Vill bara berätta lite mer om det där PRI, som dök upp här förut (inlägget ”Missförståndet hitta på”). PRI betydde ju Pensionsregistreringsinstitutet. Jag vet. Ett hemskt namn.
Bara smaka på det. Ett pensionsions registrerings institut.
Pensions Registrerings Ins Tittut. Så kan vi kalla det i stället.
Jag jobbade på Tittut när det fanns datorer men inget internet. Vid årsskiftet skulle alla företag ha sin pensionsskulds-listor. Datorn spottade ut listorna. Varje anställd gubbe och gumma fanns med där med sitt belopp. Och det var många tusentals företag, många väldigt stora. Många listor blev det.
Så då bara skickade vi listorna till företagen? Nej. För företagen hade kanske hittat på grejer under året. Som inte hunnit gå in i datorerna. Gått ihop med andra företag, gått isär, löst in pensionsskuld för anställda. Såna prylar. Då måste vi på Tittut först schyssta till listorna så de stämde med verkligheten. Kalle K. Karlsson kanske inte jobbade på företag X nu, utan företag Y, vi fick ta bort honom och lägga till honom på Y. Och Ulla U. Olsson och hundra av hennes kolleger var inlösta på företag Z, vi fick plocka bort dem därifrån.
Hur? Jo, manuellt. Varje årsskifte lade vi ut alla pensionslistorna längs väggarna i korridoren. Företag för företag i nummerordning. Sånt var döviktigt. Sen klev vi runt bland alla högarna och gjorde vårt jobb med dem. Högarna var så många och stora att de låg på båda sidorna i korridoren. Det var bara en fri gång i mitten.
De andra i huset som inte jobbade på Tittut stördes inte av dessa murar av papper när de skulle på muggen eller så. De var väldresserade. Jaha, tänkte de, det är bara Tittut med sina årsbearbetningar. Och så kryssade de försiktigt mellan Asea och Alfa Laval och Åkers Styckebruk.
Slingrande ormar av pensionsskulds-listor. Som tog sin tid att schyssta till så de kunde postas till företaget i fråga.
Men blev inte företagen dösura på att få vänta? Inte så värst. Datatekniken hade ju inte kommit längre hos dem heller.
Tids nog skulle den komma. Varför tåla sig en månad med nåt som tekniken kan fixa på en vecka? Varför vänta en vecka på nåt som kan ta en dag? Varför vänta en dag på nåt som kan ta en timma? Varför vänta en timma på nåt som kan ta en minut? Varför vänta … ja ni fattar.
Men den lyckliggörande utvecklingen låg en bit fram. Den här tiden när alla Kalle Karlsson och Ulla Olsson låg i långa ormar av pappershögar i Tittuts korridorer var före internet, för jättelänge sen alltså, när T-rex och velociraptor och alla andra dinosaurier strövade omkring på stadens gator.
Bara smaka på det. Ett pensionsions registrerings institut.
Pensions Registrerings Ins Tittut. Så kan vi kalla det i stället.
Jag jobbade på Tittut när det fanns datorer men inget internet. Vid årsskiftet skulle alla företag ha sin pensionsskulds-listor. Datorn spottade ut listorna. Varje anställd gubbe och gumma fanns med där med sitt belopp. Och det var många tusentals företag, många väldigt stora. Många listor blev det.
Så då bara skickade vi listorna till företagen? Nej. För företagen hade kanske hittat på grejer under året. Som inte hunnit gå in i datorerna. Gått ihop med andra företag, gått isär, löst in pensionsskuld för anställda. Såna prylar. Då måste vi på Tittut först schyssta till listorna så de stämde med verkligheten. Kalle K. Karlsson kanske inte jobbade på företag X nu, utan företag Y, vi fick ta bort honom och lägga till honom på Y. Och Ulla U. Olsson och hundra av hennes kolleger var inlösta på företag Z, vi fick plocka bort dem därifrån.
Hur? Jo, manuellt. Varje årsskifte lade vi ut alla pensionslistorna längs väggarna i korridoren. Företag för företag i nummerordning. Sånt var döviktigt. Sen klev vi runt bland alla högarna och gjorde vårt jobb med dem. Högarna var så många och stora att de låg på båda sidorna i korridoren. Det var bara en fri gång i mitten.
De andra i huset som inte jobbade på Tittut stördes inte av dessa murar av papper när de skulle på muggen eller så. De var väldresserade. Jaha, tänkte de, det är bara Tittut med sina årsbearbetningar. Och så kryssade de försiktigt mellan Asea och Alfa Laval och Åkers Styckebruk.
Slingrande ormar av pensionsskulds-listor. Som tog sin tid att schyssta till så de kunde postas till företaget i fråga.
Men blev inte företagen dösura på att få vänta? Inte så värst. Datatekniken hade ju inte kommit längre hos dem heller.
Tids nog skulle den komma. Varför tåla sig en månad med nåt som tekniken kan fixa på en vecka? Varför vänta en vecka på nåt som kan ta en dag? Varför vänta en dag på nåt som kan ta en timma? Varför vänta en timma på nåt som kan ta en minut? Varför vänta … ja ni fattar.
Men den lyckliggörande utvecklingen låg en bit fram. Den här tiden när alla Kalle Karlsson och Ulla Olsson låg i långa ormar av pappershögar i Tittuts korridorer var före internet, för jättelänge sen alltså, när T-rex och velociraptor och alla andra dinosaurier strövade omkring på stadens gator.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar