Sången till juni

Maj tackar för sig.

En inte så oäven månad. Värd att besjungas innan den försvinner. Oavsett hur den var. Var den dålig, sjung för tröst. Var den bra, sjung för att fira.

Vad finns det för sånger om maj? Jag tänker på en särskild. Nej, inte ”O så härligt majsol ler”. En lite mer nära än den. Den som Evert Taube skrev. Visserligen om en dam med månadens namn, men ändå. För mig är den maj-sången med stort M:

Maj på Malö, vackra maj,                      
dig vill alla böljor smeka                                            
när du kommer i din eka                                            
och förtöjer den på svaj.

Hoppar i land                                                                 
smidig och grann,                                            
blåögd och brun                                            
med små små fjun.                                           
På ejderdun                                                                  
vilar du i mina drömmar,                                            
flickan från Malö strömmar.

Juni är inte heller oäven. Även den är värd att besjungas. Den är ju själva kulmen på sommarn, eller åtminstone upptakten.

Vad finns det för sånger om juni? På rak arm har jag inte den blekaste aning. Så jag får nog göra den själv. Evert, är det OK att jag lånar din maj-melodi ett tag? Du vet den där Maj på Malö? Va sa du? På villkor att jag lämnar tillbaka den? Visst, det lovar jag.

Så här kommer nu Sången till juni (melodi Evert Taubes Maj på Malö):
                     
Juni är väl mer än maj
månaden som du blir brun i.
Solen går så bra till juni
som vaniljsås till en paj.                                           
                                           
Blommor i fång.                                           
Resa en stång.
Gräslök och sill
med något till.
Och om du vill
ser du den där bort i gläntan,
sommarens hela förväntan.
.

Kurre & Åsa utan Kurre

En lätt duns på tangentbordet. Kan det vara …? 

Nej, det där var ju inte två dunsar, bara en. Jag tittade ner på tangentbordet. Och där stod – Åsa!

- Ja hej, Åsa! Men vad är det här? Var har du Kurre?
- Hej! Å, vilken nyhet! Jag hörde att-
- Men … Kurre då? Ni kommer ju alltid tillsammans, har aldrig varit med om att ni bara är en. Var är Kurre?
- Ja, inte vet jag, han sover väl. Men å, vilken underbar nyh-

Jag höjde pennan mot örat och lyssnade. Sch … jo där hördes det faktiskt nån liten snarkning. Kunde i och för sig också ha varit min mage som kurrade.

- Tänk, efter mig och allt!

Jag slet min uppmärksamhet från pennan och tittade förvånad ner på tangentbordet.

- Att dom uppkallat en gata efter mig!
- Uppkallat? Gata? Dig?
- Ja, Åsagatan! Jag såg det i ditt förra inlägg här.

Åsagatan? Jag skrockade invärtes. Hur i all sin dar kunde hon få för sig något så konstigt! Då hade hon alltså inte alls förstått, att gatan fått sitt namn därför att den låg mitt i en ö uppe på en ås där den betraktade en filosof som drack isté ur gult sugrör.
Men vem är jag att ta henne ur hennes vanföreställning, så jag hörde mig själv säga:
-  Javisst, Åsa. Kul att de uppkallade gatan efter dig. Åsagatan, som sagt. Blev en bokstav lite fel på skylten bara.

- Jag måste berätta det för Kurre! HAN har ingen gata uppkallad efter sig!

Hrm, detta lät illavarslande på nåt sätt. Men jag fann mig snabbt.
- Nej, så kan du inte säga! Han har ju samma namn som Kurre Hamrin! I Hylands klassiska referat från semifinalen 1958 mot Tyskland ”gick han och lallade med bollen tills han satte fart och sköt mål ur ingen vinkel alls”.
- Gick han och lall-
- Och så heter det ju i visan: ”Kurre, kurre, kurre, nu dansar Rönnerdahl”
- Å, så bra! Det hade jag ingen aning om. Då måste jag in direkt och berätta för Kurre hur han lallade i mål mot Rönnerdahl i semifinalen i Let´s Dance!

Och med ett oförskräckt språng befann sig Åsa i bloggpennan.
Jag satte örat till. Och visst, de små snarkningarna upphörde. 
 
Om det nu inte var min mage som slutat kurra.
.

Åsögatan

Poeten/filosofen sitter på ett fik på Åsögatan.

Han läppjar försiktigt på det fluidum han har för handen och hans knivskarpa tankar kretsar kring Åsögatan.

Varför heter det så? Och poeten/filosofen höjer spörjande på ena ögonbrynet. Fanns det en ö här förr i ti´n? En ö uppe på en ås?
Ås ö gatan.

Fast måhända – och nu höjer han i stället på andra ögonbrynet – kanske det inte alls är så man ska förstå det. Utan så här:
Å sög atan.

Som om gatan själv förnimmer hurusom han sitter här och dricker isté medelst sugrör. Men varför kalla poeten/filosofen endast för ett Å? Obegripligt. Att téet kunde heta atan håller han däremot för högst troligt. Téer kan heta vad som helst.

Men hur kan gatan vara underkunnig om det? Han sänker nu båda ögonbrynen igen och så kommer han på det:
Ås öga tan.

Så är det förstås. Den ser honom. Poeten/filosofen rör sakta sakta med skeden i glaset. Man får inte röja att man är iakttagen. Bara låtsas som det regnar. Även om det är det det gör.

Nu har han här på kort tid uppställt trenne alternativ. Han kliar sig i baskern. Vilken av de tre är den rätta och sanna? Och framför allt – hans ögon blir nu bara till små springor – kan det finnas ett fjärde alternativ?

Han suger med det gula sugröret upp den sista slurken isté tills det hörs ett högst odiskret slurp. Och fortsätter grubbla på åsögåtan.

.

Pappersdrake i uppvind

I gårdagens DN står med stora svarta bokstäver ”Därför besökte Löfven Husby i hemlighet”.

Man hajar till. Vad är det här? I hemlighet? Vad är det nu för skumrask Stefan Löfven håller på med? Vad har han mörkat för nåt? Man ser för sin inre syn hur han insvept i fotsid kappa smyger kring huskropparna iförd lösmustacher.

Så läser man ingressen och där står att ”på tisdagskvällen fanns S-ledaren Stefan Löfven på plats i Husby, något han höll hemligt för journalister”.

”Något han höll hemligt för journalister”. För journalister, alltså. Man märker upprördheten från tidningen i detta majestätsbrott från Stefan Löfven. Hur understår han sig!

Någon förklaring till vad Löfvens brott består i, ges inte av tidningen. Den utgår från att även läsaren anser att politiker har anmälningsplikt till tidningsredaktioner. Måste man inte räcka upp handen i skolan och fråga fröken om lov att gå på toaletten kanske?

Jo, jag vet. Tidningens argument: Självklart får inte politiker hemlighålla nåt för oss. Vi är allmänhetens tjänare. För att du, kära läsare, ska veta vad som händer måste vi förmedla till dig alla nyheter i samhället. På vårt vanliga opartiska vis.

Själv anser jag nog att det var länge sedan tidningarna förmedlade nyheter. Nu skapar de nyheter. Pressetik är hopplöst omodernt och säljer inga tidningar. Och ger inga inbjudningar till tevesoffor på bästa sändningstid.

I dag snappar vi upp nyheter på bättre sätt än genom papperstidningar.

”Något han höll hemligt för journalister”. Bra, Stefan, att du ”hemlighöll”. Du behöver inte räcka upp handen och be murvlarna om lov.

Jag vet inte vart DN är på väg. Kvällsblaskorna, båda två, går med snabb takt mot nischen där Se och hör finns. Ogenerat skvaller och så grova vinklingar som möjligt.
Den bara halvt oseriösa nischen har de lämnat bakom sig. Kommer DN att söka sig dit nu? För att bli lite modern och tvätta bort den besvärande stämpeln av seriositet?

De har dock en ny, ung och kompetent chefredaktör i Peter Wolodarski. Och själva texten längre ner i artikeln om Löfvens Husby-besök var proffsig. Men rubriken och ingressen! Man ser nya tecken i skyn för Herbert Tingstens gamla tidning.

Pappersdraken kränger lite i uppvinden. 
.

Match med Mårts

Som vanligt på vårkanten när det är Jorå Vischen så är det också VM i ishockey.

Skillnaden dem emellan är att i Jorå Vischen så fuskar alla. Utom vi. Om de inte gjorde det, så skulle vi vinna varje gång.

Hockey-VM vinner vi bara när vi gör fler mål än motståndaren. Idag är det Per Mårts som är svensk coach. Eller heter det förbundskapten? Per Mårts heter han i alla fall. Mårts med långt å. Det är ett gårdsnamn, sådana som de har i Dalarna. Jag tycker det är skönt att se sådana namn. Min mamma hade ett tag sitt gamla gårdsnamn Mases i sitt pass.

Men sådana namn kan bli knepiga utomlands. På New Yorks flygplats berättade mamma att de ropade ut ”Could Mrs Moses please rapport to the Information Desk?” Det tyckte mamma lät in i vassen knepigt.

En del intervjuare kallade honom Mårts med kort å. Det ska det inte vara. Det ska vara långt. Ett kort är det däremot i Mårtas. Men det ska uttalas så man hör r:et före t:et, inte den hopgröt av r och t som rikssvenskan kör med.

Varje tisdag och torsdag körde den upp, Mårtas. Det var matbussen i Hästberg. Den stannade framför postlådorna och när man gick på var det en gång mitt i med maten i travar på bägge sidorna. Vi stödköpte bara lite grann där, så den inte slutade komma. Ingers-Olle sköt ju älg och plockade svamp och Grop-Per fiskade och mormor och jag cyklade halvmilen fram och tillbaka till Noret när vi skulle handla. Men många kände väl handlaren Mårtas också och tyckte det var fint att prata lite.

Det var roligt att se Per Mårts också, när han kramade om di svenske när di vunnit. Han är ju väldigt kort och han försvann nästan under armhålan när de kramade tillbaka.

Själva matchen, ja det var VM-finalen mot Schweiz. Sverige och Schweiz hade nämligen turats om att slå ut alla ryssar, kanadicker, tjecker, amrisar och finländare ur turneringen. Nu återstod bara varandra.

Sverige vann med 5-1. Av två orsaker. Sedin och Sedin. De hade cirkus i sarghörnen. Var det inte Daniel som snurrade och lämnade över till tvillingbrorsan Henrik, så var det tvärtom. Ibland visste de inte själva vem av dem som passade till den andre. De var som en förlängning av varandra. De var samma sak.

Normalt brukar jag tycka att hockey nuförtiden är tråkigt. Bara tjong ner med pucken och tackla allt som kommer i vägen. Brutalt och gäspigt. Men bröderna Sedins hockeyklubbor var som virknålar. Det här var konst. Intelligensens seger över brutaliteten.

Allt medan den korte Mårts med det långa å:et stod lugn och samlad i båset och njöt. Som den dalmas han är. Samlad och dalmas är ju samma sak. Bara den ena framlänges och den andra baklänges. Lite som tvillingar, kan man säga.
.

Och vinnaren är ...

Det är pingstafton. Det betyder hänryckningens tid.

Det vi blir hänryckta av i dag är Mästarnas Mästare i teve. Och VM-semifinal i hockey på Globen. Och final i Jorå Vischen i Malmö. Och Göteborgsvarvet. Som springs i Göteborg.

Mästarnas Mästare. Det är visst fyra kvar. Trodde jag. Men programmet jag såg var nog repris. Blomquistarn har väl åkt ut. Så de är tre kvar nu, två tjejer och en kille. Jag tror Magdalena Forsberg vinner, hon har som en dynamo i sig. Hon vinner. Heja skidskytte! 
Men Anna Lindberg är en sensation att hon gått så långt, hon kan gå hela vägen. Till segern. Heja simhopp! 
Fast Berndt Johansson kan väl inte räknas bort. Tänk om han vinner? Det gör han nog. Heja cykling!

I hockey-VM är det i alla fall fyra kvar nu. Svårare alltså att lika pricksäkert ringa in en vinnare, som  i Mästarnas Mästare. Ryssarna, kanadickerna och tjeckerna är alla utslagna. I hockey! Hur gick det till? Så då vinner förstås Sverige, för de kan väl spela hockey? Det kunde de i alla fall förr. Eller Finland. De möter ju varann i kväll. Finland är alltid Finland.
Men USA då? Varning för dem nu, de kan bli livsfarliga. De har ju bara Schweiz i sin semi. Schweiz? I hockey? Hur gick det till? De har ett gyllene läge att slå ur underläge nu. Schweiz vinner ishockey-VM 2013! Kom ihåg var ni hörde det först.

Vi blir också hänryckta av Malmö. Europas blickar riktas nu mot Jorå Vischen. Det heter ju så, i Sverige i alla fall. Semifinalerna avklarade, Mark Levengood har pussat 103-åringen på hand och Petra Mede charmar hela Europa och Australien med flytande briljans i precis allting. Hon får nog ett toppjobb i Bryssel efter detta. Kom ihåg var ni hörde det först.

Pausnumren och de bandade inslagen kommer att bli omtalade. Vår humorelit i sitt esse. Och dansarna i Sverige är i världsklass. Och kanske ABBORna återförenas fast det är omöjligt. Finalen i kväll blir sevärd!

Själva tävlingslåtarna blir förstås en antiklimax, en enda utdragen gäspning fram till den spännande poängsammanräkningen. Som vinns av Belgien. Men Azerbadjzan kan ju också vinna, fast det inte går att stava till. Bästa låt har Spanien. Och Italien. Så de två länderna är ju helt chanslösa. Den som vinner kan bli han den där joddlaren i vitt från, vilket land är det nu, det där i norr, jo Sverige. Fast Norge är favorit. Eller om det är Danmark.

Det är mina tips denna pingstiga hänryckningdag. Det heter inte längre Fel låt vann. Det heter We are one. Alla får påsar.

Göteborgsvarvet då? Ja, det är lite svårare att tippa. Har lite fler deltagare. Men ett hett tips är Angelika Abrahamsson från Askersund. Eller Bengt-Birger Börjesson från Bagarmossen. Om inte Christina Costa-Cortez från Colombia sopar banan med alla.

Kom ihåg var ni hörde det först.
.

Nu kan det avslöjas

Två mjuka dunsar från tangentbordet. Neeej, säg inte …

Jag tittade ner. Och mycket riktigt. Med ekorrpigga ögon tittade de upp på mig.

Kurre: - Hej! Vi hörde i förra inlägget att du var rädd för ekorrar. Det är ju
Åsa: - inte ens vi! Hi hi. Ekorrar som e så fina. Vad är du mer rädd för?

Ja, vad ska man säga. Jag sökte lite i minnet.

- Flugor, sa jag. Flugor har jag faktiskt alltid varit rädd för. Och getingar, bin och humlor. Framför allt getingar. Och flugor.

Å: - Bra, bra. Och bin också! Vad
K: - mer är du jätterädd för? Myror?

- Nej, inte myror. Men höjder. När jag var högst i Empire State Building trodde jag hela tiden att jag skulle blåsa ner över stupet till tändsticksbilarna där nere.

K: - Jaha, det var du, vi har sett filmen, King Kong hette den. Du hade
Å: - mer hår då. Men vilka fler småkryp gör dig alldeles skräckslagen?

- Kommer inte på några fler. Men-

Å: - Men spindlar då, då
K: - kryper det väl i dig?

- Nej, varför det? Spindlar är kompisar. De fångar ju flugorna, som jag är rädd för. Men att sitta i ett flygplan kan ibland vara läskigt.

K: - Varför det? För att du är rädd för att ramla
Å: - ut och bara singla genom rymden och-

- Nej, att vara i ett trångt utrymme. Och dessutom fastspänd. Fullpackade hissar kan också vara läskiga. Otäckt. Då tittar jag upp och visslar och låssas som det regnar. Och bussar också. Vid rusningstrafik. Då när alla transportmedel står stilla. Knökade av folk. Jätteotäckt. Cellskräck är inte att leka med. Konstigt nog har jag dock inte torgskräck. Jag borde ju vara helhispig och dörädd när jag går över Hötorget, men jag-

Så långt kommen blev jag avbruten av plötsliga snarkningar. Hrmm. Jag fick helt enkelt hälla dem tillbaka in i pennan. Hade jag varit för öppenhjärtig? Blev mina hjärtslitande avslöjanden för mycket för dem? Jag är rädd för det.
.

Ekorre i shorts

Jag läser en boktitel i ett skyltfönster i Gamla Stan. ”56 enkla ekorecept” heter den. Men så läser jag inte. 

Det lite ovanliga ordet ”ekorecept” läser min reptilhjärna som ”ekorre” + konstigt tillägg ”cept”. 
Jag ser förstås samtidigt att det är eko-recept man menar, recept på käk som är bra för miljön. Men samtidigt finns ändå ekorren där.

Min semantiska hjärna tar vid. Liknar det inte också recept på ekorre, som kanske skulle skrivas ”ekorre-recept”? 
Eller ”ekorr-recept”, för e i slutet av ord kan ju också slopas vid sammansättning. 
Och språkvårdspolisen vill aldrig att man har bindestreck i sammansatta ord, så då blir det antingen ”ekorrerecept” (vilket varken går att läsa eller fatta) eller ”ekorrrecept”.

Det senare går förstås inte, eftersom man aldrig har s k tredubbelteckning av en bokstav i en svensk sammansättning, även om första ordet + andra ordet blir 3 st på raken. Man skriver ju inte ”ägggula”, utan ”äggula”. Vilket egentligen är konstigt. Om det funnes ett ord ”ula” som man skulle binda ihop med ”ägg”, så blir det ju nämligen samma sak: ”äggula”. 
Eller om det funnes ett ord ”äg” som man skulle binda ihop med ”gula”. Samma sak: ”äggula”.

Hur skulle man i så fall veta vad man menade? Eftersom man får språkvårdspolisens batong över fingrarna om man försöker skriva a) ägg-gula b) ägg-ula c) äg-gula.

Här är det nära att man får ta stöd med handen mot skyltfönstret i en lätt semantisk yrsel.

För då är man ju nästan tillbaka vid skyltfönstrets ”ekorecept”.

Elvis, tänker jag. Elvis Presley. Åt han inte ekorre som barn? Pga att de inte hade det så fett? Jag har för mig det. Undrar hur den tillagades. Grillades? Kokades? Hade han 56 enkla recept på ekorre?

Jag ryser lite av det här. Ända sedan en ekorre sprang upppför mitt ben när jag stod i shorts som tioåring i trädgården på landet, har jag varit rädd för ekorrar.

Som tur är är butiken stängd. För tänk om den var öppen och jag gick in och köpte boken och slog upp den och redan vid första receptet stirrade en ekorre på mig! I ett recept med äggula?

Tänk att bara låta en bok ligga så där helt öppet i ett skyltfönster! Utan den ringaste varningsskylt! Man skulle ju t o m kunna stå där i sina aningslösa shorts! What is the world coming to?
.

Klipporna i Frillesås

vindsommartysta av den grå evighetens tysta klippor kliver de tystnadsgrå klipporna med dröjandets steg ner till vattnet som inte är klippor utan vatten och det finns små svarta och röda kvarlämnade bär klängande i skrevornas gröna vrår av äntligen och dirrande lite i
getingarnas bris och flugornas och när de tvättar sina gråbenslika gråa ben de tysta klippgrå klipporna i vattnet som inte är klippor men vatten och stilla och strömmande stilla av plasket som tystnaden gömmer i glömska och vingar som vatten av rinnande nåd ner i vattnet 
när känslan den rodnande röda har grånat till hjälpande grått och det finns där ett rop ner i vattnet som ändras i färgen och huden av klippor har glömts in i vattnet det vita gråbleka vattnet som är en tyst glitterhand nu, en 
tyst hand av dag som druckit sig vindsommartyst och grå, vindsommartyst och grå, vindsommargrå som de tysta klipporna som lämnar sina nuddande vatten och grår sig tillbaka med grå ben av vind och
klippor och återgår vindsommartysta och ljumma tillbaka och rinnande ljudlöst tillbaka in i den öppna och lämnade pennan på klippan
.

En björn med rödlök

Jag ser att det är nån sorts 50-årsjubileum för Emil i Lönneberga. 

En lång tid för en hyssgörare. Hoppas han hunnit klart alla täljgubbar i snickeboa nu.

Emilstårryn för mig är inte böckerna om honom, utan filmerna. Och det finns en biroll i dem som bärs upp av en fantastisk skådis. Björn Gustafson. Nej, inte komikern som sjöng för Carina Berg på Mellon, utan Björn Gustafson den äldre. För det finns en till.

Den underbare skådisen Björn Gustafson.

I Emilfilmerna gör han en kongenialisk tolkning av drängen Alfred. En roll som är så lätt att förstöra med överspel. Det gör inte Björn. Framför allt pratar han inte mer än som behövs. Kroppsspråk och minspel räcker. Och medspelarna får en trygg fond att spela mot, oavsett om de själva är erfarna skådisar eller en 9-åring som ska spela sin första roll i livet som småländsk hyssgörare.

Björn Gustafson är en sån där som gör alla andra bra i de scener han är med i. ”Du och jag, Alfred. Du och jag”.

Fast han är inte som allra bäst i Emilfilmerna. Han är ännu bättre som Dynamit-Harry i Jönssonfilmerna. Där slipar han till en perfekt treenighet med Gösta Ekmans professor och Ulf Brunnbergs sprätt. Se bara på scenen när de tre går över en bro i motljus. Som tre skugg-gestalter. Professorn först med rak rygg, sen Ulf sprättande efter, sist kassaskåpsprängarn Harry. Som går som en framåtlutad robot. Det är tyst skön konst.

Fast han är inte som allra bäst i Jönssonfilmerna. Han är ännu bättre i ”Oj, då en till”. Det var en fars han var med i vid slutet av 80-talet. Tillsammans med parkamraten Brunnberg. Samarbetet dem emellan lyser. Där gör Björn huvudrollen som är tre roller i en, och han gör rollbytet från den ena till den andra så sekundelegant att man tycker han är på scenen två gånger samtidigt. Enkelt förstås på film men på scenen är det en helt annan sak. Björn den äldre gör här en makalös insats.

Fast han är inte som allra bäst i ”Oj, då en till”. Han är ännu bättre i ”God natt, herr Luffare”. För mig är han i alla fall oförglömlig där. En filmatiserad kortberättelse av Astrid Lindgren. En halvtimma på film bara. En avlägsen stuga på vintern. Föräldrarna ska bort en sväng på kvällen. Två barn i Emilåldern kvar ensamma. De glömmer låsa och en luffare kliver på.

Luffaren visar sig vara snäll. Med en kärleksfullhet mot skådespelaryrket gör Björn här med stor charm luffaren som först underhåller barnen och sen blir bjuden på julmat, vilket han glatt tar för sig av. Är man utsvulten luffare så är man.

Sen står han i dörren. "Men vart ska ni, herr Luffare?" frågar barnen.
”Ut”.
”Men kommer ni inte tillbaka?
”Jo”, säger han och och vänder sig om. ”När solen är en räddisa. Och månen en rödlök.”

Och så går han ut.

Björn Gustafson saluterar jag i da´.
Alltså han den äldre, menar ja´.
Som honom skulle man va´.
En som e så bra
att han gör alla andra bra.
.

En av de 4 huvudstäderna

Det finns vissa städer som är så där centrala. Där det liksom började.

Och alla andra är mer eller mindre i periferin. Som alla städer i Sverige. De kan vara aldrig så coola och fina, men finns ändå i periferin.

Man känner det när man är i New York. En ung stad visserligen, men man har matats med så många filmer inspelade i New York att det känns som att komma hem att komma dit. Det känns så bekant.

Och i London. Också det känns som världens huvudstad. Så mycket litteraturgodis som kommit till oss från den dimman genom seklerna!

Och i Paris. Som Humphrey Bogart sa i Casablanca ”we´ve always got Paris”.

Och världen har också en fjärde huvudstad. Rom. Den eviga staden. Rom byggdes inte på en dag. Alla vägar bär till Rom. Vi har fullkomligt strött sådana epitet över Rom, som halsband lagda kring en vacker hals.

För Rom är hjärtats stad. Slår t o m Paris där. Se bara vad de bli baklänges! Amor låter lite bättre än sirap.

Rom – Roma – Amor  - Romeo. Och roman måste väl komma från den staden också? Liksom förstås romantisk …

Rom är billigt. Man behöver inte lösa biljett till nåt museum. Hela stan är ett enda museum, vackra statyer och ”snickarglädje” på nästan alla hus. I Rom har man inte förstått att man ska riva alla gamla vackra hus och bygga nya fula i stället. Det har man förstått i Stockholm för länge sen. I Rom har de fått stå kvar. Liksom kullerstenen över hela stan. Och piazzorna. Och fontänerna. Och ungefär sju miljoner gelaterior med hemgjorda svalkande ljuvligheter.

Och att det även finns en och annan bil i Rom - som antalet stjärnor på himlen typ - får man överse med. Det är andra sidan av myntet. Men varför knorra över det? Det finns så många snygga gasmasker nuförtiden.

Myntet kan man i stället slänga i Fontana di Trevi (om man kan armbåga sig fram mellan turisterna ända till fontänkanten). Så man kommer tillbaka till Rom.

För det gör man nog en gång, även om det kan dröja. Alla vägar till Rom byggdes inte på en dag. Eller vad det heter.  
. 

Frasse från Örebro

Petersplatsen i Rom. Paraplyt uppfällt, precis som många hade av de åttioelva tusen andra som samlats för att se och höra påven denna första maj. 

Den enorma Petersplatsen var full med folk. Solen sken obarmhärtigt, paraplyerna blev parasoller. Det var ju en ny påve sedan mars. Värt att vänta på, för att se hur han var. Och vänta fick man. Minuterna drog sig sakta fram. Alla i tålig väntan. Där uppe på balkongen högst upp skulle han stiga ut och hälsa massorna. Så var ju traditionen.

Tittade mot balkongen. Gjorde kameran skjutklar. Just där mellan det gröna och det randiga paraplyet framför mig var det en lagom glipa där jag kunde fota. Gick igenom i huvudet vad jag läst mig till om honom. 

Tog sig Franciskus som påve-namn (efter fattigmunken Franciskus av Assisi). Den förste icke-europeiske påven på 1 272 år. Talar fyra språk flytande: spanska (kommer ju från Argentina), italienska (hans föräldrar är från Italien), tyska och latin. Men på bilder framstår han inte så påvlig. Ser mest ut som en vänlig ämbetsman från Örebro.

Så steg ett jubel över hela Petersplatsen! Jag tog inte ögonen från balkongen däruppe. Såg ingen där. Var är han? Rörelse i publiken där framme. Nåt hände men vad? Och så såg jag honom! Han åkte omkring bland publiken! Stod på en vagn av nåt slag och åkte runt i en gata genom folkhavet. Fort, kameran, för sent, hann inte.

Sen efter ett tag kom den påvliga vagnen tillbaka, körde ett varv till, fast åt andra hållet. Hade kameran riktad rätt denna gång, men man fick bara glimtar mellan alla ryggar, klickade av foton på måfå, nån dimmig ljusgestalt skymtade på några av dem.

Grundlurade alltså. Inget framträdande på balkongen högst upp i Peterskyrkan enligt traditionen. I stället en färd runt i publikhavet. Held följdriktigt egentligen. Man känner att han vill införa en ny stil som påve. Mindre vräkighet och avstånd. Mer enkelhet och närhet till folket. Och folket jublade förstås. Åt sin Frasse, som valt som valspråk ”obetydlig men utvald”. 

Och som uppmanat sina argentinska landsmän att inte slänga ut pengar på att åka till Rom för att se honom, skänk pengarna till fattiga i stället.

Avslutar med en utvald men obetydlig dikt om denna första maj i Rom.

På påve Franciskus
kom vi för att glo.
Han var en friskus.
Kom från Örebro.
Kameran och vi
fick lika mycket tji
när han dammade förbi.
.