Gymnasiet del 2

… en annan chock var att man inte fick ett schema, man fick ett stort A3-papper där alla klasserna och timmarna stod med pytteliten stil och asterisker med hänvisningar, så man fick lusläsa pappret centimeter för centimeter, så man till slut kunde extrahera vilka timmar man skulle ha vilken veckodag och i vilket rum och med vilken lärare och vilka veckor det gällde, för det kunde vara olika på jämna veckor och udda och mellan vissa lektioner var det bara fem minuter så man var tvungen att galoppera som en galen gräshoppa för att hinna och mellan andra lektioner kunde det vara två-tre timmar och jag lärde mig begreppet ”håltimme”, som man använde till att dra en spader om man var ball, eller gå hem och byta böcker om man var jag …

forts i del 3.

Gymnasiet del 1

 
... nästan en chock när jag började gymnasiet, det fanns inget klassrum som var vårt, det var bara undervisningslokaler, och bänkarna var bord med ingen låda under, så var skulle man ha sina skolböcker, jo man hänvisades till plåtskåp som stod ihop i långa skrangliga rader, inte en dag under de tre åren förvarade jag någon bok där, böckerna hade jag i en axelremsväska som jag alltid bar med mig, ja alla böckerna fick ju inte plats där, bara de jag skulle ha den dagen, på morgonen hade jag förmiddagens böcker där, gick hem på frullen och la böckerna hemma och la ner eftermiddagens böcker i stället, mitt klassrum blev sovrummet hemma …

forts i del 2.

Gymnasiet del 4

… en annan lärare jag hade var Oldsjö, det var i franska, han var rätt kort och spolformad och verkade ha bilden av sig att han var lång och bredaxlad och omsvärmad av alla tjejerna, jo hejsan, Gun-Britt Sundström kallade honom ”faster” i den där boken ”Oppositionspartiet” som hon skrev om sin gymnasietid, där fanns också Bältan, men det vet jag inte vilken lärare det var, men en som hon nämnde mycket, och nästan lite beundrande, var skolans stjärna bland lärarna, grek- och latinläraren lektor Bergman, hon kallade honom så, och hade honom i grekiska, jag hade honom i latin och i verkligheten hette han Svenberg …

forts i del 5.

Gymnasiet del 3

 

… och i engelska hade vi Uddbom, han var studierektor och den som satt ihop det otroliga schemasystemet på ett enda stort obegripligt papper, borde alltså ha skällt på honom för det eller åtminstone tyckt illa om honom men han var otroligt fin att ha, satt i katedern och berättade om författare och böcker och hela världen öppnade sig för oss, han var stor och lite rund och hade bångstyrig lugg som alltid åkte ner framför ansiktet på honom och som han föste undan och han påminde lite om Oscar Wilde med det där håret, och det var antagligen han som tog dit den engelska teatergruppen som framförde The Importance of Being Earnest på skolan, en jordbävning till upplevelse för mig, den första teater jag såg i mitt liv, I think I’m going bunburying again, sa jag för mig själv, i andanom nibbling på en cucumber sandwhich …

forts  i del 4.

Gymnasiet del 6

… på rasterna var man inte liten så man kunde springa omkring och leka utan stor så man måste stå där och prata bara och därför stod jag där utan att prata fast man kunde ju låtsas att man fått nånting på rocken och liksom gnugga bort det men man hade aldrig fått något på rocken så man tittade intresserat på en ekorre som inte fanns där eller som den ultimata utvägen kunde man nonchalant kasta en blick på armbandsuret och lätt harklande ursäkta sig med att man tyvärr hade ett tåg till Orientexpressen att catcha eller också det ännu mer ultimata att svimma rakt av och bara höra någon som i ett avlägset brus i vintergatan vad tog det åt Göran svimmade han nä nu ringer det vi måste in och då kunde man liksom i förbigående resa sig och följa med in efter att man diskret borstat av sig lite med hjälp av en passerande ekorre till vilken man räckte biljetten till tåget till Orientexpressen till tack ithy bottenlösa äro alla våra eftergifter till genansen …

forts i del 7 (sista delen).

Gymnasiet del 5

 

… och så Svenberg förstås, min stora idol i gymnasiet, latinrummet var lite avsides i skolbyggnaden och den som där inträdde hamnade i en annan värld, vithårig och rak i ryggen som en brittisk överste steg Svenberg in i klassrummet, la portföljen på katedern och såg på oss, så det här är H1?, och jag fick lära mig deklinationerna och vi skanderade och det var knäpp tyst på hans lektioner och han lärde oss Rom genom att visa diabilder som han själv tagit där, ta ingen notis till figuren där till vänster sa han och det var ju han själv i upprullade ärmar, vilken otrolig lärare och det var de puniska krigen och framför allt poeterna Horatius och Catullus odi et amo, quare id faciam fortasse requirus, nescio, sed sentio et excrucior, jag älskar och hatar, varför jag gör det, kanske du frågar, vet inte, men jag känner det och korsfästs, jag minns fortfarande hur han kröp ihop när han sa det sista excrucior … 

forts i del 6.

Gymnasiet del 7

 

… och stod jag i korsningen Wergelandsgatan-xgatan och tittade mot läroverket var det som en paradgata ledde upp mot portarna och jag vände mig om och gick mot tunnelbanan och gick förbi den mot Blackebergsskolan där jag bara gått på simning och hemkunskap och gick uppför slingertrappan till torget med Kaskad och de tre fontänerna och tunnelbanan som stack upp sitt stora huvud av glas och luft och borta i hörnet var Stubben som jag bara har pinsamma minnen av för jag vågade bara in där en gång, Gomer och Lannby satt som vanligt därinne i smatten till höger och jag satte mig liksom i närheten, både klasskompis och en som råkade gå förbi, Hey Jude klingade från jukeboxen och i den kunde jag vara i och Gomer sa att han kunde såga av sig ena armen för att få träffa John Lennon och jag var redan itu, en hel och en halv och Helan bröstade upp sig åt mig och Halvan var krossad inuti.

Sånger från HAL

1. Intro

har länge velat skriva det här
och kalla det sång
kompanjonskap och eldvakt 

precis som det var
men inte utan omsvep
och passande mask

verkligheten kan inte
få bestämma allt

en skopa musik
en skopa mystik

vi bröder av det bleka berget

och kameler av sirocco blues

när allting ändå
var flyktigt som en dröm



2. Waldenbrog

alla vi fyra träffades inte där
du och jag var redan polare
vi kom från Södra
och bodde med bara
en basketplan mellan

i Östra Slutet gick vi runt
med ett rimmat dokument
från våra händer

det var väl Chimborazo
och Cotopaxi vi sökte

Waldenbrog -

litet getskägg
fylld av idéer
med barré och plektrum
ströp du fram
guld ur gitarrens hals



3. Julius

det var Öznavi och jag
längst fram satt vi
vid elden
som Julius höll brinnande

Julius la på en vedklabbe
med oden från Rom
den här historien
sa han
och menade meningen
med människan

vi intonerade
terra terram terraa
o lord
sjung in evighet i mitt hår

så tittade han plötsligt på oss
sover ni bra om nätterna?
en rask promenad gör gott



4. Öznavi

vi träffades i HAL
och det var vi två
i glesa leden kring
elden
från Cato och Hannibal

på den gamles axlar
satt vi och såg
så vitt

vi var
tysta i mörkret

Öznavi -

polisonger och ring i öra
du kom från brokiga
stigar
Winwoods giftiga riff
och Sacre Coeur



5. Örnblom

det var morgonsamling
och Örnblom höll
hårt i balustraden
högt över oss

vi alla från de olika
lägereldarna

våra huven var tunga
men han talade milt
sen steg en psalm i HAL

o lord
sjung in evighet i mitt hår 

o lord o lord
sjung in evighet i mitt långa hår 

lite morgonsol i oss
och så gick vi stärkta ut i dagen



6. Lallander

jag minns en början på nåt du skrev
the king of Zor
he called for war
and the king of Sam
he answered
sen cruisade vi runt efter kungadömen
inom oss

ljugarbänk vore lögn att säga
i så fall sutte jag
väl själv och skrev med
tårna på samma bänk

Lallander -

du sträckte cigarett
världsvant
och berättade om länderna över haven
där bara
drakar betade i molnen



7. Smidjemarck

med lätta vingslag landade
Smidjemarck
och runt hennes lägereld
fylkades många

med en stor säkerhetsnål
fäste hon oss
vid ord och hemligheter
ryska svenska tyska engelska
Tjechov Lagerlöf Kafka Orwell

se staren se staren
sa hon och log

bevingade berättelser
bokhandlare och bibliotek

vi tog allt det där för givet

det ska man inte göra



8. Oas

det var Waldenbrog, Öznavi, Lallander
och jag

fyra kors- 
ande steg i sanden

eller bara
början på den vida
arabiska öknen i oss
som dadlar smakar och
en hundraårig hand

o lord
sjung in evighet i mitt hår 

o lord o lord
sjung in evighet i mitt långa hår 

o lord o lord o lord
sjung in evighet i mitt långa hår av äntligen

 

.

 .

.

 
.

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

1 - böcker från mig; Kärleken tar för lång tid

"Kärleken tar för lång tid" är en diktsamling som jag 2009 fick utgiven på Bokförlaget Mynta. 

Dikterna i den var tillkomna under många år. Som att man tar en varsam hand ner i mängden av dikter jag skrivit dittilldags och häller ut i en sparsmakad följd.

Som t ex den här, skriven under vår smekmånad i Italien.

STENBORDSFRUKOST

vi glömde en sked
men det gick att fiska
oliver med kniven
till det några
päron och gorgonzola
nedsköljt med svalt mineralvatten
och bröd
under valnötsträdet
i vår toscanska trädgård

stenbord
smalgrön ödla
tuppen gal några
gånger och somnar

böljande långt ser vi
nästan till Firenze
från Poggio alla Pieve

- - - - -

Boken med fin formgivning av Boel Algulin. Och omslagsfärgen röd med inslag av rost och förälskad himmel.

2 - Förövaren i Berlin Steglitz

 
Den här boken är förstås inte utgiven någonstans. Jag bodde några veckor i Steglitz, som är en förort till Berlin. Meningen var att ha en skrivartid där. Skriva om nåt. Och det gjorde jag Och det hampade sig att jag skrev om själva Steglitz.

Det fanns en gata där som hette Feuerbachstrasse och det lät i mig som Fire Back Street på engelska. Det här blev en krok i mig och jag gick runt i Steglitz för att hitat fler exempel. Och det vimlade av dem som berusade fjärilar på en äng. Göttinger Strasse omvandlades till Candy Street. Lothar-Bucher-Strasse blev Lot of Books Street.

Jag köpte en karta över Steglitz i Wally´s Bookshop (egentligen Walthers Buchladen) och la den på köksbordet i lägenheten. Det blev en sammanhållare för mig i mina utflykter och en story började också spinnas kring namnen. Som blev till en Steglitzkarta i text. Som blev till en bok. Som jag lade ut på bloggen år 2020 i mars.

När jag summerade fann jag till min förvåning att det på det här sättet blivit 83 st gator och platser i Steglitz. Plus av rena farten 20 metrostationer och 10 platser i centrala Berlin. En del av dem lät som om det var det tyska namnet som var en översättning av det engelska och inte tvärtom. Hackescher Markt och Butcher´s Market.

Steglitz är även namnet på en färggrann fågel, om än stavat på lite annat sätt. Så man ska inte blanda ihop fågeln och förorten.

Eller också är det just det man ska.

 

3 - Jag regnar under Prags kastanjer

På påskafton 2015 föll jah med huvudet före i en trappa och gipset kring vänsterhanden togs bort först några veckor före en Pragresa, som var bokad i början av juni. Funderade ett tag om jag skulle ställa in resan, vilket jag inte gjorde. Vänsterhanden visserligen ännu som ett vedträ men jag var ju högerhänt och revbenen helt läkta.

Resan var en skrivresa. Som författarlya hade jag ett rum på hotellet med den simmande hajen. Jag g ick runt i Prag och skrev om staden i 18 dikter.

Det här var den första av dem.

PETRIN

kastanjerna blommar inte nu
glömde bort
att det inte var maj

vänster hand är trasig
men högerhanden frisk
och juni är här med sol

här störtar sig
naturen grön och lång
nerför runda kullar

tjeckiska sånger
blommor vita
som snö och is

Vlach, Vanek och Hrbathy
Bubla, Stastny och Pryl
Cerny, Jirik och Golonka

fast i grönskan här
ser jag bara Jan Neruda
och Karel Hynek Macha

Kafka lär ha tagit
långa promenader i stan
jag börjar uppför kullen här

vänster hand får försöka
hålla fram hatten
medan högerhanden sjunger på

jag är en vagabond
som går på händer inom mig
jag regnar under Prags kastanjer

- - - - -

Alla Pragdikterna finns här i bloggen under år 2020 i februari.



 

4 - I Varberg bor en get

 
Jag flyttade till Varberg för 5-6 år sedan. Vilken fin stad, tänkte jag. Strövade omkring här på gatorna, satt på fik och skrev och på biblioteket Komedianten hittade jag böcker som beskrev stadens historia.

Av detta blev en bok bestående av ett fyrtiotal texter om Varberg nu och då, en del på prosa och en del lyrik, fördelade på fyra vandringar. Intressant för mig och tydligen för andra. Den uppmärksammades av Hallands Nyheter i en artikel. På bloggen finns den i fyra delar under år 2020 i januari.

Här är en liten dikt under en av vandringarna.

BASEMENT DESIGN

ett stup rätt ner i källaren
från Kungsgatan
sen ringlar den iväg längs Södergatan

en unik butik med presentartiklar
särskilda sorter av te, kaffe, choklad, lakrits
mycket ekologiskt och saker för fantasin

det är så trångt därnere att alla blir
artiga och snälla mot varann
och en sällsynt stämning råder

den kommer sig av butiksinnehavaren

med mjuk självklarhet hjälper hon
alla rådvilla besökare i underjorden

man hittar jämt nånting hos henne
och extra fluffig inslagning kan man få

nog den mest förekommande service
som förekommer i stan

5 - Dikter från A till Ö

 
Rätt många dikter har ju runnit ur min penna under åren. För att samla ett gäng dikter kan man ha en röd tråd som håller ihop dem. Det brukar man göra i diktsamlingar. Eller också gör man tvärtom. Samlar dikter helt utan tematik, bara för att man gillar dem. Så har jag gjort i en samling. Och för att begränsa dem till antalet tog jag till den gamla trogna sorteraren Alfabetet.

Totalt 29 dikter (eftersom både v och w är med) från den första "Anna och Kattis" till den sista "Över min kudde".

Men q, x och z, blev det inte trickigt med de där lite ovanliga bokstäverna"? Visst, ett litet gupp på vägen, men inte oöverstigligt. Det gick. Hör är dikten på X.

X2000

min värld är brand av ingen
de ord som strömmar strömmar
som obekymrat glas
obefallda
utan oss

som vagnar ser jag orden
fönster som drar
förbi

på rälsen fastnar tungan i kyligt kyligt sinnelag
men i dröm av oss händer det att
pennorna slår ut

och tjärtänd av ekon som rullar
bringar jag
nysprattlade ord i
munnen och släpper vid din dörr

6 - Besvärjelser mellan två berg

 
Du måste skriva om Hästberg när du blir stor, sa mina syrror. Eller om det var jag själv som lovade mig att jag måste skriva om det, vårt sommarland när vi var små. Byn som ligger dryga halvmilen söder om Leksand. Vi var där varje sommar, mina första 14 eller 15 somrar var jag på Hästberg från när skolan slutade tills den började igen. En skimrande period i uppväxten.

Men alla såna där föresater kommer väl på skam? Inte skrev jag väl någonsin ner den här historien om min tid på Hästberg?

Jo, det har jag gjort nu.

I 64 kapitel finns den nu nerskriven, ömsom på prosa och ömsom i dikter, och ivägskickad till systrarna och barnen. En kraftsamling för mig och jag är oerhört glad att jag genomförde det. Och nöjd med resultatet, om jag får säga som det är. Byn skildrad ur mina ögon den tid då jag var barn.

Det är som mina memoarer del 1.

Min uppväxt, när jag inte var på landet, var i Blackeberg. Det är en förort väster om Stockholm. Och har man sagt A så får man säga B. Den tiden måste jag också skriva om, mina 15 första år i Blackeberg. 

Det är det jag ägnar mig åt just nu, del 2 av uppväxten. Jag är mitt i det arbetet och märker att denna kräver lite mer research än 1:an. Kolla på bilder, läsa brev, intervjua mina två storasyrror, checkkolla saker på nätet osv. Fundera, minnas, beskriva.

Jag är så glad att jag kan göra detta. En gudagåva känns det som.

Och är så lyckligt lottad att Blackeberg har klarat sig bra mot tidens tand, bättre faktiskt än Hästberg. För några veckor sedan reste jag upp till Stockholm och gjorde bl a ett besök i Blackeberg. Det ser ut precis som när jag var barn! Jag kunde glida omkring där på gatorna precis som förr. Stenarna där barn jag lekt ...

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

Carl Butler

 
allt var väl inte en dröm
men jag var på jobbet igen
och utförde obegripligheter
och såg folk som inte var där
så det var väl på låssas
det var nån slags disk
och den skulle jag bakom
och när jag kommit in kom det
nån jag aldrig pratat med
och pratade med mig
du vet väl att tss tss tss
med handen för munnen
sen försvann hon i dimman

det var min sista dag så jag
skulle uppsöka Carl Butler
det var ett ärende bara han kunde
jag har alltid ett ärende i en
plastficka jag inte förstår
Carl Butler hur han kunde
jobba där är ingenting
drömmar funderar på
dessutom skulle han
också sluta den dan
och korridoren märkligt tyst av fåglar
han var mild och kunde allt
jag smög bort i ljusblåa skor

I den anslående förtvivlans palats

 
jag skulle vilja se ut som Errol Flynn
när han ser ut som Robin Hood
det rytande lejonets image
av det muntra upproret
mot pösmunkarna

du vet hur det är
vi har en värld utanför och en innanför huden
under det mumlande vita taket
kan varken motståndet eller skönheten sova

Sitting Bull pillar upp portarna
för Rucio och Rosinante
i det tysta stallet

så att de kan rida bort i den blå skymningen
Hopalong Cassidy och Gina Lollobrigida

och ekot tar hovarna genom natten

Mellan knallarna

 
du får gärna samla på mig
men vänta tills jag föds
du kan fläta mitt hår
som fåglarna gör
tills bössorna tystnar

luta med sommarhuvud
mot mina bokstäver
och se genom träden
hur jag kvi kvi
kvittrar för livet

jag är en vandrande vilse
som drakarnas blixtar
klippt itu
men såna finns inte
blixtar finns inte

finge jag vara
en bok under benet
på ditt skrivbord
så det inte vippar nåt
skulle mig intet fattas

Den siste gentlemannen

 
de rodnande rosorna vid barmen
kommer ur böljan den blå

eli når med tårna
och sväm bär till klippan
ett drypande halsband av korall

luftens mammor quittrar for ever taube

Jag är en svindlande man

vakna mitt i bräddfulla natten
å på dan ramla ut på gårn

tar in bläckfiskgumporna
och sätter dom i vatten
om det heter så
och sommarbuskar och oxar med talg 

en glada slumrar i blanka fjällen
och minns sina huggormar

jag skulle vilja vara en örn
med händer av många gräs
och vildhundsrynkande min
nos av garn

häll i bra ni
häll i koll kolli rrrrr

som i ljuvaste vilse mitt
bröst genom skogen
bara
honungs förvildade stämma

och solen och månen slår sina gula
armar om varann

vad kan man annat
än stöna som en höna
över vädret det sköna
som är du

Kuppjerk

 
jag är inte lessen
bara
stängd glittrar jag här

obegripligheternas
garn

i allting mellan tingen
slipar jag
en bok i bröstet

lilla söta fröken fräken
och integralkalkylens kammare

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

. 

Svenska låtar Ä-Ö

 
Älska mig för den jag är, Beatrice Engström

Är du kär i mig ännu, Klas-Göran, Lill-Babs

Öl (Ett glas öl), Hans Alfredsson

Öppna landskap, Ulf Lundell

Svenska låtar Z-Å

 
Z: Sommartrivialiteter, Povel Ramel

Z: Sommaren är kort, Tomas Ledin

Åkareballaden (Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind), Cornelis Vreeswijk

Åren går, flöjlarna slår, Ola Magnell

Svenska låtar X-Y

 
X: Titta, titta, Owe Thörnqvist

X: Spanska stövlar, Mikael Wiehe & Ebba Forsberg

You can have her (Sånt är livet), Anita Lindblom

Yngve Stoors "Sjömansjul på Hawaii", Sven-Ingvars

Svenska låtar V-W

 
Valborg, Håkan Hellström

Vintersaga, Jerry Williams

Walk, Jill Johnson

Words enough to tell you, the Mascots

Svenska låtar T-U

 
The lion sleeps tonight, the Hounds

Tommy och hans mamma, Tomas Andersson Wij

Under vinrankan, Monica Zetterlund

Under the board walk, the Yardbirds

Svenska låtar R-S

 
Regniga natt, Anna-Lena Löfgren

Rytmen av ett regn, Millas Mirakel

Stop the music, the Lee Kings

Sunny girl, the Hep Stars

Svenska låtar P-Q

 
Poff the magic dragon, the Fabulous Four

Postcard, First Aid Kit

Q: Du är den ende, Lill Lindfors

Q: När vi rör varann, Susanne Alvengren

Svenska låtar N-O

 
Nu lyfter vi från marken, Freddie Wadling

Nu tändas åter ljusen i min lilla stad, Gunnar Wiklund

O helga natt, Jussi Björling

O mein papa, Ernie Englund

Svenska låtar L-M

Ledsagarinna till lidelse, Bernt Staf

Love was on your mind, Ola and the Janglers

Marble breaks and iron bends, the Deejays

Minus fyra, Peter Le Marc 

Svenska låtar J-K

Jag mötte Lassie, Ainbusk Singers 

Jungman Jansson, Jailbird Singers

Kaliforniens guld, Ted Gärdestad

Katt bland hermelinerna, Magnus Uggla

Svenska låtar H-I

 
Håll mitt hjärta, Björn Skifs

Här kommer alla känslorna (på en och samma gång), Per Gessle

I should be glad, Tages

It must have been love, the Roxette

Svenska låtar F-G

 
Flickan och kråkan, Timbuktu

Frödings "Strövtåg i i hembygden", Mando Diao

Gabriellas sång, Helen Sjöholm

Glimmande nymf, Fredrik Åkerström

Svenska låtar D-E

 
Den glade bagaren i San Remo, Evert Taube

Den ökände hästen från Troja, Karl Gerhard

Elephant, Laleh

End of the world, Mike Wallace and the Caretakers

Svenska låtar B-C

Buckingham Palace, Science Poption

Buena Sera, Little Gerhard

Can I trust you?, the Shanes 

Chiquitita, Abba

Svenska låtar A

Anthem, Tommy Körberg

As times go by (Men tiden går), Monica Zetterlund med Tage Danielssons text 

Engelska låtar Å-Ö

 .

Engelska låtar W-X

 
Wooly Bully, Sam the Sham and the Pharaohs

World, the Bee Gees

X-tra: Daydream, the Lovin´ Spoonful

X-tra: Monday, Monday, the Mamas and the Papas

Engelska låtar Y-Z

 
You'll never walk alone, Gerry and the Pacemakers

You really got me, the Kinks

Zabadac, Dave-Dee-Dozy-Beaky-Mick-and Tich

Zombie, the Cranberries

Engelska låtar S-T

 
Sloop John B, the Beach Boys

Sugar man, Rodriguez

Tennessee waltz, Alma Cogan

The boxer, Simon and Garfunkel

Engelska låtar U-V

 
Una canzone, Mireille Mathieu

Unchained melody, the Righteous Brothers

Venus, Shocking Blue

Very last day, the Hollies

Engelska låtar O-P

 
On the road again, Zifa

Operator, Manhattan Transfer

Petit Camarade, Adamo

Please don´t tease, Cliff Richard

Engelska låtar Q-R

Queen Jane approximately, Bob Dylan

Que sera, José Feliciano

Rock´n roll music, the Beatles

Rotten peaches, Elton John

Engelska låtar M-N

 
Mona Lisa, Conway Twitty

My generation, the Who

New York City, Eddi Reader

North to Alaska, Ken Norton

Engelska låtar K-L

 
King of the road, Roger Miller

Knee deep in the blues, Tommy Steele

Let´s think about living, Bob Luman

Love me tender, Elvis Presley

Engelska låtar I-J

If you gotta go, go now, Manfred Mann

I got you babe, Sonny and Cher

Jambalaya, Fats Domino

Jenny Jenny, Little Richard

 

Engelska låtar G-H

 
Get off of my cloud, the Rolling Stones

Gimme some truth, John Lennon

Half as much, Them

Heroes, David Bowie

Engelska låtar E-F

 
Early days, Paul McCartney

Excerpt from a teenage opera, Keith West

First we take Manhattan, Leonard Cohen

Fortissimo, Rita Pavone

Engelska låtar C-D

 
Chantilly lace, Buddy Holly

Cinderella Rockefella, Esther and Abi Ofarim

Daydream believer, the Monkees

Diana, Paul Anka

Engelska låtar A-B

 
All or nothing, the Small Faces

Another suitcase in another hall, Madonna

Be my baby, the Ronettes

Bring it on home to me, the Animals

Soldier blue

 
på en enkel pall
bordet är runt
med ben som rötter

oknäppt vapenrock
och hår och mustasch och
polisonger går i ett

han är enkelt ihopnitad
bakom honom hans flintlåsgevär

ett tunt glas i högra handen
och vänster hand berättar 

kaskad av ljus genom gallerfönstret

allt omkring honom blått

Framför den gula gatan

han står med ryggen mot oss
det är kullersten
och tomma fönster runtom

bär en böhmisk hatt
och promenadkäpp
smal som en penna

ensam är han inte
snart ska han möta K

han liknar en bläckplump
denna lysande kväll

som om han växt ur mörkret

och himlen brinner av hans böcker

Den vita ryttaren

 
håret böljar över öronen
ögonen halvt slutna
hans ansikte så vitt

gördel av mask och ben
och bjällror
to thine own self be true

tvillingpappan som red i sporrsträck hem
där de vita svanarna sam

i morgon och i morgon och i morgon
passar han precis i min hand

inseglad hit till en hylla

på fyrahundraåriga vingar

Rött regn

 
levde under en tid
då mina rynkor tecknades
av moral och pastell

vagnen knirkade
under det lilla jag kunde
komma att behöva

åsnan drömde
sig fram

jag var som vanligt
barfota i det röda regnet

och på väg till morronens marknad

slog jag följe med en krokig hund

Svart tupp

 
svart tupp svart tupp
regerar det här
landet

backe upp
och backe ner
av krossade druvor

vår allra 
första semester här

och första
sol över Arnos vatten

mörkdrömmande Sangiovese

uomo lacrimando

Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin

 
tant Grön stängde resolut dörren
framför näsan på farbror Blå
borgmästare - den! - skulle inte tro det

han hade större tur hos tant Brun
som sa ett märkligt ja direkt
han hann knappt lyfta på sin högra hatt

och tänk tant Gredelin som redan lovat
sjunga stämningsfullt när han blev vald

farbror Blå verkade inte ens se att
från hans ben och armar löpte trådar

till en skugga utanför hela vår resa

och samlades hårt i en knuten hand

Hallands helium

jag tror på de luggslitna dagarna och deras
lessna och
 stormande händer

som tar dig under hakan och säger att du är orden och de vilda sagorna och alltid har jag älskat dig


jag tror på de vita träden som huggits ner av brådskan
 och reser sig av långsamheten



jag tror på mesar som klungar ihop sig så många

på telefontråden att de kan tas för en örn



jag tror på hundöron i böckerna och oavslutade ögonblick
 som dimper i golvet med smörsidan neråt



jag tror på maskrosen som vänder sina finniga kinder mot
 frosten och säger att nu



jag tror på sluddriga frågetecken som flyger som nyväckta fladdermöss i den orangea natten utan svar



jag tror på mannagrynsgröten när den fräknig av kanel närmar sig din mage



jag tror på väldigt konstiga ord som kryper som

skalbaggar längs väggarna när den kloka klockan somnat



jag tror på kalifen av sand när han stiger av och låter kamelen gå i bet runt torget i Varberg



jag tror på huvudskakningar när de slutar skaka sina 
hundra huven och rullar ut en enda vrålmatta av ja



jag tror på tandlösa haltande gubbar och gummor som
 himmelkantiga av liv hittar en dörr de aldrig sett



jag tror på den spetälske älskaren som reser sig och

pekar att här är det väldigt mycket ljus



jag tror på buckliga burkar som hissar segel på segel 
i rännstenen



jag tror på de luggslitna dagarna och deras 

lessna och stormande händer

som tar dig under hakan och säger att du är orden och 
de vilda sagorna och alltid har jag älskat dig

Skjutjärnspolitiker

 
Jag tänker ibland på fortpratande politiker. Varför pratar de så fort?  Inte när de håller tal kanske, inte i den situationen. Men så fort de pratar med en meningsmotståndare, möjligen också när de frågas ut. Tydligast märks detta politikerbeteende i partiledardebatterna.



Då känner de att jaha nu måste jag ge svar på tal till person A att pyttsan skulle vi vara dåliga på område 1, det är det minsann dom som är, och ge svar till person B att pyttsan skulle dom vara bra på område 2 och 3, det är det minsann vi som är, och kräva besked från C om område 4, och hålla med D om vad D sa om område 5, för D hör ju till oss, och säga nåt om område 6 för det är ju det enda jag vet nåt om, och jag har bara X minuter på mig så jag måste dra in andan nu och sätta fart så jag får med allt.

 I rrrrrasande fart.

Jag tror det är därför de pratar fort. De kanske tror att den där C verkligen svarar på frågan om område 4. Det gör inte C. För C tar i stället upp område 7 som är C:s favoritben att gnaga på i debatter.



Eller de kanske tror att det är så här ideologier bryts mot varandra i en demokratisk diskussion. Det är det inte. Några svar på några frågor kan ju aldrig urskiljas ur det allmänna tjattret.



Eller tror de att så här måste man prata när man är politiker? Det måste man inte. Tage Erlander var politiker. Och hyfsat framgångsrik, var statsminister i detta avlånga land under rekordlång tid. Han pratade inte fort. Och höll sig till en sak i taget. Jag tror till och med att han hade tillräcklig hyfs för att bemöta en fråga med ett svar, inte med en motfråga. Eller nåt ovidkommande svammel runt frågan.



Men så skulle han också vara chanslös på att bli utnämnd till debattvinnare av dagens kvällstidningar. Hans pratprocent i debatten skulle ju bli genant låg.



Nu kan jag vara orättvis. Det kan finnas en och annan av dagens politiker som inte är av den här hinna-med-så-många-ord-det-går-på-så-kort-tid-som-möjligt-typen. Såna som inte har nån uppvriden vev i ryggen. Som inte per automatik dränker lyssnarens öron så fort en mikrofon sticks fram. Som kanske t o m funderar ett ögonblick innan svaret formuleras.



Precis så länge att Tage hinner titta fram ur nåt moln däruppe och ropa ”gubbar å käringar, huk er i bänkera, för nu laddar han om!”


Varberg årets stadskärna

År 2016 blev Varberg utsedd till Årets Stadskärna i Sverige.

Då frågade man sig förstås: vad kunde nu det bero på?

Kunde det vara det, att när man var ute och gick i stan så såg man inte höga fula hus omkring sig, man såg låga, snygga. Ofta av trä eller ljust gult tegel. Eller ljust blått.

Eller om det var för shoppingen. Att när man var ute för att shoppa så fanns här inte ett jättelikt inneköpcentrum med hela stans utbud på elva våningar som nåddes via många långa trånga rulltrappor. Utan det var småaffärer överallt i stan, för kläder, skor, väskor, data, bokhandel, leksaker, frukt, cyklar, smycken, tyger, you name it. Och skrivvänliga fik. Som Veras Café på Bäckgatan och Kassetten på Torggatan och Träslövs på Kyrkogatan.

Eller torget, där hela stan minglade onsdagar och lördagar bland stånd med kläder, hantverk, tavlor, blommor, ost, frukter och bär. Framför allt hallonen och jordgubbarna från trakten lämpade sig särskilt väl för att ha i påse och stoppa i mun när man gick runt.

Eller för att det var gratis bilparkering varje dag i stan.

Eller om det var det, att stadskärnan flankerades i öster av kulturhuset Komedianten med bibliotek, forskningssalar och samtalsfik för nya och gamla svenskar. Och i väster av strandpromenaden som man kunde spatsera mellan Kallbadhuset (från 1903) och Kurorten (1811) med Fästningen (1200-talet) till vänster om sig och det brusande havet till höger.

Eller om det var för den levande stadsbilden av folk i alla åldrar som cyklade eller flanerade över kullerstensgatorna i stadskärnan.

Eller vad det nu berodde på. Svårt att välja.

Tröjdragarsång

Nu är Zlatan med i landslaget igen. Fem år efter hans avskedsturnering som var EM när Portugal vann.

Då var Erik Hamrén förbundskapten, i EM-kvalet hade det gått strålande, men i själva EM:t blev det tvärnit. Vi gjorde inte ett enda mål. Om man inte räknar självmålet av Ciaran Clark i den avslutande matchen mot Irland. Det där förnamnet, hur skulle man uttala det? Det fanns olika varianter hos TV-kommentatorerna, men jag bestämde mig för att han hette Kärran Clark.

Och då var jag ju tvungen att snickra ihop en visa om detta, på Evert Taubes melodi Oxdragarsång. Den gick så här:
 

Tröjdragarsång 

(vers)
Allt bakom svenskar elva
man kunde höra vrål
Då börja´ benen skälva
som skulle göra mål

Med fyra skott i ribban
och över och breve´
vi dribbla´, drabbla´, dribbla´
men bollen kom ej me´

(refr)
Dra, dra´rom hårt i tröjan
i tröjan ritsch och ratsch
Det där e rena löjan
du missar nästa match

Och sluta slit i Zlatan
hans tröja ritsch och ratsch
Vi spelade med Zlatan
i varje EM-match

(vers)
Vår elva så succérik
nu kamma´ alla noll
Förbundskaptenen Erik
såg hjälplös på från håll

Hans bön blev hörd av Herran
där kom ett mål på nick
av innerbacken Kärran
det enda Sverige fick

(refr)
Dra, dra´rom hårt i tröjan
i tröjan ritsch och ratsch
Det där e rena löjan
du missar nästa match

Vi kämpade som satan
men borta var vår touch
Vi spelade för Zlatan
hans allra sista match

(da capo med lite mer andante, fjärilslätt)
… och sluta slit i Zlatan
hans tröja ritsch och ratsch
Vi spelade för Zlatan
hans allra sista match.

- - -

Och nu är han plötsligt tillbaka efter fem år. Så jag får väl återkomma med nån ny låt framöver. Han har ju inte gjort sin sista match ...

Nyheter i sportens underbara värld

Jag kom på en sak när det gäller idrott. Vi behöver inte längre sträcka på halsen för att se om det är Assar som ska dyka upp bakom ladan. Med satelliter och typ drönare med minikameror kan man nu följa varje meter av skidloppen. Och ha koll på puls och stakfrekvens och syreupptagningsförmåga genom inopererade datachips på de 23 norrmännen i täten.

Själva skididrotten har utvecklats också. Sprintersträckor har tillkommit. De e ju öken att vänta i fem mil på att spurten ska komma, när man kan ta den direkt. Och skejting har införts. För att det går fortare. Om Gustav Vasa kunnat åka skridskor med skidorna hade dalkarlarna från Mora aldrig hunnit upp honom. Man har också kommit på att det blir en tjusig stressfaktor om man byter skidor mitt i loppet.

En liknande utveckling har ägt rum i backhoppningen. Den där plogningen som Jan Boklöv införde kör nu alla med. Borta är den tjusiga linje i luften som bildades genom att hopparna höll ihop benen. Nu spretar alla med benen som skadskjutna kråkor. För att hoppet ska bli någon meter längre. Byte av skidor mitt i hoppet har man ännu inte infört. Men det kommer. Kan bli bra teve.

Pingis har ändrat reglerna genom avkortning. Man går bara till 15 i stället för 21. Lite snopet för dem som är slow starters och listigt invaggar motståndaren i falsk säkerhet och börjar spela först när de skänkt bort de första 15 bollarna.

Även den traditionsrika tennisen, som sett likadan ut sedan Björn Borgs garageportar i Södertälje, har tvingats pilla på regelverket. Tiebreak gäller rgelmässigt numera. Förut var kraven absoluta att det skulle skilja två game för att setet skulle anses vunnet. Ett set kunde då vinnas med 58-56 i game. Läkarna brukade ordinera ”se en tennismatch före sänggående” till patienter med svåra sömnproblem.

Robin-Hood-grenen bågskytte står lite och stampar. Antagligen kör man inte med grågåsfjäder längre, men nytänket i bågskyttesporten är kraftigt eftersatt. En framkomlig väg skulle kunna vara en kombo med puttning av tjocka munkar i bäckar.

Ett antal nya damsporter som kommit, är bara till synes nya. Tyngdlyftning för kvinnor t ex, är inte ny, bara en namnändring. Det är en gren från urminnes tider som tidigare hette ”kvinnors kånkande på livsmedel och förnödenheter och vattenkrukor och barn”.

Fotboll har försökt förnya sig med VAR, men det räcker inte. Matcherna är för sega. Efter 90 minuter + tilläggstid + 30 minuters förlängning + tilläggstid på förlängningen har spelarna harvat sig fram till 0-0. Jag tycker man kan ta bort denna del av matchen och gå på straffläggningen direkt. 

 

Hör du ej visor andas ...

Varje gång man går förbi den där skulpturen på Strandpromenaden, hur var det inskriptionen gick nu igen, nåt med visor och vågor. Då måste man förstås dit och kolla. Och där står det inristat i stenen:

hör du ej visor andas ur vågens brus

Figuren på sockeln står på knä. Höger knä. Stöder sig på vänster. Ungefär som när man ska avlossa en pil från en båge. Men han håller inte i en pilbåge. Han håller i en penna. Och står riktad mot havet. Men han tittar inte rakt fram, han tittar uppåt.

Första gången jag var här, tänkte jag inte så mycket på den där skulpturen. Den bara stod där. Då var det 1 2 3 Schtunk som jag såg för första gången. De hade ett cirkustält i norra hörnet där mot fästningen. Skulpturen rundade man väl på sin höjd i en paus när man gick ut och köpte korv.

Nu ser man den varje gång man passerar på Strandpromenaden längs havet. Den har stått där sedan 1940. ”Till Minne av Gustaf Ullman”, står det framtill. Hans svägerska Nanna Ullman är skulptören. Den där versraden står på kanten. Den är ur Gustaf Ullmans diktsamling ”Valda dikter”, som han skrev 1922, två år innan han fick motta De nios stora pris.

När man tittar lite närmre ser man att det kanske inte är en penna det där, utan en flöjt. Den urgamla symbolen för lyrik i så fall, tänker man, Ullman var ju inte någon orkestermedlem, han var diktare. Så lämnar man skulpturen och släntrar därifrån, men kommen till Strandpromenaden igen, vill man vända sig om. Det är något som inte stämmer.

Vad är det? Jag tittar på den. På honom. En diktare, en skribent, men han skriver ju inte! Pennan-flöjten vilar helt stilla i handen, lite undanskymd. Och det där lyftade huvudet. Just det. Han står ju inte där för att skriva, han står där för att lyssna. Så han kan ta emot dikten, sången, när havet serverar den till Varberg. Ur vågens brus.

Förlorade ägg

 
Expediten: - Jaha nästa. Nummer 319 ...

Kunden (K): - Jag skulle vilja ha ägg.
- Ja, här har vi ägg. Hur många får det vara?

K: - Nja, är det ägg av sprätthönor?
- Javisst.

K: - Frigående sprätthönor?
- Ja, det också.

K: - Alltså ekologiska ägg?
- Om de är ekologiska?

K: - Ja, ekologiska ägg av frigående sprätthönor?
- Javisst, synnerligen ekologiska är de. Hur många får det vara?

K: - Men är de tvättade?
- Tvättade?

K: - Ja, tvättade ekologiska ägg av -
- Absolut är de det. Mycket tvättade. Hur må-

K: - Kravmärkta?
- Förlåt?

K: - Är det kravmärkta ägg?
- Visst, visst. De mest kravmärkta ägg man kan tänka sig. Ska vi slå till med ett tjog?

Möjligheten av en affär låg nu och dallrade i luften, den växande kön bakom kunden började känna strimman av ett hopp, men kunden som hade gungat till för ett ögonblick hämtade sig nu snabbt.

Kunden: - Men svenska då? Är de svenska kravmärkta tvättade ekologiska ägg av frigående sprätthönor?

Expediten: - Nej, de är utomordentligt lortiga ägg ploppade ur ändalykten på en trött och sur gammal höna som suttit och häckat på en gammal pinne hela sitt liv tills hon släpade sig illegalt över gränsen från Norge. Nästa! Nummer 320 …

Mården som gör kaffe

 
Jag läser att världens dyraste kaffe heter Kapi Luwak. Det är ett kaffe som görs av sibeten. Eller den indiska palmmården, som den också kallas.

En mård alltså. Stor som en katt ungefär.

Så här går det till. Denna mård, som mest håller till i träden i Indien och Indonesien, äter kaffebär, bara de finaste mogna röda bären, och ut ur andra ändan kommer sedan bäret. På vägen genom mården försvinner fruktköttet och bönan kommer ut hel.

Sedan går indier eller indonesier runt i skogarna och samlar upp avföringen från dessa mårddjur, fiskar upp kaffebönorna därur, tvättar dem och mal dem till kaffe.

Nej, inget aprilskämt. Dagsens sanning. Och eftersom tillverkningssättet av detta kaffe är som det är, så kan det inte produceras så särskilt mycket, vilket gör det exklusivt. Och därmed dyrt. Och därmed eftertraktat. Priset är 6 000 kr kilot.

Så det måste ju vara gott, tänker vi, så dyrt som det är. För det är inte godhet och skönhet som styr vår värld, bara tillgång och efterfrågan.

En speciell smak har detta kaffe, säger de som vet.
Möjligen beroende på att någon missat lite i tvättandet, gissar man då misstänksamt.
Men skälet lär vara ett annat: att bönan fermenteras av enzymer när den passerar mårdens tarmsystem. ”Fermentera” är ett annat ord för ”jäsa”. Får en osökt att tänka på gaser.
Jag vet inte vad som låter värst.

Ingen skugga faller på den indiska palmmården som kalasar på de vackra röda bären, vill jag dock skynda mig att inflika. Han kan ju inte rå för att människorna går och rotar i hans potta efter något drickbart.

Och av dessa människor som druckit detta exklusiva kaffe finns det säkert ett antal som hävdar att de tycker om det. Men smaken är ju som baken.

Björn med rödlök

 
När det gäller Emil i Lönneberga tänker jag inte på böckerna om honom utan filmerna. Och det finns en biroll i dem som bärs upp av en fantastisk skådis. Björn Gustafson. Nej, inte komikern som sjöng för Carina Berg på Mellon, utan Björn Gustafson den äldre. För det finns en till.

Den underbare skådisen Björn Gustafson.

I Emilfilmerna gör han en kongenialisk tolkning av drängen Alfred. En roll som är så lätt att förstöra med överspel. Det gör inte Björn. Framför allt pratar han inte mer än som behövs. Kroppsspråk och minspel räcker. Och medspelarna får en trygg fond att spela mot, oavsett om de själva är erfarna skådisar eller en 9-åring som ska spela sin första roll i livet som småländsk hyssgörare.

Björn Gustafson är en sån där som gör alla andra bra i de scener han är med i. ”Du och jag, Alfred. Du och jag”.

Fast han är inte som allra bäst i Emilfilmerna. Han är ännu bättre som Dynamit-Harry i Jönssonfilmerna. Där slipar han till en perfekt treenighet med Gösta Ekmans professor och Ulf Brunnbergs sprätt. Se bara på scenen när de tre går över en bro i motljus. Som tre skugg-gestalter. Professorn först med rak rygg, sen Ulf sprättande efter, sist kassaskåpsprängarn Harry. Som går som en framåtlutad robot. Det är tyst skön konst.

Fast han är inte som allra bäst i Jönssonfilmerna. Han är ännu bättre i ”Oj, då en till”. Det var en fars han var med i vid slutet av 80-talet. Tillsammans med parkamraten Brunnberg. Samarbetet dem emellan lyser. Där gör Björn huvudrollen som är tre roller i en, och han gör rollbytet från den ena till den andra så sekundelegant att man tycker han är på scenen två gånger samtidigt. Enkelt förstås på film men på scenen är det en helt annan sak. Björn den äldre gör här en makalös insats.

Fast han är inte som allra bäst i ”Oj, då en till”. Han är ännu bättre i ”God natt, herr Luffare”. För mig är han i alla fall oförglömlig där. En filmatiserad kortberättelse av Astrid Lindgren. En halvtimma på film bara. En avlägsen stuga på vintern. Föräldrarna ska bort en sväng på kvällen. Två barn i Emilåldern kvar ensamma. De glömmer låsa och en luffare kliver på.

Luffaren visar sig vara snäll. Med en kärleksfullhet mot skådespelaryrket gör Björn här med stor charm luffaren som först underhåller barnen och sen blir bjuden på julmat, vilket han glatt tar för sig av. Är man utsvulten luffare så är man.

Sen står han i dörren. "Men vart ska ni, herr Luffare?" frågar barnen.
”Ut”.
”Men kommer ni inte tillbaka?
”Jo”, säger han och och vänder sig om. ”När solen är en räddisa. Och månen en rödlök.”

Och så går han ut.

Björn Gustafson saluterar jag i da´.
Alltså han den äldre, menar ja´.
Som honom skulle man va´.
En som e så bra
att han gör alla andra bra.

När man äter mat

 
När man äter mat då gör man en massa saker som man inte tänker på så noga. Man bara gör.

Maten på tallriken och besticken i händerna, javisst, det är ju klart. Men jag tänker på något annat: den automatiska designen.

Den automatiska designen är man inte medveten om, den är ju automatisk. Men designen finns där och hindrar oss från att först äta upp alla köttbullarna på tallriken, sedan äta upp potatisen, därefter äta upp alla ärtorna och till sist sleva i oss såsen. Så gör ingen jag sett.

Nej, i stället tar man en bit köttbulle + lite potatis + några ärtor + lite sås på gaffeln. Som då anträder den första resan till munnen. Och därefter upprepas detta, för varje gång med en köttbulle-potatis-ärtor-sås-portion, tills man kommer till gaffelns sista resa och då har man en lagom portion kvar av alla fyra ingredienserna på tallriken för gaffeln att gaffla in.

En lagom portion kvar av de fyra av en ren slump? Knappast. Per automatik designar vi uppätandet så att vi får en bit av alla ingredienserna – i detta fall fyra st – på gaffeln för varje intag, ända tills den sista ingafflingen. Den automatiska designen i oss kollar snabbt in tallriken innan vi börjar äta och tänker ut hur mycket av de fyra ingredienserna som gaffeln ska ta varje gång, för att ingen av dem ska ta slut före varandra, utan samtidigt.

Om Anders får många fler köttbullar än Britta så blir det ändå inte så att han har en massa köttbullar kvar när hans potatisar och ärtor är slut. Han tar bara lite mer köttbulle på gaffeln varje gång, än vad Britta gör. Det går jämnt upp för de båda. Det ser den automatiska designen till.

När jag var liten läste jag i skolan om en pojke som fick choklad med smörgås. Och att han först åt upp smörgåsarna och först därefter drack upp chokladen!

Man ryser när man läser sånt. Hela teorin kan ju skaka i sina grundvalar. Men drycker kanske inte omfattas av detta, slår det mig. Designen är ju automatisk.

Nej till ja och ja till nej

 
En spaning jag gjort är att ”ja” håller på att försvinna. Vi säger nej till ”ja”, kan man säga.
I politiken, i alla fall, har jag märkt.

Intervjuaren: - Är det här den största satsning ni gjort på infrastrukturen?
Politikern: - Det här är den största satsning vi gjort på infrastrukturen.
- Kommer ni att presentera idén på partikonventet på tisdag eftermiddag?
- Vi kommer att presentera idén på partikonventet på tisdag eftermiddag.
- Är idén nedskriven i den där blårutiga pärmen du har under armen?
- Idén är nedskriven i den här blårutiga pärmen jag har under armen.
Osv.

Massor med politiker har en fasa för att bara säga ”ja”. Det blir väl för tydligt. Eller för kort. Man vill väl b-r-e-d-a ut sig. Man kan ju inte bara fjutta till med ett ”ja”. Nej, bättre då att statsmannalikt upprepa intervjuarens fråga, fast som ett påstående. Och under tiden plattityden framsäges kan man ju dessutom fundera på vad mer man kan säga. Och eventuellt tycka.

Denna fasa för att bara säga ”ja”, gör att man gör klokt i att undvika att gå på vigselförrättning när en politiker gifter sig.
 
Prästen: - Nu frågar jag dig, Folke Fullmäktigson. Tager du denna Skvattlana Hubertina Rullgardina till din äkta hustru att älska henne i lust och nöd?
Brudgummen: - Jag tager denna Skvattlana Hubertina …

Nog om ”ja”.

Nu om ”nej”.

För med ”nej” förhåller det sig tvärtom. ”Nej” ökar lavinartat. I sportens värld, i alla fall.

Intervjuaren: - Vad tycker du om din insats i dagens match, Bolle Backson?
Fotbollsspelaren: - Nej, det gick nog bra, tycker jag.
- Vad har du att säga om de två straffarna du missade?
- Nej, det är ju så att de e lite knepigt när målisen står i vägen på det där sättet.
- Tycker du att det var tråkigt att ni förlorade matchen med 37-0?
- Nej, det var jättetråkigt, helt klart.

De flesta svar inleds med "nej". Lite långdraget så där. Neeej,

Fotbollspelarens strategi påminner här om politikerns. Fast politikern svarar som om det är en fråga, som det inte går att svara "ja" på, fast det är det. Och fotbollspelaren svarar som om det är en fråga, som det går att svara "nej" på, fast det inte är det.

”Nej:et” är fotbollsspelarens ”nåja”. Min spaning är att när man slår upp ”well” i ett engelskt-svenskt lexikon kommer det att översättas med ”nej”. I en framtid nära dig.

Tröttoar

 
Tänkte på Kairo. Där är det så hiskligt många människor och framför allt många bilar. Så att det knappt går att andas. Syre får man medtaga i en påse, typ. Och så här är det i varje storstad och alla människor flyttar in i storstäderna, så att vi långsamt håller på och stryper oss själva här på planeten.

Blir man inte hemskt urledsen på att det ska vara så här? Jo, absolut. Så då ändrar vi på det, tycker jag. Hur ... jo, så här kan man göra.

Vi gör alla trottoarer rullande. Som rulltrappor, fast rakt fram och utomhus. Det blir en jättelik investering förstås, men pengarna får vi igen via bättre. Bilarna behövs inte då, men får finnas MELLAN städerna. Där ju inga trottoarer finns.

Detta skulle förvisso ställa krav på helt ny och ganska intrikat administration och logistik, så att trottoarerna går lagom fort och att inga krockar uppstår mellan trottoar-uppstigande och trottoar-avklivande. Men detta aber uppvägs med råge av att vi slipper den gamla och oerhört mer intrikata administrationen och logistiken av bilarna i städerna. Som vi då som sagt slipper.

Samtidigt som vi slipper urledsenheten på att inte kunna andas, vilket vi alltså nu plötsligt börjar kunna göra igen. Till nytta och glädje för alla, inklusive de mest siffriga ekonomer, i och med denna dropp i kurvan för den olönsamma urledsenheten.

Tröttoarer kan vi därför kalla dessa andningsframkallande rullande trottoarer. Ett namn som kan bli bra i marknadsföringen, pricken över i, prickarna över o, nånting sånt ...

Fast jag kan ju inte gå ut och börja bygga dem själv. Behöver lite hjälp. Med investeringar och lobbying och så. Telefonen i handen ... få se ... regeringen var det. R-I-N-G!

Hallå? Är det infrastrukturministern? Hej! Jo, jag tänkte att vi skulle andas genom att sätta två prickar på trottoarerna och bara ha bilar emellan och inte i, så vi slapp påsar i Kairo, och behöver nu från dig bara lite global lobbying och några substantiella investe ...

Måste göra nåt åt min mobil. Nu lät det så där bara klick igen.

I slutet går de fram

 
Våren har kommit av sig. Åtminstone idag och åtminstone här. Kallt och rusk igen.

Men vädret är alltid intressant. Åtminstone i TV. Har ni tänkt på det där som ALLA väderpratare gör när de pratat färdigt och nyhetsuppläsaren avannonserar programmet?

Ni kanske inte tänkt på det där, men jag har faktiskt gjort det alltsedan John Pohlmans tid. För det var han som började med det.

Pohlman: . . . men på eftermiddagen alltså något uppklarnande. (slutorden). Claes. (märk det lilla stafettordet + snabb blick mot nyhetsankaret).
Elfsberg: Tack. Se oss igen i sena Aktuellt.
Eftertexterna rullar, studion släcks ner lite, kameran zoomar ut och Pohlman GÅR FRAM TILL Elfsberg, de verkar småprata gemytligt några ord, sen svart i rutan och programmet slut.

Och så gör numera ALLA väderpresentatörer: litet stafettord + går fram på slutet. Alla. Oavsett nyhetsprogram. Oavsett kanal. Titta efter nästa gång det är Vädret efter Nyheterna/Rapport/Aktuellt. Pohlman bildade skola.

Man kan nästan tänka sig en anställningsintervju: du är oerhört kunnig rent meteorologiskt, men du går ju inte fram på slutet, så tyvärr . . .

Pohlman rules. Det var också han som kastade pekpinnen. Nuförtiden är det försås en självklarhet att det är med handen som vädergubben/gumman pekar. Men i prepohlmansk tid satt det alltid en pekpinne i nypan på Artur Similä och Leo Rannalett. Så hette de på den tiden. Lät lite finskt. Som det idag låter norskt i våra vädersammanhang.

Pohlman rules. Han blev hedersdoktor i meteorologi vid Stockholms Universitet 2002. Han lirade jazz vid pianot. Och han hade humor (har, menar jag). Så han förlåter nog svenska folket när han fick bli John Pöhlman vid strilande väder. För det kompenserades av att han ändrade skepnad till John Sohlman när det sedan blev strålande väder.

Det där sista min fromma förhoppning just nu. Muttrar och huttrar jag inifrån min filt av blog. Att Sohlman rules.

Gengångare

 
Det finns gengångare bland USAs presidenter. Eller vad man ska kalla det. En konstig parallellitet, som man förstås snabbt vill förklara bort med att det bara är en slump. Det gäller två av de allra mest berömda presidenterna.

Nämligen Abraham Lincoln. Eller Abe som han också kallades.
Och John Kennedy. Eller JFK som han också kallades.

Här är parallellerna, det som går igen:

Abraham Lincoln blev invald i kongressen 1846.
John F Kennedy blev invald i kongressen 1946.

Lincoln valdes till president 1860.
Kennedy 1960.

Båda miste en son under presidenttiden.

Båda mördades under presidentskapet. Med ett skott i bakhuvudet. Och i närvaro av hustrun.

Lincolns efterträdare hette Johnson (Andrew Johnson) och föddes 1808.
Kennedys efterträdare hette Johnson (Lyndon Johnson) och föddes 1908.

Lincolns mördare John Wilkes Booth föddes 1839.
Kennedys mördare Lee Harvey Oswald föddes 1939.

Booth blev skjuten före rättegången.
Liksom Oswald.

Lincoln sköts på en teater och mördaren flydde till ett magasin.
Med Kennedy var det precis tvärtom.
Han sköts från ett magasin och mördaren flydde till en teater.

Lincolns och Kennedys namn har båda sju bokstäver.
Efterträdarnas namn har båda tretton bokstäver.
Mördarnas namn har båda femton bokstäver.

Jag läste att Lincoln sköts på en fredag.
Jag behöver knappt kolla upp veckodagen då Kennedy sköts … jag vet ju att det av en ren slump mycket väl kan vara ... javisst, här står det: det var på en fredag!

Jag tänker snabbt. Men bilen då? Där har slumpen ingen chans. För det fanns ju inga bilar på Abes tid. Triumferande betraktar jag bilen som JFK blev skjuten i. Då läser jag att det var en Ford Lincoln.
Och så slår jag upp Lincoln och ser att teatern han blev skjuten i var Ford-Teatern.

Jag drar tröjan lite tätare omkring mig. Läser vidare ...

… att Lincolns sekreterare avrådde honom från att gå på teatern.
Och att Kennedys sekreterare avrådde honom från att åka till Dallas.
Och så läser jag att Lincolns sekreterare hette Kennedy.

Här vill jag sluta. Men då hör jag en röst alldeles bakom mig:
Vad hette Kennedys sekreterare?

Jag snor runt. Tomt, förstås. Ren inbillning. Bara jag och så den där gardinen där borta som vajar lite. Ett fönster jag glömt, antagligen.

Men jag får väl kolla upp det sista också. Slår upp Kennedy, få se, sekreteraren, ja här står det: Kennedys sekreterare hette Lincoln.

Då slocknar lampan. Och det blir kolsvart omkring mig. Konstigt. Jag tyckte jag bytte glödlampa för några veckor sedan bara. Men glödlampor kan ju vara lite nyckfulla ibland och lämna in i förtid. Av en slump.