Nej, det där var ju inte två dunsar, bara en. Jag tittade ner på tangentbordet. Och där stod – Åsa!
- Ja hej, Åsa! Men vad är det här? Var har du Kurre?
- Hej! Å, vilken nyhet! Jag hörde att-
- Men … Kurre då? Ni kommer ju alltid tillsammans, har aldrig varit med om att ni bara är en. Var är Kurre?
- Ja, inte vet jag, han sover väl. Men å, vilken underbar nyh-
Jag höjde pennan mot örat och lyssnade. Sch … jo där hördes det faktiskt nån liten snarkning. Kunde i och för sig också ha varit min mage som kurrade.
- Tänk, efter mig och allt!
Jag slet min uppmärksamhet från pennan och tittade förvånad ner på tangentbordet.
- Att dom uppkallat en gata efter mig!
- Uppkallat? Gata? Dig?
- Ja, Åsagatan! Jag såg det i ditt förra inlägg här.
Åsagatan? Jag skrockade invärtes. Hur i all sin dar kunde hon få för sig något så konstigt! Då hade hon alltså inte alls förstått, att gatan fått sitt namn därför att den låg mitt i en ö uppe på en ås där den betraktade en filosof som drack isté ur gult sugrör.
Men vem är jag att ta henne ur hennes vanföreställning, så jag hörde mig själv säga:
- Javisst, Åsa. Kul att de uppkallade gatan efter dig. Åsagatan, som sagt. Blev en bokstav lite fel på skylten bara.
- Jag måste berätta det för Kurre! HAN har ingen gata uppkallad efter sig!
Hrm, detta lät illavarslande på nåt sätt. Men jag fann mig snabbt.
- Nej, så kan du inte säga! Han har ju samma namn som Kurre Hamrin! I Hylands klassiska referat från semifinalen 1958 mot Tyskland ”gick han och lallade med bollen tills han satte fart och sköt mål ur ingen vinkel alls”.
- Gick han och lall-
- Och så heter det ju i visan: ”Kurre, kurre, kurre, nu dansar Rönnerdahl”
- Å, så bra! Det hade jag ingen aning om. Då måste jag in direkt och berätta för Kurre hur han lallade i mål mot Rönnerdahl i semifinalen i Let´s Dance!
Och med ett oförskräckt språng befann sig Åsa i bloggpennan.
Jag satte örat till. Och visst, de små snarkningarna upphörde.
Om det nu inte var min mage som slutat kurra.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar