måndag 27 maj 2013

Åsögatan

Poeten/filosofen sitter på ett fik på Åsögatan.

Han läppjar försiktigt på det fluidum han har för handen och hans knivskarpa tankar kretsar kring Åsögatan.

Varför heter det så? Och poeten/filosofen höjer spörjande på ena ögonbrynet. Fanns det en ö här förr i ti´n? En ö uppe på en ås?
Ås ö gatan.

Fast måhända – och nu höjer han i stället på andra ögonbrynet – kanske det inte alls är så man ska förstå det. Utan så här:
Å sög atan.


Som om gatan själv förnimmer hurusom han sitter här och dricker isté medelst sugrör. Men varför kalla poeten/filosofen endast för ett Å? Obegripligt. Att téet kunde heta atan håller han däremot för högst troligt. Téer kan heta vad som helst.

Men hur kan gatan vara underkunnig om det? Han sänker nu båda ögonbrynen igen och så kommer han på det:
Ås öga tan.


Så är det förstås. Den ser honom. Poeten/filosofen rör sakta sakta med skeden i glaset. Man får inte röja att man är iakttagen. Bara låtsas som det regnar. Även om det är det det gör.

Nu har han här på kort tid uppställt trenne alternativ. Han kliar sig i baskern. Vilken av de tre är den rätta och sanna? Och framför allt – hans ögon blir nu bara till små springor – kan det finnas ett fjärde alternativ?

Han suger med det gula sugröret upp den sista slurken isté tills det hörs ett högst odiskret slurp. Och fortsätter grubbla på åsögåtan.
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar