 skulle jag ju läsa. För sent upptäckte jag att jag glömt sätta på mig långkalsonger, det hade behövts denna bitande eftermiddag, men det får gå ändå, tänkte jag, när jag kom fram till Börsparken. 



Påfågeln var bra. Ja, det är han som påar, alltså påannonserar nästa som ska läsa. Daniel kanske han hette, det verkar många påfåglar heta. Han värmde upp publiken med ett skönt tugg, sen läste han sin dikt om monster, jag har hört honom läsa den förut, den är bra.

Det kanske var han som hade skrivit förordet i boken. Ett suveränt förord. Beskrev poeter.se: ”tiotusentals poeter, en miljon texter, över hundratusen läsningar varje dag”. Avslutade med ”i din hand håller du en samling rykande färsk modern poesi”. Det ges ju ut så ytterligt lite ny svensk poesi, men poesin är inte död, den har bara hållit till på nätet.

När jag påad av Daniel Påfågel gick fram till miken var jag himla glad att jag trotsat onda halsen och kommit hit, hade en sån skön känsla att vara en del av allt detta. Rösten höll inte för en lång dikt, men min dikt i antologin, ”Det var en enda svalas sommar”, var nog kortast av alla. Och om även publiken glömt sina långkalsonger var de nog tacksamma för det. 



Långkalsonger - långa dikter. Kortkalsonger - korta dikter. Så är det, tänkte jag. Och läste min dikt för alla med kortkalsonger och med kalla fötter. Max en minut tog min läsinsats denna releasedag. Jag bockade och när jag gick av scenen, slog det mig. 


Att det finns nåt som är varmare än långa kalsonger. Långa applåder.
.

Den andra bra USAserien

USA intar ju en särställning i världen när det gäller långfilmer. De flesta av de filmer som jag - och de flesta andra - tycker är fantastiska, de är från USA (eller amerikanska, som man säger, fast Amerika väl snarare är en kontinent än ett land).

Än TV då? Ja, man kan ju roa sig med att zappa genom kanalerna en valfri dag. USA-program överallt. Och framför allt i form av olika serier.

Av världsklass även det, precis som långfilmerna?

Tvärtom, if you ask me. När det gäller teveserier blir jänkarna utklassade av britterna. USAserierna är en jämmerlig soppa av gallskrikande ytlighet och tjatiga upplägg enligt formulär 1 A.

Men det finns några strålande undantag. Tre st, närmare bestämt. Den första av dem har jag redan pratat om; "Mannen som talar med hundar". Den andra är House. Självklart är det Hugh Lauries förtjänst. Hans sätt att göra superläkaren Gregory House är lika eget och enastående som Peter Falks sätt att göra deckaren Columbo. 



Utan Laurie vore förstås House en vanlig dussinserie, men hans medskådisar sekunderar honom bra. Den kvicka dialogen mellan Laurie och hans läkarteam fascinerar mig, man vill inte missa ett ord, fast alla medicinska termer förstås går mig förbi. Och om medicinsnacket är korrekt eller fejk är f ö ointressant för mig.

Jag kan inte fatta hur denne Hugh Laurie är samma skådespelare som i Jeeves-serien, där han ju spelar Bertie Wooster, en komisk roll som är diametrala motsatsen till Gregory House. Och båda rollerna gör han lika bra. Som om han fötts till dem. 



Dessutom är han ju engelsman. Och spelar huvudrollen i den amerikanska serien House utan att detta faktum märks. Hur bär han sig åt?

Vilket får mig att tänka på att huvudpersonen i den där första bra amerikanska serien, "Mannen som talar med hundar", inte heller är amerikan, utan mexikan, ja ursprungligen i alla fall.



Blandning skapar innovationer. Även utanför teveburken. Man ser det överallt. Max genom mix. Den facklan är det viktigt att vi hjälps åt att hålla högt i dessa tider av nya mörkmän med sina gamla falsArier från historiens skräphög.



Den tredje jänkarserien som fallit mig på läppen? Det får bli i ett annat inlägg.
.

Decemberfönster

Nu är det december. Och i går var det november. Jag tittade då ut genom novemberfönstret där jag bor och tittar ut genom decemberfönstret nu idag. Ser misstänkt lika ut, måste jag säga. Jag tänker på gråsparven därute, Ja inte här, här är det minus 10, men i Afrika nånstans kanske. Han delar upp i värme/kyla, mörker/ljus, stillhet/rörelse. Sånt som finns. Precis som noshörningen gör, apropå Afrika. Och vattendroppen också, för den delen.



Men november/december finns inte. Den uppdelningen finns bara i våra huvuden. Så fort man kommer utanför våra huvuden finns bara den fysiska verkligheten. Tiden som går är som vatten. Går lika lite att greppa, hålla kvar. Men man kan sätta ner en käpp i vattnet och säga att till vänster om den är november, till höger är december. Abstraktioner gillar vi. Men inte att dra upp käppen ur vattnet och se att det ser likadant ut.



Som jag står och gör nu när jag tittar ut genom fönstret. Decemberfönstret är lika som novemberfönstret. Vi har bara flyttat oss fram en bit i vattnet. Men vattnet förstår vi inte vad det är. Hur mycket vi än kan beskriva det i siffror och kemiska formler.

Sånt kan inte gråsparven, noshörningen eller vattendroppen. De är chanslösa på en tenta i H2O. De har så lite sånt i sig att de får mycket större plats i sig att förstå vad vatten är.

Och vi människor så lite plats i oss, efter alla abstraktioner vi kör med, att vi inte kan förstå det. Vad vatten är.

Vi som alltid håller vår käpp nere i vattnet. Nu droppar det oroväckande från käppen som jag hållit lyft hela tiden jag stått vid fönstret. Så nu stoppar jag ner den igen i vattnet. Och fönstret blir åter ett fönster i december.
.

Ljusare

- Letar du efter nåt?
- Ja, en nyckel.
- Tappade du den här?

- Nej, där borta.
- Men varför letar du här då?

- Det är ljusare här.
- Men det var inte här du tappade nyckeln?
- Nej.
- Då är det ju ingen idé att leta här! Varför letar du inte där borta?

- Nej, där är det för mörkt. Så det är ingen idé att leta där.

- Men här är det ju heller ingen idé att leta efter den!

- Nej, men det är ljusare här.



- Hur såg nyckeln ut?

- Den var liksom av metall. Och platt. Så där som nycklar är. Och hackigt där man ska låsa.
- Jaså, en sån nyckel. Hade den nån färg?

- Nej, den var bara mörk.

- Eller kanske grå?

- Ja, grå också.
- Är du säker på att du tappat den?
- Ja, den är borta.

- Och att det var där borta där det är mörkt?

- Ja, men nu kryper mörkret närmare. Så nu är det svårare att veta.

- Snart är det så mörkt här att det lika gärna kan vara här du tappade den?

- Ja, så mörkt skulle det kunna bli.



- Det här är på väg att bli något långt, som en roman eller nåt.

- Ja, kanske det. Och då skulle du kunna heta Maltsar.

- Ja, om du hette Berewain.

- Nej, ska jag heta nåt ska det vara Olsson.

- Olsson?

- Ja, jag föredrar Olsson.

- Jaha. Nu är det snart alldeles mörkt här.

- Ja.

- Men tar vi bara ett steg till så blir det ljusare. För där är december.

- Är december en ljus månad?

- Nej, den är mörk. Mörkast av alla. Därför tänder vi så många ljus då.

- Så att den blir den ljusaste månaden?

- Precis. Den allra ljusaste. Ska vi ta steget dit, då?

- Ja, det tycker jag. December. Låter bra att komma dit. Och jag kan passa på att leta efter nyckeln också.

- Men det var ju inte där du tappade den?

- Nej, men det är ljusare där.
.

Kurre & Åsa och lunchfläckarna

Oförhappandes satt de på mina axlar. Kurre på vänster och Åsa på höger axel. Jag sa ”hej”. Till båda axlarna. Lite avvaktande kanske.

Kurre: - Nu vill vi att du ...
Åsa: - ... berättar om glasögonen.

- Mina brillor? Jo, brillor har jag haft sedan ...

Åsa: - Nej, att du tar av dem när ...
Kurre: - ... du äter. Berätta om det!

- Jaha. Ja, jag tycker väl att det är skönt att slippa brillorna ibland. Behöver inte ha dom när jag läser. Eller äter. Så då tar jag av dom förståss. Apropå det, vet ni vad det värsta är som man ...

Kurre: - ... kan förlägga? Jo, vi vet. Glasögonen. För att man ...
Åsa: - ... måste ha glasögonen på sig för att hitta glasögonen.
Kurre: - Du har kört med ...
Åsa: - ... det där många gånger.

- Jaha. Men den här då? Vet ni vad det bästa är som ...

Åsa: - ... man kan förlägga? Mobilen. För då är det bara att ringa upp den. Du har ...
Kurre: - ... dragit den också. Berätta i stället om hur du spiller när du äter!

- Ja. OK. Det där är lite pinsamt. På luncherna har det väl hänt att jag spiller sås på skjortan. Det hoppar från gaffeln eller nåt. Senast samma dag som Cabarén. Fick rusa iväg och köpa en ny skjorta direkt bara för det. Kunde ju inte stå på scenen med nyspilld sås på skjortan. Men nog talat om det.

Nu hade Kurre och Åsa hoppat ner på bordet framför mig. Och stod så där oförhappandes i vägen för bloggtangenterna. De såg upplivade ut.

Kurre: - Har du inte tänkt på att det ...
Åsa: - ... kan vara ett samband mellan de två?

- Eh ... samband ... vilka två? Hur då?


Åsa: - Ja, att först tar du av dig glasögonen och ...

Kurre: - ... sen sitter du där och spiller sås på skjortan?

Deras munterhet gick nu över till nåt som bara kan beskrivas som ett skratt.

Men det var ett ödsdigert misstag. För är det en sak som är svår att klara av så är det att skratta och samtidigt bevaka bloggtangenter.

Mitt i ett he från Kurre och ett hi från Åsa smög jag fram ett långt bloggfinger mot rätt tangent och - phuitt - tog detta inlägg slut.
.

Mindre hundskräck

Jag blev botad av en teveserie. Låter underligt kanske. Men så är det. 



”Mannen som talar med hundar” heter serien - The Dog Whisperer i original. En anspelning förstås på hästfilmen med Robert Redford. Mannen är Cesar Millan, världens i dag ledande hundtränare, eller i alla fall mest kända och framgångsrika.

 "Men jag tränar inte hundar", säger Cesar Millan. "Jag rehabiliterar hundar genom att träna människorna som äger hundarna". Människotränare alltså. För människans okunskap är roten till det onda även här.



Teveserien visar det jobb han gör med att hjälpa hussar och mattar med deras hundar. Cesar åker hem till paret och frågar: ”What can I do for you guys?”. Deras problem brukar vara att hunden antingen är folkilsken, ängsligt rädd för allt eller manisk av något slag. Och oftast är hundägarna totalt okunniga i hur man handhar en hund. Precis som jag alltså. Men till skillnad från mig impulsköper de en valp för att den är så gullig. Ungefär som en körkortslös skulle köpa en bil för att den blänker så fint.

Cesars lösning kan man säga är MOK - Motion, Ordningsregler, Kärlek (eller i original EDA - Exercise, Discipline, Affection).



M: Hunden behöver rastas. Det är det allra första. ”Men han har ju en stor gård att springa i” piper husse/matte. ”Räcker inte”, säger Cesar, ”hunden måste ifrån huset. Ni måste ta ut den på PROMENADER".

O: Hunden måste ha rutiner och regler, ordning i tillvaron. Som flockdjur behöver den husse/matte som flockledare.

K: När det gäller M och O behöver hundägarna massor av träning. K kan de redan. Poängen är att hunden inte är mottaglig för kel och klappar om de inte först fått M och O.



M+O+K. I den ordningen alltså.



Helt fascinerad tittar jag på de här programmen, hur lugn och pedagogisk Cesar är, hur en vilt skällande hund förvandlas till ett harmoniskt sällskapsdjur. Så som hunden egentligen är, när den får chansen. Människans bästa vän, heter det ju.

Min hälsosamma respekt för hunden finns kvar. Men min gamla bergfasta övertygelse att hundar är dreglande monster utsända från helvetets bakgårdar med det enda syftet att flyga mig i strupen, den övertygelsen har pulvriserats.



När jag ser en hund idag kan jag nästan säga ”hej, du medvarelse på den här jorden”.

Jag blev botad av en teveserie. Låter hunderligt kanske. Men så är det.


Och allt för att en hundintresserad mexikan gick över gränsen illegalt till USA vid 18 års ålder.
.

Mera hundskräck

Under högstadiet (eller gymnasiet?) hade jag ett tag ett sommarjobb på Nordisk Bevakning och Butikskontroll, NBB kallat. Finns företaget kvar? Hoppas inte det.

Man skulle bevaka saker. Butiker och byggnadsplatser. För att folk inte skulle knycka eller sabba nåt. Det var alltså ett bevakningsjobb. Men man fick inte nån utbildning. I stället fick man en uniform med mössa och batong. Sen var det bara att börja jobba.

Det var i en tom affärslokal mitt inne i stan nånstans, det här som jag nu ska berätta om. Jag i min något för stora uniform kom dit på avtalad tid och träffade den jag avlöste. Eller om det var nån chefsperson, jag minns inte. Han visade mig i alla fall runt i lokalen. Här är rum X och rum Y. Och uppe på på tredje våningen är det de här lokalerna. Han visade mig var nycklarna var som man skulle ”låsa in” i sin kontroll-låda som man bar med sig, som bevis på att man hade gjort sin runda på de bestämda tiderna. Som vanligt alltså.

Och sen här på andra våningen är det ett speciellt rum. Vår "mellanstation", kallar vi det. Alla hundförarna kan ju inte ha dem hemma. 
Det var något slags plexiglas på en del av dörren, så jag kunde se hundarna som gick omkring där inne. Jag vet inte om de var fyra eller fem. Jag ryste inuti min uniform.


Du gör ingenting med hundarna mer än ger dem mat och vatten efter ett schema, du behöver inte ens öppna dörren, ja det kan vara bra om du INTE öppnar dörren, du använder luckan här. Piece of cake.



Och så började jag mitt pass. Försiktigt tipp-tappade jag förbi den där dörren, kollade på övriga våningar och rum, låste med de olika nycklarna i kontroll-lådan. Rond efter rond. Med då och då en avstickare till dörren, in med mat och vatten i de där luckorna. 


Och en människa kan inte vara på helspännn hela tiden. Händer inget befarat så lallas man till slut in i en viss lunk, viss rutin, ett visst lugn. Och jag satt i rummet på gatuplanet, där jag hade mina grejer, hade just ätit en kanelbulle till téet och borstade bort några smulor från uniformsärmen.

Då spetsades mina öron ... och duns duns duns ... snabba tassar i trappan ovanför ... 

OCH EN HUND KOM NERSPRINGANDE ... OCH EN TILL ... OCH EN TILL ... DOM ÄR LÖSA! DOM HAR KOMMIT UT!


En zombie kom till undsättning, tog över mig, lade ett lock över det som var jag, zombien reste mig långsamt mycket långsamt, tog sakta några steg, en stol mitt i rummet, tog tag i stolen, satte mig, blundade, satt bara där. Det enda som inte fick hända hade hänt. Som om det gällde någon annan registrerade jag varelser som cirklade runt stolen där jag satt, tassandet, vädrandet, den påle i mig som jag klamrade mig fast vid var inte provocera, inte provocera, inte provocera, instinktivt täppte jag till alla porer där rädslan kunde sippra ut, rädslan den rödglödgade.

Zombien reste mig upp. Sakta. Några steg mot fönstret och ytterdörren. Som i kvicksand. Ögonen öppna bara så mycket jag måste. En hund i vägen tror jag. Jag kände med foten, men så hade jag dörrhandtaget i handen, vred om oändligt långsamt, gled ut, ett ben i taget, när jag skulle stänga dörren en plötslig morrning och rörelse inifrån butiken, jag dängde igen dörrn, låste.



Zombien fortfarande påkopplad, porerna tilltäppta, en måstesak kvar att göra, till slut fick jag tag i en telefon (mobiler och sånt fanns inte), slog numret till huvudkontoret, hackade och pep nåt om hundarna lösa och var nånstans, lade på luren. Måstesaken klar.

Nu rullade allt in över mig. Jag vågade darra. Den tacksamma lättnaden att leva. Zombien löstes upp och jag kröp in i nåt hörn, sket i om folk såg.

Och grät.
.


Hundskräck

Så länge jag vet har jag varit rädd för hundar.

Minnet som ligger längst tillbaka av det här, är när jag sov över hos mormor på Bergsundsgatan. Söndagspromenaden på morgonen tog vi i en park, minns inte vilken, men det var som i en dalgång och man kunde se långt till backarna där borta. En hund kom springande nerför en av dem, långt bort, men jag greps av panik och började själv springa. Minns inte vad som hände sen, skämdes kanske lite inför mormor ”äh, jag bara kände för att springa lite” och jag minns att hunden var liten men att min plötsliga panik var stor.



Känslan att vara utlämnad. Vad har man att sätta emot huggtänder och sylvassa klor?



Och den där taxen och cykeln. Det är också långt bort i minnet. Jag kom cyklande i godan ro på landsvägen en sommardag på landet, skulle till badet, och plötsligt från den där nybyggda stugan kom en tax rusande vilt skällande, sprang ut på vägen och förföljde mig, gav sig inte, jag cyklade på liv och död, som med en galen demon efter mig, livrädd för att den skulle hinna ikapp och bita mig i fötterna, först halvvägs till Åkersbodarna gav taxen upp och begav sig tillbaka hem igen.

Och det var bara en liten tax. Jag minns en lite större hund också; Lennart Docks collie, som hette Lassie, tror jag, precis som den på bio. På födelsedagar träffades vi alltid, vi var väl en 5-6 st från klassen, och när man räckt fram paketet med den sedvanliga Biggles-boken fick man glass. Roliga tillställningar. Och jag försökte hålla färgen när det gällde hunden, oftast var det ju andra med. Som sköld. Men den här gången satt jag ensam i Lennarts rum när Lassie kom in. Ingen morrning, men jag minns raggen, jag gled försiktigt ut, gick hem före de andra grabbarna den dagen, gick längs vägen mot Blackebergsvägen, tittade mig över axeln OCH HUNDEN VAR LÖS OCH KOM SPRINGANDE EFTER. Jag sprang som en galning, hade inte ens en cykel den här gången. Minns inte hur det avlöpte, men jag sitter ju här och bloggar så jag måtte väl ha överlevt.

Och i min minneslåda finns också en kort men isande skräck med en schäfer. I Gammelgården på Hästberg, nån av gästerna hade en stor svart schäfer, jag försökte undvika Gammelgården när den var där, men jag dristade mig en gång att gå in i verkstadsrummet på gården, skulle hämta en hammare för höjdhoppsställningen som Göte höll på att bygga till mig, och då slinker schäfern in dit förståss! Som episoden med Lassie ungefär. Men schäfern stod i vägen för dörren, gick inte att gå förbi den här gången, ovedersägliga morrningar från djuret, stirrade gult på mig, skrynklingar runt munnen, och så dödens vita tänder blottade. Den här gången kom Göte in och räddade mig. Men jag kände att om han dröjt lite längre ... det aggressiva djuret, min skräck som bara gjorde djuret ännu mer aggressivt osv. Puh! Ett senkommet bloggande tack till Göte att du kom just då!

Jag joggade mycket i skogen förr. På preparerade sågspånsbeströdda stigar. Och otaliga var de gånger då jag rundade en krök och stod öga mot öga med en lös hund. Med matte eller husse obekymrat släntrande tjugo meter efter.

Detta folkslag, hundägare som låter sina bestar springa lösa, har ett eget mantra som de alltid upprepar: "den e inge farlig, den vill bara leka”. Eftersom det självfallet är hundägaren, och ingen annan, som bestämmer om en människa ska ha en främmande hund upp i ansiktet eller ej. Med den logik som ägare till lösspringande hundar är ganska ensamma om i värden.

Mitt värsta hundminne har jag dock inte berättat om än. Jag gör det i nästa blogginlägg.
.

Gengångare

Det finns gengångare bland USAs presidenter. Eller vad man ska kalla det. En konstig parallellitet, som man förstås snabbt vill förklara bort med att det bara är en slump. Det gäller två av de allra mest berömda presidenterna.

Nämligen Abraham Lincoln. Eller Abe som han också kallades.
Och John Kennedy. Eller JFK som han också kallades.

Här är parallellerna, det som går igen:

Abraham Lincoln blev invald i kongressen 1846.
John F Kennedy blev invald i kongressen 1946.

Lincoln valdes till president 1860.
Kennedy 1960.

Båda miste en son under presidenttiden.

Båda mördades under presidentskapet. Med ett skott i bakhuvudet. Och i närvaro av hustrun.

Lincolns efterträdare hette Johnson (Andrew Johnson) och föddes 1808.
Kennedys efterträdare hette Johnson (Lyndon Johnson) och föddes 1908.

Lincolns mördare John Wilkes Booth föddes 1839.
Kennedys mördare Lee Harvey Oswald föddes 1939.

Booth blev skjuten före rättegången.
Liksom Oswald.

Lincoln sköts på en teater och mördaren flydde till ett magasin.
Med Kennedy var det precis tvärtom.
Han sköts från ett magasin och mördaren flydde till en teater.

Lincolns och Kennedys namn har båda sju bokstäver.
Efterträdarnas namn har båda tretton bokstäver.
Mördarnas namn har båda femton bokstäver.

Jag läste att Lincoln sköts på en fredag.
Jag behöver knappt kolla upp veckodagen då Kennedy sköts … jag vet ju att det av en ren slump mycket väl kan vara ... javisst, här står det: det var på en fredag!

Jag tänker snabbt. Men bilen då? Där har slumpen ingen chans. För det fanns ju inga bilar på Abes tid. Triumferande betraktar jag bilen som JFK blev skjuten i. Då läser jag att det var en Ford Lincoln.
Och så slår jag upp Lincoln och ser att teatern han blev skjuten i var Ford-Teatern.

Jag drar tröjan lite tätare omkring mig. Läser vidare ...

… att Lincolns sekreterare avrådde honom från att gå på teatern.
Och att Kennedys sekreterare avrådde honom från att åka till Dallas.
Och så läser jag att Lincolns sekreterare hette Kennedy.

Här vill jag sluta. Men då hör jag en röst alldeles bakom mig:
Vad hette Kennedys sekreterare?

Jag snor runt. Tomt, förstås. Ren inbillning. Bara jag och så den där gardinen där borta som vajar lite. Ett fönster jag glömt, antagligen.

Men jag får väl kolla upp det sista också. Slår upp Kennedy, få se, sekreteraren, ja här står det: Kennedys sekreterare hette Lincoln.

Då slocknar lampan. Och det blir kolsvart omkring mig. Konstigt. Jag tyckte jag bytte glödlampa för några veckor sedan bara. Men glödlampor kan ju vara lite nyckfulla ibland och lämna in i förtid. Av en slump.
.

Att Varberg eller inte Varberg

Tältföreställning, träbänkar i en halvcirkel framför scenen, som är väldigt nära. Så tystnar sorlet. Föreställningen kan börja. Det är Shakespeares Hamlet som ska uppföras.

Ett huvud skjuts ut genom ridån. Ett huvud med röd clownnäsa. Så kommer han ut med en liten banjo på magen. Klinkar. Så kommer en till, en kvinna, också med röd näsa. Och så en tredje. Två män och en kvinna är det. Två bär ett instrument; en banjo och en gitarr. Alla tre med röda clownnäsor. Går runt i en cirkel, klinkar lite, nynnar lite, tittar på publiken medan de går runt.



Vad är detta? En extrakongress med förtroendevalda partidistriktsordförande i socialdemokratiska arbetarepartiet månne?
Nej, faktiskt inte. Nej, detta var första gången jag såg 1 2 3 Schtunk, den teatergrupp i Varberg som på sitt speciella vis framför kända pjäser av Shakespeare. Hamlet, Macbeth, Romeo och Julia, Rikard III. Deras scenkonst - commedia del arte - innebär att hela tiden ta med publiken i vad som sker i pjäsen. Alla avbrott välkomnas, hostningar och vad det är, från publiken.

Och detta var alltså Hamlet. Med underrubriken ”alla dör på slutet”. Det blev en svårglömlig föreställning.

Det hördes ett litet ljud från bänken bakom mig.
- Vad var det? Vad gjorde du? kom det från en av clownerna.

- Det var bara jag som slog ihjäl en fluga på armen, sa en kvinna där på bänken.
- Vad heter du?
- Jag heter Berit.
- Jaha, Berit. Så fort du ser nåt oskyldigt kryp så klipper du alltså bara till och MÖRDAR det! (stora gester, daskade till sig själv på armen med ett SKVATT i brutal elegans.)

Pjäsen spelades med ideliga utvikningar, publiken blandades in, nån av clownerna kunde fråga sufflören ”var är jag nu i texten, Johan” och när sufflören svarade, inledde de förstås en diskussion med honom.

När ”Hamlet” i en duell blev ytligt sårad av Ofelias bror Laertes ropade Hamlet ”tur att det bara var Laertes och inte Mördar-Berit”. Skratt och jubel och mest av alla skrattade Berit bakom mig.



Visst kunde man känna den lilla oron "tänk om man själv blir indragen" men allt gjordes med känslighet och publikkontakten var fenomenal, man kände att det här händer just nu och här.

Fast tog inte skämten udden av Hamlet? Förstörde de inte en fin gammal pjäs? Nej på båda frågorna.
Lyckades de verkligen spela så att pjäsen hanns med? Kunde clownerna Hamlet i grunden, ”på riktigt”? Ja på båda frågorna.

Ibland består gruppen av tre personer eller två. Eller en ibland, Lasse Beischer, han på bilden här uppe, den store eldsjälen i den här ännu obegripligt nog ganska okända teatergruppen.

Vad skulle gamle William säga om han kunde se vad 1 2 3 Schtunk från Varberg gör av hans pjäser? Jag tror han skulle gråta av lycka. Gråta som bara clowner kan.
.

Det är farsdag

Det är söndagen den 14 november och farsdag i dag.

Mona Sahlin har stillat partikamraternas blodtörst och låtit sitt eget huvud falla.

Yrvakna ser de sig nu om vilka som finns på avbytarbänken. Finns här någon med ledarförmåga och karisma? Eller … genant harkling … i alla fall nån som både kan tänka och tala? Helst samtidigt. Hur många? Någon? Ingen? Nåväl, nemas problemas, vi får väl titta utomlands då. Strålkastaren på Margot W. Delegation övertalare: packen edra resväskor!

En lysande strategi. Att Margot ska svara ja är ju en chans lika stor som att Leo Messi skulle tacka ja till att värvas till Skvattåkers korplag. Kan ju inte bli något annat svar än ja från Margot. När hon nu dessutom vet på vilket sansat och respekterat sätt socialdemokratiska partikamrater behandlar en kvinnlig partiledare som inte kan trolla med knäna.

Av allas kommentarer om Mona Sahlins avgång, minns jag mest två; Wetterstrands och Björklunds.

Maria Wetterstrand: Sahlin förde Socialdemokraterna från deras dröm om en enpartiregering till en insikt om att partiet behöver bygga allianser. Nu får hon ta skiten för att vi inte lyckades vinna regeringsmakten.

Jan Björklund: Hon hade kunnat modernisera svensk socialdemokrati. Det är ett självmål av partiet att avsätta henne.

Håller med båda två. Läsaren av denna blogg kanske erinrar sig inlägget den 10 november, där bloggaren försynt påpekade att det också kanske kunde vara av visst värde om socialdemokraterna nu även ägnar sig en smula åt politikens innehåll. Nu när ledardjuret fällts, kanske de får lite tid över till det?

Jag tror jag ringer Osvald Osvaldson och hör.

- Ja, hej, Ossie här! … skrap … skrap … Det hörs knappt nåt i mobilen. Tydligen dålig ledning här.

- Hej, Osvald! Jo, jag undrar vad som händer nu i partiet?

- Ja, nu när ledarfrågan är löst, ja alltså att vi vet vem som INTE leder partiet, ska vi ägna oss åt politikens innehåll.

- Så bra, Osvald! Och mer precist vad?

- Vi måste ha ett nytt namn på partiet. För att attrahera väljarna. Vårt nuvarande har för mycket förlorarstämpel. Jag föreslog Moderaterna. Eller Miljöpartiet. Men båda namnen var tydligen upptagna. … skrap.

Ledningen dog.

Cirku(s)en fortsätter. Alltmedan trapet(s)konstnären faller som en sten.

Det är som sagt en farsdag i dag.
.

Liger

Ja, du läste rätt. Inget stavfel. Det ska vara ett L där. I och för sig skulle man ju också kunna säga tejon, förstås. Det är dock liger som är det vedertagna ordet för avkomman mellan lejon och tiger.
Bilden föreställer förstås den riktiga tigern, inte hybridformen.

Men i dagens DN finns på sidan Namn och Nytt en liten inklämd artikel som består mest av en bild på en rätt nyfödd liger sittande på mamma lejons huvud. Under den muntert allitererande rubriken ”Krum korsning med klös” finns några rader om att födseln ägde rum i en djurpark i Miami.



Med ett litet leende i mjugg bläddrar jag vidare i tidningen. Leendet stelnar när jag kommer till sidan 25.

En större artikel den här gången och den svarta rubriken ”Tjuvjägarna största hotet mot tigrarna”. Där står det i klara obönhörliga fakta. Vid början av 1900-talet fanns det 100 000 tigrar här i världen. I dag finns det 3 200. Det är allt.

Det är en snöboll som snabbt smälter. Djurskyddsorganisationer beräknar att omkring 1 220 tigrar dödats under 2000-talet. Experter tror att tigern kan vara helt utrotad inom 12 år.

Det är tjuvskyttarna. De skjuter tigrarna för det vackra skinnets skull. Men tjuvskyttarna klarar sig. Och de riskerar inte att falla för någon kula. För vem skulle ha användning för deras fula skinn?

Och de skjuter tigrarna också av andra skumma ”medicinska” skäl läser jag och det vänder sig i magen.



Det finns väl ca 6 miljarder av oss människor. Vi är knappast utotningshotade, om vi inte utrotar oss själva genom att nån galen diktator trycker på röda knappen och spränger klotet i luften. Eller vår människogirighet omvandlar hela planeten till en sophink och gör den obeboelig.



Titta på bilden häruppe. Tigern är en hyllning till livet genom sin blotta existens. Stör ingen och har en hög grad av existensberättigande. Därför att den är vacker. 



Människan står sig slätt vid en jämförelse.



En odödlig hyllning till detta kattdjur finns hos den färgstarke poeten och konstnären William Blake (1757-1827) i hans dikt "The Tiger". Den öppnar så här:

Tiger, tiger, burning bright

in the forest of the night.
What immortal hand or eye
could frame thy fearful symmetry?
.

Osvald Osvaldson

En intervju med Osvald Osvaldson. Han är distriktsordförande i Siochsådistriktet och har nyligen propagerat för räfst och rättarting i partitoppen. Att partiordföranden och hela partistyrelsen måste ta sitt ansvar och avgå efter socialdemokraternas förlust i senaste valet.

- Osvald, blir allting bra nu i partiet om ordföranden avgår?

- Nej, det räcker förstås inte, svarar Osvald och understryker med yviga gester. Jag förstår vart du vill komma. Politikens innehåll (dask i handflatan på ”innehåll”) måste ändras också. Det är jag den förste att erkänna. Fabriksarbetare och kroppsarbetare, där har du vår väljarbas historiskt. Nu har vi gått från industrisamhälle till kunskapssamhälle och vi måste ta konsekvenserna av det i vår politik.

- Hur då?

- Jag hörde att varenda bagare nu tillbringar hälften av tiden framför datorn. För degblandningsberäkningen. Och massor av industrijobb har flyttat utomlands (vänster hand i en gest i obestämd sydostlig riktning). Vi måste nu attrahera alla svenskar som kanske aldrig sett en hederlig svarv eller betongblandare.

- Genom att partiledaren avgår?

- Ja, ledaren måste ta sitt ansvar. Vi måste ha en ny partiledare som går i spetsen för den nya politiken (gestikulerande knuten högernäve vid ”spetsen”).

- Vilka egenskaper behöver den nya partiledaren?

- Jo (drar in andan djupt för att signalera att här har han massor på hjärtat), han eller hon – och könet kan förresten inte spela någon roll, det är egenskaperna som är det viktiga – måste vara öppen för det nya, vara lyhörd mot alla unga svenskar och nya svenskar, vara orädd och tydlig, ha dokumenterad ledarerfarenhet, vara sosse sedan länge, stå rak när det blåser, ha en eld för de svaga i samhället, vara tydlig när media ansätter, får inte vara lastgammal men behöver inte vara purung bara förändringsviljan i politiken är stark, måste gå genom rutan, vara en bra, ja lysande, debattör, får förstås inte vara upptagen av annat jobb typ ledare för annat riksdagsparti och förresten kan ju inte riksdagserfarenhet vara ett minus.
Först här drar Osvald andan efter den långa önskelistan.

- Finns det någon sådan person, Osvald?

- Låt mig tänka (armar i kors, ögonen uppåt skyn, tänker febrilt), om jag i min dator till skalle nu går igenom alla som över huvud taget är tänkbara som kandidater … eh … och matchar mot den långa kravlistan … eh … jahapp … då finns det faktiskt en, och bara en enda, som passar precis. Det är hon den där, vad heter hon nu igen, jo: Mona Sahlin!

- Men hon är ju redan partiledare!

Osvald: - Är hon? Va bra! Ja men då så. Lyfter på mössan och försvinner i vimlet.

Hädd

När jag var ung och förr, var jag väldigt noga med hur jag såg ut. Det var urviktigt att ingen ens skulle snudda vid tanken att jag valde noga i garderoben. Eller tittade mig i spegeln.

Det sista var viktigast av allt. Idealet var att det skulle se ut som en slump vilka kläder jag fått på mig. Kläder fick inte misstänkas vara viktigt.



Vad kom det här ifrån? Jag har bara lite vaga idéer om det. Det var nog en blandning av saker.

För det första var jag ung och de vuxna vinnlade sig om att klä sig propert, så därför måste jag förstås göra tvärtom.
För det andra var det bohemigt och poetigt att klädstrunta.
För det tredje räddade man tredje världen och visade sin antipati mot myndigheterna genom att ha t ex olikfärgade strumpor.
För det fjärde hade jag ingen role model (det nyaste svenska ordet som därmed uttalas på engelska) hemifrån hur man klär sig.
För det femte hade jag inte så mycket pengar att köpa kläder för.
För det sjätte var Beatles kungar och jag insåg att det var Beatles-aktigt att protestklä sig.
För det sjunde gillade jag inte att se mig i spegeln eftersom jag inte gillade vad jag såg eftersom jag var så ung.
För det åttonde gick det fortare att klä sig dåligt än att klä sig bra och tiden var ju dyrbar eftersom jag var så ung.



Med andra ord var jag helt enkelt lat.

Lite lustigt det där med spegeln. Jag har fortfarande en motvilja att stirra på mig själv i glas och rätta till någon krage eller halsduk. Jag tycker för övrigt att det är lite otäckt att när jag rättar till halsduken med höger hand så rättar spegelGöran till den med vänster hand. 

Fast förmodligen skulle jag tycka att det var ännu otäckare om han lyfte samma hand, eftersom jag då skulle förstå att han var en inbrottstjuv. Eller att jag själv var knäpp. Vilket som nu skulle vara värst.

Spegel, spegel, på väggen där - säg vem som vackrast i landet är.
Det var nog det första jag kommer ihåg från en teater, häxdrottningens läskiga ord i Snövit. Precis som de sju årens olycka om spegeln gick i kras. Varför just sju? Varför lika många som dvärgarna?

Och som man är klädd blir man hädd, heter det. Låter inget kul att bli hädd. Fast det är ett roligt ord.

En gång när jag, fortfarande ung och förr, hade skrikigt röd tröja till skrikigt röda byxor sa moster Ingrid "du är inte rädd för färger du!".

Rädd? Ett lite konstigt ord i sammanhanget, minns jag att jag tyckte. Men det var nog hädd hon menade.
.

Kurre & Åsa och rullbanden

Helt oförhappandes, som det brukar vara när Kurre och Åsa dyker upp, dyker Kurre och Åsa upp. De tittar stint på mig.

Kurre: - Nu vill vi att du …
Åsa: … berättar om rullbanden.

- Eh … rullb …? … , replikerar jag.

Åsa: - Ja, rullbanden tog du …
Kurre: … ju inte med i något ÄGA-test!

- Jaha, ni menar rullbanden? De där små banden som jag spelat in en massa fin musik på?

Kurre: - Det är tolv stora ljudband med gammal pop från Tio-i-topp-tiden, som …
Åsa: … finns att köpa var som helst eller går att plocka fram på Spotify.

- Nehej, det är visst inte bara sånt, där finns också många låtar som jag och min kompis A spelade in på egna gitarrer i vår ungdom och SÅNT går inte att köpa någonstans! Icke heller att spotifaja fram.
Jag tittar triumferande på dem.

Åsa: - Den där rullbandspelaren som hör till, har du kollat …
Kurre: … om den överhuvud taget funkar efter alla dessa år?

Jag sticker in ett finger innanför kragen, tycker att det börjar kännas lite kvalmigt i rummet.

- Mjäe, det kanske jag inte har gjort, men … tja … sånt går ju att köpa i så fall.
Jag försöker erinra mig när jag senast såg rullbandspelare trängas på hyllorna i grammofonaffärer. Och känner nu en lätt oro vart det här samtalet är på väg. Kikar förbi Kurre mot bloggtangenterna. Men Åsa ser forskande på mig och ställer sig för, så där lite oförhappandes.

- Men titta vilken konstig ekorre där utanför fönstret! ropar jag.
Och ibland är det de enklaste saker som plötsligt funkar här i livet. De tittar hastigt mot fönstret och ännu hastigare kastar jag mig mot tangenterna och låter bloggen blogga ut.
.

Dagens tips: ÄGA-testet

Alla har vi ju våra grejor och saker. Och våra förvaringar av dem. Ibland kommer vi dock fram till ögonblicket då vi allt måste försöka kasta lite saker, röja i bråten.

Den inneboende ekorren i dig far då oroligt omkring i dig och manar dig att ta det nu lite lugnt hörru. Triumferande påminner ekorren om den där definitionen av ”skräp”. Att det är ”sådant som ligger på vinden i 25 år och slängs veckan innan man behöver det”.



Inför den attacken kan du vackla lite i dina föresatser. Du kan nu behöva en allierad som motvikt mot ekorren i dig. Var får man tag i en sådan? Ett förslag: du gör ÄGA-testet. 



Så här. Du ställer dig tre frågor. 



- Älskar? Älskar jag verkligen denna sak helhjärtat?
- Glad? Blir jag verkligen glad av den här saken?
- Användbar? Är denna sak verkligen användbar?

Bestäm själv hur ”hård” du ska vara här. Ska det räcka med ett enda ja på frågorna för att du ska behålla saken? Eller två av dem? Eller måste det vara ja på både Älskar, Glad och Användbar?



Man kan ju invända att ekorren i dig kan tjattra Glad och Älskar om varenda pryl du håller upp. Men testet är i alla fall en bra bundsförvant att ha. En proportions-skapare. Och för varje gång du prövar så blir du lite mindre blint ekorrisk.

Jag höll upp mina roliga urklipp som jag samlat under åren. ÄGA-testet? Inget Ä och inget A men ett mycket starkt G. Jag behöll urklippen.

Sedan tittade jag på alla mina Manhattandeckare. ÄGA-testet? Ett svagt G, men inget Ä eller A. Så jag säljer dem eller, om det inte går, kastar dem. 



Och så stormköket, i en liten fyrkantig förpackning, aldrig använd. ÄGA-testet? Inget Ä eller G, men faktiskt så mycket A att jag behöll den.



I större delen av mitt liv har en spinnrock följt mig. Passar ingenstans i en lägenhet, skrymmande att förvara i källaren, ingen av barnen vill ha den, men jag har i alla år behållit den och kånkat den med i varje flytt jag gjort, en arvesak som den är. Eller om det är en ekorrens triumf. Nåväl. ÄGA-testet? Inget Ä. Inget G. Inget A. Hela schabraket kastade jag på soptippen. 



Tänka sig, släpa runt på denna spinnrock som en kvarnsten runt halsen i alla dessa år, sedan bara ÄGAtestet och vips borta. Vilken befrielse! Ett litet öra inåt mot ekorren. Hur tog han det? Och det märkliga med ÄGAtestet är att ekorren accepterar. För det finns ingen plats för ånger, "har du verkligen tänkt igenom innan du slängde osv". Tänkt igenom innan jag slängde var ju nämligen precis det jag gjorde. Det är det som är ÄGA-testet.



Och med en mycket tyst ekorre och helt spinnrocksbefriade axlar sitter jag här och tittar ut genom fönstret. Och gnolar på Ludde Armstrongs What A Wonderful World.
.

Tolv runt ett bord

Sex kvinnor och sex män kring ett alldeles runt bord. Dessie reser sig och håller ut sin hand mot de andra. Sluten hand. Hon blundar och läser:
Så samlar vi oss gärna
kring största mörkrets stjärna.
Och så öppnar hon handen och visar en liten gran med kulörta kulor. Och med en stor gnistrande stjärna i toppen. Ett förtjust åååh hörs runt bordet.

Hon sätter sig och i stället reser sig Janne bredvid. Han sträcker ut handen på samma sätt, lägger huvudet på sned och läser:
Vad har jag i denna?
Jo, Görans Penna.
Handen öppnas och en blyertspenna ligger där. Ååået är nu förvånat. ”Tja, bloggarens födelsedag”, säger han bara. Ingen vet om de vågar skratta. Det är bara Janne som kan komma undan med något sådant. Han kan vara kall som is, Janne. Han sätter sig.

Det verkar vara en ceremoni vi ramlat rakt in i.

Nu reser sig flickan bredvid, Febbie. Hon sträcker på sig för att nå upp och synas. Men den slutna handen håller hon stadigt över bordet. Läser:
I mödrars spår får vi alla glida
mot framtids segrar på denna skida.
Handen avslöjar en vacker längdskida av rustikt trä. Applåder runt bordet. Hon sätter sig med rosiga kinder.

Det är hela tiden den näste bredvid som reser sig. Nu står Marre där. Handen sluten. Samlar sig lite och deklamerar sedan högtidligt:
Och ett vårskrik går genom riket
när den här dyker upp i diket.
Små skratt och lyckliga applåder möter den öppna handen, när den avslöjar en gulrufsig tussilago.

Nästa man till rakning är en kvinna. Aprilia. Står redan med den slutna handen ut mot bordet och med ett lätt leende läser hon snabbt:
April april din dumma sill
jag kan lura dig vart jag vill.
Och – boink – en burk inlagd sill i handen. Stora rungande skratt och några spridda kommentarer om nätstrumpan och färgteven och det där. Aprilia småler och sätter sig kvickt.

Majje reser sig nu, borstar bort lite matjord från kavajärmen, tittar sig runt sällskapet och håller stolt ut handen.
Det vackraste i världen är
en äng med massor av den här.
I hans öppna hand nu en enda spröd vitsippa. Ett åååh och flera aaah runt bordet och igenkännande nickningar.

Nästan som drottningen av dem alla ställer sig nästa person upp. Med en krans i håret håller hon ut sin knutna brunbrända hand. Det är Juno. Läser kort och klart:
Sju blommor i hagen
plockar den längsta dagen.
Förväntan. Handen öppnas och en majstång fjädrar upp. Spridda hurrarop och någon börjar nynna ”Du ska inte tro …”

Med uppknäppt skjorta och lila shorts står Julius beredd. Kortärmad arm ut. Sätter solglasögonen i pannan och läser så betoningen går fram:
Något att ligga i
när man inte ligger i.
Konfunderade miner. "Vad kan det … " Och så mellan Julius´ tumme och långfinger gungar en hängmatta. Gapskratt som startar i intervaller beroende på när rimskämtet sjunker ner i var och en. Julius sätter sig, ser ut som en katt efter ett stort fat grädde.

Som en riktig matmor ser hon ut, som nu reser sig. Det är Augusta. Hon nöjer sig inte med ena, hon håller ut båda händerna, ihop som en skål. Så läser hon:
Frusen. Färsk. Och havs-. Och flod.
Varje form av den är god.
På minerna förstår man att många redan inser vad det är hon dillar om, redan innan ”skålen” öppnas om den kloförsedda kräftan, som tydligt hör till den svarta okokta sorten.

Det är dags för Seppo nu. Vad döljer han i handen? Gummistövlarna knirrar lite när han står vid bordet och läser över sin ihophållna näve:
Skogens hemligaste ställen
är ett hem för kantarellen.
Mjuk och vackert veckad i stor triumfhatt ligger den där i Seppos hand, som en framvaskad bit guld. Allas ögon lyser runt bordet.

När Seppo satt sig reser sig så en stor kraftig karl med storburrigt hår. Octopus. En väldig näve håller han ut. Och läser med dånande röst:
Humle, skum och lite söl
brygger idel ädel öl.
Pang! Där sitter en sejdel i hans näve, med sin bärnstensfärgade fluid. Stormande applåder, skratt och till och med dunkningar i bordsskivan.

Larmet dör undan lite. Några skrapningar av stolar. "Showen är väl över ..."
Men det finns en kvar.

En helt alldaglig kvinna reser sig. Och väntar tills sorlet upphört och det är tyst. Då sträcker hon ut sin knutna hand. Läser ingenting. Öppnar handen. Den är tom.

Nästan några flin skymtar nu. "Det visste vi väl att ..."
Ja, säger hon, jag har ingenting att visa upp, i mig finns ingenting klart för människorna. Jag är som livet självt. Jag är grå och tom tills människorna själva skapar sina olika drömmar och liv i mig.

Nu är det alldeles knäpptyst.
Jag heter Novis. Den runt det här bordet som man glömmer. Men det är i mitt mörker människan drömmer sina ljus.

Alla tittar ner i bordet. Det sista säger hon nästan viskande, men det är så tyst att alla hör.
Nu är det jag. Och allting börjar nu ....
.