onsdag 31 augusti 2016

Härbre


På landet fanns det härbren. Det var knuttimrade röda små stugor. Ja, så såg väl alla stugorna på gårdarna ut när jag tänker efter. Men ett härbre var fristående och mycket mindre. Det var väl avsett för förvaring mer. Av spannmål, t ex, som mjöl. Eller verktyg, sånt som lika gärna kunde vara där som i fejset eller ladan. Spett, liar, spadar. Och diversegrejer som tunnor och flätade korgar.

På Ingers-Olles gård bodde t o m folk i härbret ibland. Det var väl när hans släktingar kom på besök. På vår gård stod härbret mer avskilt i trädgården. Minns inte vad som fanns därinne och det var rätt trångt, men det fanns en trappa upp, med ett ytttepytte litet fönster däruppe. Som gjort för ett högkvarter i Hemliga Sjuan eller fem barn var vi väl, alla inpyrda med Enid Blyton i vilket fall. Nån sommar var härbret inpyrt av ett växande getingbo. Efter det kom härbret av sig lite som högkvarter för oss glin. Jag var livrädd för de flesta djur. Getingar inget undantag.

Det härbre som jag minns bäst var det härbre som var precis där postlådorna stod. Där satt man bra när man skulle vänta på brevbärarn. En tant med grov röst som kom på en moppe. Härbret hade hiskligt tjocka väggar och var trångt och mörkt och spännande inuti. Den här byn som var landet för mig hette Hästberg och det fanns tio gröna postlådor, nummer 3377 stod det på vår.

I skolan berättade fröken att ”det fanns inte plats för dem i härbret, så Maria födde sin förstfödde son i ett stall”. En hisnande känsla. Som om de hade gått omkring där i byn och letat. Då är det ju klart att ett härbre hade varit för litet och för mörkt, även om det hade funkat för Ingers-Olles gäster förstås, men ett stall var litet bättre.

Och fröken fortsatte. ”Och Maria lindade barnet och lade honom i en krubba.” Högst märkligt. Den enda krubba jag sett var den som Bläsen åt ur hos Grop-Per. Omöjligt. Där luktade det intensivt av häst och gödsel. Mormor hade sagt att jag bara fick ha mina sämsta kläder när jag var där. Och ”lindade barnet”? Lindade? Det enda det påminde om var Rält-Lindor, grannbyn. Här sveptes berättelsen in en tät dimma.

Det klarnade först när jag blivit större och förståndigare och förstod att det inte alls var ett ”härbre” det handlade om. Härberget var det och inget annat. En helt annan sak alltså. Var nu det berget kan ligga.

Om jag nu inte hört fel igen och det var Hästberg hela tiden.

.

söndag 28 augusti 2016

Såg cupfinalen på teve


Jag såg svenska cupfinalen för damer. Rosengård vann med 3-1 mot Linköping. Rosengårds första mål gick till som så att Marta fintade bort några backar, la en smörpassning till Lotta Schelin som gjorde mål. Och andra målet, då snurrade Marta bort några backar, la en smörpassning till Lieke Martens som gjorde mål. Och tredje målet gjorde Marta själv. Efter att först ha skickat upp några backar på läktarn för att köpa korv. 

Fotbollsspelarna ägnade sig alltså bara åt att spela på bollen, passa varandra och göra mål. Synnerligen underutvecklat med andra ord, jämfört med killarnas fotboll.

För var fanns efterslängarna? Och stämplingarna med broddarna före? Och ingen tröjdragning så långt ögat kunde se. Ingen som förtvivlat slog ut med armarna när man inte fick bollen precis där man ville ha den. Ingen som påpassligt kastade sig ner så fort man var i motståndarnas straffområde för att få straff. Ingen som svor och skrek förolämpningar åt domarn. Och inte ens någon som ambitiöst arbetade med armbågarna uppe i ansiktet på motståndaren. Så som det är i den uppburna herrfotbollen.

Förstår inte vad det är med tjejerna. Kan de ingenting om fotboll?

.

lördag 27 augusti 2016

The wind cries Mary


Jag drömde om en äldre som var där.
Han var son till Jimi Hendrix.
Helt vit var han.
Konstigt.
Borde väl ha varit lite svart och så.
Men det är varken här eller där.
Som smulor på ett fat som vinden blåser bort.
Han hade mycket att berätta om dom annorlunda.
Strängarna som spelas med tänderna.
Själv är jag mor till den vitnande morgon av sten.

.

fredag 26 augusti 2016

Man saknar ett öra


Apropå det så brukar jag ibland när jag ska skriva mitt namn för yngre medlemmar av människosläktet blanda text och bild sålunda att jag skriver ett G och ett N och ritar ett öra där emellan. Det kan locka till förnöjsamhet hos nämnda medlem, åtminstone i det fall densamme kan läsa en smula. Gör man det här några gånger och sen återgår till att skriva sitt namn vanligt, är det som att det är något som saknas i namnet.

Sitter och tänker på det medan jag njuter en tallrik sej på favorithaket Hus 13. Och slinker in på Vincent van Gogh, bara för det. Var det sant det där om örat? Konsulterar det nutida Oraklet i Delfi, alltså Wikipedia, och jepp det är sant. Och man häpnar när man läser. Blev karln bara 38 år? Och ägnade han sig åt måleriet bara de sista tio åren av sitt liv? Otroligt.

Innan dess var han lärare och hade olika påhugg som jobb i en bokhandel och sånt. När han förstod att nu måste jag sadla om om jag ska hinna bli odödlig så flyttade han till Paris. Det gjorde de alltid förr, konstnärerna. Så fort man läser om nån känd målare eller författare så står det ”och sen flyttade han/hon till Paris”. Besökte man den stan på 18- eller 1900-talet så hade man väl snavat över alla Picasso och Dali och Munch och Strindberg som hängde på caféerna och målade och skrev.

Hemma i Blackeberg hade vi en van Gogh-tavla (ja, eftertryck av) som bara hette Café, tror jag. Skön enkel målning som fångar hela grejen med Paris. Och några till, det verkar ha varit tjyvtjockt med van Gogh i mitt barnahem, en med en  rännil på en väg eller om det är nån som går där. Och en med en bro och nån som tvättar kläder i vattnet nedanför. Den var bra. Alla tavlor på nån som tvättar är bra.

Och all annan konst han är känd för, hur hann han? De tio åren blev nog lite maxade och 1888 skar han av sig en bit av vänster öra och gav till en dam som hette Rachel, ja först slog han in det i tidningspapper förstås. Men det måtte ha gjort otroligt ont. Skärandet menar jag. Då ropade han säkert nåt som lät som det mellersta ordet i hans namn. Han mådde nog inte så bra där i slutet och två år därefter tog han sitt liv. Hur vill jag inte veta. Det jag vill veta är hur han kunde måla så där bra med den konstiga klick-tekniken han hade.

Sejen är uppäten. Dags att avnjuta en kopp te. Men koppen är skållhet. Handen försöker försiktigt få ett grepp om den. Man saknar ett öra nuförtiden.

.

lördag 20 augusti 2016

Delad nota, dubbel glädje


Jag skulle betala halva taxiresan.

En enkel uppgift. Hälften var redan betald av någon annan. I drömmen gick det inte att se ansiktet. Så vi kan väl kalla hen för Hen. Hälften av, hur mycket var det Hen betalade? 470 kr. Eller sa Hen 473? Det var svårt att höra i drömmen. Kunde också ha varit 473:50. Men femtioöringar finns väl inte längre, så vi kan väl säga 470 kr. Eller 473. Ja kontanter hade jag väl i plånboken. 


Upp med den. Började räkna upp sedel för sedel. Först två hundralappar, det blev väl rätt, sen tjugor, det måste ju bli hälften av 70, fast i tjugor. Tog fram två tjugor. Nej. Ska ju bara bli 35 kr. Alltså räknade jag bara upp den ena tjugan, höll undan den andra. De 15 som fattas får jag väl ta i mynt. Såna ska jag ha nånstans. Bara i ett annat fack. Men tog först en snabb räkning av sedlarna. Hmm, bliv en tjuga för mycket. Just det, den där jag tog undan kom med nu.

Jag plockade upp pengarna igen. Bäst att lägga varje valör för sig. Där, 2 hundralappar i en egen hög, höll fast den med vänster lillfinger. Så dom ligger kvar där. Sen tjugan. Höll den fast med vänster långfinger. Var det 470 du sa, frågade jag Hen. Eller var det 473? Hen svarade nåt. Lite kort så där. Som när man har bråttom. 


Svaret uppfattade jag inte riktigt för nu tittade jag under lillfingret, såg att hundralappshögen blivit en femtiolappshög. Det kan väl bli så i drömmar. Inget att säga om. För femtiolappar finns väl ännu? Bara med ett annat ansikte nu? Och 470 nånting var det i alla fall. Räknar upp 8 femtiolappar under lillfingret. Så ja. Nej visst ja. Hälften. Tar bort 4 av dom. Då blir det ju rätt i lillfingerhögen. 200 kr. Pengarna jag tagit bort stoppade jag inte tillbaka i plånboken. Det får ju inte ta för lång tid det här. Höll dom bara i handen så länge.

Ska jag räkna dem igen? Nej det har jag ju just gjort. Skriver bara upp resp summa på en lapp och lägger på resp hög, om jag skulle glömma eller nåt, man vet ju inte med drömmar. Penna? Nej det hade jag inte förstås. Hen, har du en penna? Hens huvud dök upp över mig. Visst, varsågod. Jag fick en penna i handen. En lapp då? Eller två? Har jag det? Nej. Ska jag fråga Hen? Njae. Inte igen. 


Men i högerhanden höll jag ju lappar, såg jag nu. Fyra femtiolappar och en tjuga. Dom behöver jag ju inte till betalningen. La ner en sedel över lillfingerhögen, skrev 200 kr på Astrids handled eder hakan. La en till sedel över långfingerhögen, plitade dit 20 kr. Bara en nolla som skiljde. Får se upp där. Men nu slipper jag räkna igen. Det är bara att titta på summorna.

Hens ansikte sänktes ner över mig. Hur blir det med mina pengar? Vad håller du på med? Jo, jag har lagt upp pengarna i två högar, sa jag pedagogiskt, en för femtiolappar under lillfingret och en för tjugor under långfingret. Tvärtom menar du väl? Sa Hens ansikte och försvann. 


Jag tittade ner. Va? Hen hade rätt! Det låg en tjuga på femtiolappshögen och en femtiolapp på tjugahögen. Det var ju fel! Jag tittade under de två sedlarna. Ja, där låg det rätt! Skumt, men okej, jag la nu bara översta sedeln i rätt hög, så ska allt stämma. Får räkna bara för säkerhets skull.

Började räkna. En biltuta hördes. Men det blev ju 290 kr nu! Skulle vara 220. Hälften av 470. Utöver de 15 i mynt menar jag. Eller 473. Flera biltutor hördes. Enträget. Nu hörde jag Hen närma sig också. Vad gör jag nu? Jag torkade pannan med en sedel. Hjälp. Hur klara mig ur detta? Fanns bara en sak att göra.

Jag vaknade.

.

fredag 19 augusti 2016

Skogar och svarta svanar


sorgen som inte
kastar sig över dig

men det tunga i att
få rullgardinen

tyst
nerdragen i dig

och mörkret kan man aldrig
hindra från att knarra

.

söndag 14 augusti 2016

Nyheter i sportens underbara värld


Apropå utveckling så har en del hänt även inom idrotten. Vi behöver inte längre sträcka på halsen för att se om det är Assar som ska dyka upp bakom ladan. Med satelliter och typ drönare med minikameror kan man nu följa varje meter av skidloppet. Och ha koll på puls och stakfrekvens och syreupptagningsförmåga genom inopererade datachips på de 23 norrmännen i täten.

Och skididrotten i sig har utvecklats också. Sprintersträckor har tillkommit. De e ju öken att vänta i fem mil på att spurten ska komma, när man kan ta den direkt. Och skejting har införts. För att det går fortare. Om Gustav Vasa kunnat åka skridskor med skidorna hade dalkarlarna från Mora aldrig hunnit upp honom. Man har också kommit på att det blir en tjusig stressfaktor om man byter skidor mitt i loppet. En innovation som kommit för att stanna.

En liknande utveckling har ägt rum i backhoppningen. Den där plogningen som Jan Boklöv införde kör nu alla med. Borta är den tjusiga linje i luften som bildades genom att hopparna höll ihop benen. Nu spretar alla med benen som skadskjutna kråkor. För att hoppet ska bli någon meter längre. Byte av skidor mitt i hoppet har man ännu inte infört. Men det kommer. Kan bli bra teve.

Pingis har ändrat reglerna genom avkortning. Man går bara till 15 i stället för 21. Lite snopet för dem som är slow starters och listigt invaggar motståndaren i falsk säkerhet och börjar spela först när de skänkt bort de första 15 bollarna.

Även den traditionsrika tennisen, som sett likadan ut sedan Björn Borgs garageportar i Södertälje, har tvingats pilla på regelverket. Tiebreak gäller numera. Förut var kraven absoluta att det skulle skilja två game för att setet skulle anses vunnet. Ett set kunde då vinnas med typ 58-56 i game. Läkarna brukade ordinera ”se en tennismatch före sänggående” till patienter med svåra sömnproblem.

Robin-Hood-grenen bågskytte står lite och stampar. Antagligen kör man inte med grågåsfjäder längre, men nytänket i bågskyttesporten är kraftigt eftersatt. En framkomlig väg skulle kunna vara en kombo med puttning av tjocka munkar i bäckar.

Ett antal nya damsporter som kommit, är bara till synes nya. Tyngdlyftning för kvinnor t ex, är bara en namnändring. Det är en gren från urminnes tider som tidigare hette ”kvinnors bärande av livsmedel och förnödenheter och vattenkrukor och barn”.

Fotboll har dock ännu inte förbättrat i sina regler, trots framstående lobbning från denna blogg. Efter 90 minuter + tilläggstid + 30 minuters förlängning + tilläggstid på förlängningen har spelarna krigat sig fram till 0-0. Jag tycker man kan ta bort denna del av matchen och gå på straffläggning direkt.  

.

lördag 13 augusti 2016

Pappersormen på Tittut


Vill bara berätta lite mer om det där PRI, som dök upp här förut (inlägget ”Missförståndet hitta på”). PRI betydde ju Pensionsregistreringsinstitutet. Jag vet. Ett hemskt namn.
Bara smaka på det. Ett pensionsions registrerings institut.
Pensions Registrerings Ins Tittut. Så kan vi kalla det i stället.

Jag jobbade på Tittut när det fanns datorer men inget internet. Vid årsskiftet skulle alla företag ha sin pensionsskulds-listor. Datorn spottade ut listorna. Varje anställd gubbe och gumma fanns med där med sitt belopp. Och det var många tusentals företag, många väldigt stora. Många listor blev det.

Så då bara skickade vi listorna till företagen? Nej. För företagen hade kanske hittat på grejer under året. Som inte hunnit gå in i datorerna. Gått ihop med andra företag, gått isär, löst in pensionsskuld för anställda. Såna prylar. Då måste vi på Tittut först schyssta till listorna så de stämde med verkligheten. Kalle K. Karlsson kanske inte jobbade på företag X nu, utan företag Y, vi fick ta bort honom och lägga till honom på Y. Och Ulla U. Olsson och hundra av hennes kolleger var inlösta på företag Z, vi fick plocka bort dem därifrån.

Hur? Jo, manuellt. Varje årsskifte lade vi ut alla pensionslistorna längs väggarna i korridoren. Företag för företag i nummerordning. Sånt var döviktigt. Sen klev vi runt bland alla högarna och gjorde vårt jobb med dem. Högarna var så många och stora att de låg på båda sidorna i korridoren. Det var bara en fri gång i mitten.
De andra i huset som inte jobbade på Tittut stördes inte av dessa murar av papper när de skulle på muggen eller så. De var väldresserade. Jaha, tänkte de, det är bara Tittut med sina årsbearbetningar. Och så kryssade de försiktigt mellan Asea och Alfa Laval och Åkers Styckebruk.

Slingrande ormar av pensionsskulds-listor. Som tog sin tid att schyssta till så de kunde postas till företaget i fråga.

Men blev inte företagen dösura på att få vänta? Inte så värst. Datatekniken hade ju inte kommit längre hos dem heller.

Tids nog skulle den komma. Varför tåla sig en månad med nåt som tekniken kan fixa på en vecka? Varför vänta en vecka på nåt som kan ta en dag? Varför vänta en dag på nåt som kan ta en timma? Varför vänta en timma på nåt som kan ta en minut?  Varför vänta … ja ni fattar.

Men den lyckliggörande utvecklingen låg en bit fram. Den här tiden när alla Kalle Karlsson och Ulla Olsson låg i långa ormar av pappershögar i Tittuts korridorer var före internet, för jättelänge sen alltså, när T-rex och velociraptor och alla andra dinosaurier strövade omkring på stadens gator.

.

fredag 12 augusti 2016

Clopopisky


spotta inte
min fattigdom efter mig
jag är inte fattig

hålen här i skjortan har jag
bara för att
mitt hjärta slår så hårt

den dansande cirkusen fyller
min hatt med skratt
så fort hungern så önskar

och varje år
kostar jag på mig en resa
runt solen

.

måndag 8 augusti 2016

Dies ludens, dies irae


himlen hade fyllts med
fåglar under natten

och borta
var sommarens lurv

en smultronfjäril gick ner för landning
på en morgonrubrik som var svart

grannens radio stog å dunka
panelhönor och sölig räv

bakom jordgubbar öppnades ögonen
det var en sån dag

.