Aniara

Jag drar ut en bok ur min bokhylla. Harry Martinsons Aniara, detta stora rymdepos från 1956. Stort i betydelsen omfångsrikt, det är ju en berättelse som består av ett hundratal dikter. En stadig bok som väger tungt i handen. Stort också i betydelsen att den har en stor plats i vår litteratur, omtalad och beundrad av litteraturkritiker och läsare. Då, när den kom, på 50-talet. 

Nu är väl hela det här enorma verket bortglömt, liksom Martinson. Men jag brukar inte bry mig om just det. Det jag gillar gillar jag ju. 

Aniara har jag läst själv, bitar här och var.

Aniara har jag sett som en teater med full scenografi och en massa skådisar på Dramaten i Stockholm.

Aniara har jag sett i Vitabergsparken i en uppsättning med Helge Skoog som enda skådespelare.

Aniara pratade min gymnasielärare Alstermark om på svenskatimmen och hon läste ett stycke ur den som löd så här.

Och när vi dansa yurgen står det klart

att allt som heter yurg är underbart

när Daisi Doody vrider sig i yurg 

och jollrar slangen ifrån Dorisburg:

du gammar ner dej och blir jail och dori.

Men gör som jag, jag sitter aldrig lori.

Här slumrar ingen chadvick, putar Daisi,

jag rörs i gejdern, jag är vlamm och gondel,

min dejd är gander och min fejd är rondel

och vept i taris, gland i deld och yondel.

Hur kan man skriva så här, minns jag att jag tänkte när Alstermark läste detta. Där och då bestämde jag att jag skulle bli poet.

I det här exet jag har av boken var det så fiffigt ordnat att det fanns ett tidningsurklipp instucket bland sidorna, när jag köpte den på något antikvariat för flera år sedan. Jag känner efter. Urklippet finns kvar. Det är från onsdagen den 5 december 1956 och är en stor artikel om Martinson och Aniara. På en bild lutar han sig fram med en cigarrett i handen och med bildtexten ”Harry Martinson vilar ut efter Aniara; inget nytt verk i antågande”.

Bland mycket av det som sägs i artikeln är hur den där flickan med slang från Dorisburg kom till.

”Han låg och sov en sommardag och vaknade plötsligt av radion i grannhuset; en flicka sjöng, en gamängartad, förtjusande flickröst. Det var en schlager ur grammofonprogrammet, men det blåste, och blåsten förvillade orden, bröt sönder dem och förvanskade dem. Kvar blev ett enda ord, som tycktes återkomma gång på gång, och Martinson upprepade det för sig själv: gandel, gandel. Ur detta ord och denna sönderblåsta sång växte figuren fram, och med henne den nya slangen, rymdslangen.

- För så tänker jag mig att det går till när språken skrider, säger Harry Martinson: de tas av en vind, de förrycks, de förvandlas.”

Artikelns rubrik är ”54 sånger ströks ur Aniara”. Han rensade bort dem från det ursprungliga manuset och arkiverade dem i en hemlig låda. Även om han tillstår att vissa av dem var bättre än de som togs med i boken. Men de visade sig vara ”för lyriska för att passa in i helheten”.

Jag skulle vilja läsa de 54 dikterna.

.