Det tredje guldkornet som vi kan vaska fram ur gyttjan av alla framvällande amerikanska serier är - ja jag faller till föga och kallar dem ”amerikanska” jag också, alternativet USAiska låter lite ansträngt - en serie som jag inte är ensam om att gilla skarpt:
Vita huset (The West Wing).
Massor med beröm från skådisar, politiker, branschfolk. Startade 1999 i USA, år 2000 i Sverige. Det regnade Grammysar över den, 24 st. Delar därmed förstaplatsen i Grammyligan med Spanarna på Hill Street Hill Street Blues) - den serie som har den definitivt snyggaste musikvinjetten alla kategorier.
När jag såg Vita Huset häpnade jag över att man kan göra en sådan kvalitetsserie. Som en bok man inte kan lägga ifrån sig. Spännande, fast den var kemiskt fri från våld, biljakter och pangpang. Spänningen låg i en blixtrande dialog som inte var av denna världen, 24-karatigt spirituellt och listigt manus, mästerligt levererat av en skådisuppsättning som var så samtrimmad och skicklig att det var svårt att se att detta inte var verkligheten.
Snabb och övertygande dialog, ja sånt finns det också i House, som jag skrev om den 3 december. Men i House är det Hugh Lawrie som är motorn, scenerna blir magiska när han är med liksom samspelet med de andra, men så fort han inte är med i nån scen, så kan man med fördel koka kaffe.
I Vita Huset finns ett team av skådisar, i mitt tycke presidenten och åtminstone fyra av hans närmaste medarbetare, som är lika briljanta. Magin dalar inte för att inte huvudpersonen är med i scenen. Här är de fem.
Presidenten Josua ”Jed” Bartlet (spelad av Martin Sheen). Stabschefen Leo McGarry (John Spencer). Bitr stabschefen Josh Lyman (Bradley Whitford). Kommunikationschefen Toby Ziegler (Richard Schiff). Pressekreteraren C.J Cregg (Allison Janney).
Man njuter av deras artisteri. Som om House är en kedja med Zlatan + bara vattenbärare, medan Vita Huset är en kedja med Zlatan + Messi + Ronaldinho + Cristiano Ronaldo + Marta (ja, en kvinna den sista, precis som Allison Janney).
En typisk Vita Huset-scen är att två av de fem går i en lång korridor och diskuterar, en avviker till vänster, en tredje ansluter från höger, tar upp en ny tråd som de diskuterar, liv och rörelse över allt, flera intriger parallellt, blixtsnabba kast mellan dem.
Zlatan klackar till Messi som snurrar upp en back och lägger en smörpassning till Ronaldinho som ...
Richard Schiff sade om serien att det nog är det närmaste man kan komma teaterskådespeleri på teve.
Den främste personen för serien är ändå inte någon av dessa, utom den på bilden här ovan. Aaron Sorkin. Skaparen av serien och dess producent de första 3-4 åren, guldåldern för detta guldkorn Vita Huset. Som är ett av de tre lysande undantagen i den kvävande massa av amerikanska teveserier som jobbar hårt för att svensk TV ska förtjäna det där klassiska epitetet ”dumburk”.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar