Aniara

Jag drar ut en bok ur min bokhylla. Harry Martinsons Aniara, detta stora rymdepos från 1956. Stort i betydelsen omfångsrikt, det är ju en berättelse som består av ett hundratal dikter. En stadig bok som väger tungt i handen. Stort också i betydelsen att den har en stor plats i vår litteratur, omtalad och beundrad av litteraturkritiker och läsare. Då, när den kom, på 50-talet. 

Nu är väl hela det här enorma verket bortglömt, liksom Martinson. Men jag brukar inte bry mig om just det. Det jag gillar gillar jag ju. 

Aniara har jag läst själv, bitar här och var.

Aniara har jag sett som en teater med full scenografi och en massa skådisar på Dramaten i Stockholm.

Aniara har jag sett i Vitabergsparken i en uppsättning med Helge Skoog som enda skådespelare.

Aniara pratade min gymnasielärare Alstermark om på svenskatimmen och hon läste ett stycke ur den som löd så här.

Och när vi dansa yurgen står det klart

att allt som heter yurg är underbart

när Daisi Doody vrider sig i yurg 

och jollrar slangen ifrån Dorisburg:

du gammar ner dej och blir jail och dori.

Men gör som jag, jag sitter aldrig lori.

Här slumrar ingen chadvick, putar Daisi,

jag rörs i gejdern, jag är vlamm och gondel,

min dejd är gander och min fejd är rondel

och vept i taris, gland i deld och yondel.

Hur kan man skriva så här, minns jag att jag tänkte när Alstermark läste detta. Där och då bestämde jag att jag skulle bli poet.

I det här exet jag har av boken var det så fiffigt ordnat att det fanns ett tidningsurklipp instucket bland sidorna, när jag köpte den på något antikvariat för flera år sedan. Jag känner efter. Urklippet finns kvar. Det är från onsdagen den 5 december 1956 och är en stor artikel om Martinson och Aniara. På en bild lutar han sig fram med en cigarrett i handen och med bildtexten ”Harry Martinson vilar ut efter Aniara; inget nytt verk i antågande”.

Bland mycket av det som sägs i artikeln är hur den där flickan med slang från Dorisburg kom till.

”Han låg och sov en sommardag och vaknade plötsligt av radion i grannhuset; en flicka sjöng, en gamängartad, förtjusande flickröst. Det var en schlager ur grammofonprogrammet, men det blåste, och blåsten förvillade orden, bröt sönder dem och förvanskade dem. Kvar blev ett enda ord, som tycktes återkomma gång på gång, och Martinson upprepade det för sig själv: gandel, gandel. Ur detta ord och denna sönderblåsta sång växte figuren fram, och med henne den nya slangen, rymdslangen.

- För så tänker jag mig att det går till när språken skrider, säger Harry Martinson: de tas av en vind, de förrycks, de förvandlas.”

Artikelns rubrik är ”54 sånger ströks ur Aniara”. Han rensade bort dem från det ursprungliga manuset och arkiverade dem i en hemlig låda. Även om han tillstår att vissa av dem var bättre än de som togs med i boken. Men de visade sig vara ”för lyriska för att passa in i helheten”.

Jag skulle vilja läsa de 54 dikterna.

.

På promenad genom stan

Jag går från stationen och tar vägen genom Järnvägsparken. De två kastanjeträden till vänster, så enorma, och kastanjer ligger på marken. Än finns Järnvägsparken kvar och jag går genom den, över den lilla gatan och genom Engelska parkens snirklande gångar. Över Västra Vallgatan och in på Brunnsparken. 

Här finns vattenbärarna. Jag sätter mig bredvid en av dem, den unga flickan som sitter som förstelnad, armarna om sina knän, ryggen böjd av sina bördor som även de verkar förstelnade.

I den tidiga morgonen, tre dagar före valet, sitter jag där på träbänken och tänker lite.

Jag tänker på oss män. Som kön. Så ofantliga skador vi gjort genom vår obegripliga aggressivitet. Skador genom all historia, skövlat detta klot, förnedrat kvinnorna. Som ett stilla regn skulle jag vilja gråta över männens svinaktiga beteende, de krig männen aldrig upphör med att skapa, alla massmord de älskar att begå. Har psykopaten Trump krupit in i hjärnan på alla dessa galningar i Europa som vill leda sina länder genom rasism, misogyni, lögnfabriker och vrål på nätet och människohat som om de tävlar om vem som kan vara mest lik Djävulen själv?

Hoppet står till kvinnorna. Och framtiden är de unga.

I en opinionsmätning, Ungdomsbarometern, om hur kvinnor mellan 18 och 29 år tänker rösta, är det omvända världen. Centern är där störst av alla med 18,3 procent, därefter kommer fyra partier inte så långt ifrån: V 17,8 och S 15 och M 14,6 och MP 13,4.

SD är här inte bland dessa fem största, de hör till småpartierna!

SD 6,8 och L 4,7 och KD 4,5 och Fi 3,6. Gudrun Schyman på vippen att komma in!

Den böjda flickgestalten till vänster om mig, det hörs nånting därifrån. Jag lutar mig närmre och försöker höra. Svagt men tydligt ser jag hennes läppar rösta sig: ”Mätningen felmarginal på 3 procent ...”

Hon har rätt! Så står det här i tidningen. Precis så mycket, exempelvis, att Fi skulle krångla sig över 4-spärren.

När jag reser mig och tittar tillbaka på henne, sitter hon som förstenad igen, låtsas vara en staty.

Lugn, viskar jag då, din tid kommer. Och något glittrar till i hennes öga. 

Om det inte är de första dropparna av det där regnet jag pratade om.

.