På landet fanns det härbren. Det var knuttimrade röda små stugor. Ja, så såg väl alla stugorna på gårdarna ut när jag tänker efter. Men ett härbre var fristående och mycket mindre. Det var väl avsett för förvaring mer. Av spannmål, t ex, som mjöl. Eller verktyg, sånt som lika gärna kunde vara där som i fejset eller ladan. Spett, liar, spadar. Och diversegrejer som tunnor och flätade korgar.
På Ingers-Olles gård bodde t o m folk i härbret ibland. Det var väl när hans släktingar kom på besök. På vår gård stod härbret mer avskilt i trädgården. Minns inte vad som fanns därinne och det var rätt trångt, men det fanns en trappa upp, med ett ytttepytte litet fönster däruppe. Som gjort för ett högkvarter i Hemliga Sjuan eller fem barn var vi väl, alla inpyrda med Enid Blyton i vilket fall. Nån sommar var härbret inpyrt av ett växande getingbo. Efter det kom härbret av sig lite som högkvarter för oss glin. Jag var livrädd för de flesta djur. Getingar inget undantag.
Det härbre som jag minns bäst var det härbre som var precis där postlådorna stod. Där satt man bra när man skulle vänta på brevbärarn. En tant med grov röst som kom på en moppe. Härbret hade hiskligt tjocka väggar och var trångt och mörkt och spännande inuti. Den här byn som var landet för mig hette Hästberg och det fanns tio gröna postlådor, nummer 3377 stod det på vår.
I skolan berättade fröken att ”det fanns inte plats för dem i härbret, så Maria födde sin förstfödde son i ett stall”. En hisnande känsla. Som om de hade gått omkring där i byn och letat. Då är det ju klart att ett härbre hade varit för litet och för mörkt, även om det hade funkat för Ingers-Olles gäster förstås, men ett stall var litet bättre.
Och fröken fortsatte. ”Och Maria lindade barnet och lade honom i en krubba.” Högst märkligt. Den enda krubba jag sett var den som Bläsen åt ur hos Grop-Per. Omöjligt. Där luktade det intensivt av häst och gödsel. Mormor hade sagt att jag bara fick ha mina sämsta kläder när jag var där. Och ”lindade barnet”? Lindade? Det enda det påminde om var Rält-Lindor, grannbyn. Här sveptes berättelsen in en tät dimma.
Det klarnade först när jag blivit större och förståndigare och förstod att det inte alls var ett ”härbre” det handlade om. Härberget var det och inget annat. En helt annan sak alltså. Var nu det berget kan ligga.
Om jag nu inte hört fel igen och det var Hästberg hela tiden.
På Ingers-Olles gård bodde t o m folk i härbret ibland. Det var väl när hans släktingar kom på besök. På vår gård stod härbret mer avskilt i trädgården. Minns inte vad som fanns därinne och det var rätt trångt, men det fanns en trappa upp, med ett ytttepytte litet fönster däruppe. Som gjort för ett högkvarter i Hemliga Sjuan eller fem barn var vi väl, alla inpyrda med Enid Blyton i vilket fall. Nån sommar var härbret inpyrt av ett växande getingbo. Efter det kom härbret av sig lite som högkvarter för oss glin. Jag var livrädd för de flesta djur. Getingar inget undantag.
Det härbre som jag minns bäst var det härbre som var precis där postlådorna stod. Där satt man bra när man skulle vänta på brevbärarn. En tant med grov röst som kom på en moppe. Härbret hade hiskligt tjocka väggar och var trångt och mörkt och spännande inuti. Den här byn som var landet för mig hette Hästberg och det fanns tio gröna postlådor, nummer 3377 stod det på vår.
I skolan berättade fröken att ”det fanns inte plats för dem i härbret, så Maria födde sin förstfödde son i ett stall”. En hisnande känsla. Som om de hade gått omkring där i byn och letat. Då är det ju klart att ett härbre hade varit för litet och för mörkt, även om det hade funkat för Ingers-Olles gäster förstås, men ett stall var litet bättre.
Och fröken fortsatte. ”Och Maria lindade barnet och lade honom i en krubba.” Högst märkligt. Den enda krubba jag sett var den som Bläsen åt ur hos Grop-Per. Omöjligt. Där luktade det intensivt av häst och gödsel. Mormor hade sagt att jag bara fick ha mina sämsta kläder när jag var där. Och ”lindade barnet”? Lindade? Det enda det påminde om var Rält-Lindor, grannbyn. Här sveptes berättelsen in en tät dimma.
Det klarnade först när jag blivit större och förståndigare och förstod att det inte alls var ett ”härbre” det handlade om. Härberget var det och inget annat. En helt annan sak alltså. Var nu det berget kan ligga.
Om jag nu inte hört fel igen och det var Hästberg hela tiden.
.
