Apropå det så brukar jag ibland när jag ska skriva mitt namn för yngre medlemmar av människosläktet blanda text och bild sålunda att jag skriver ett G och ett N och ritar ett öra där emellan. Det kan locka till förnöjsamhet hos nämnda medlem, åtminstone i det fall densamme kan läsa en smula. Gör man det här några gånger och sen återgår till att skriva sitt namn vanligt, är det som att det är något som saknas i namnet.
Sitter och tänker på det medan jag njuter en tallrik sej på favorithaket Hus 13. Och slinker in på Vincent van Gogh, bara för det. Var det sant det där om örat? Konsulterar det nutida Oraklet i Delfi, alltså Wikipedia, och jepp det är sant. Och man häpnar när man läser. Blev karln bara 38 år? Och ägnade han sig åt måleriet bara de sista tio åren av sitt liv? Otroligt.
Innan dess var han lärare och hade olika påhugg som jobb i en bokhandel och sånt. När han förstod att nu måste jag sadla om om jag ska hinna bli odödlig så flyttade han till Paris. Det gjorde de alltid förr, konstnärerna. Så fort man läser om nån känd målare eller författare så står det ”och sen flyttade han/hon till Paris”. Besökte man den stan på 18- eller 1900-talet så hade man väl snavat över alla Picasso och Dali och Munch och Strindberg som hängde på caféerna och målade och skrev.
Hemma i Blackeberg hade vi en van Gogh-tavla (ja, eftertryck av) som bara hette Café, tror jag. Skön enkel målning som fångar hela grejen med Paris. Och några till, det verkar ha varit tjyvtjockt med van Gogh i mitt barnahem, en med en rännil på en väg eller om det är nån som går där. Och en med en bro och nån som tvättar kläder i vattnet nedanför. Den var bra. Alla tavlor på nån som tvättar är bra.
Och all annan konst han är känd för, hur hann han? De tio åren blev nog lite maxade och 1888 skar han av sig en bit av vänster öra och gav till en dam som hette Rachel, ja först slog han in det i tidningspapper förstås. Men det måtte ha gjort otroligt ont. Skärandet menar jag. Då ropade han säkert nåt som lät som det mellersta ordet i hans namn. Han mådde nog inte så bra där i slutet och två år därefter tog han sitt liv. Hur vill jag inte veta. Det jag vill veta är hur han kunde måla så där bra med den konstiga klick-tekniken han hade.
Sejen är uppäten. Dags att avnjuta en kopp te. Men koppen är skållhet. Handen försöker försiktigt få ett grepp om den. Man saknar ett öra nuförtiden.
Sitter och tänker på det medan jag njuter en tallrik sej på favorithaket Hus 13. Och slinker in på Vincent van Gogh, bara för det. Var det sant det där om örat? Konsulterar det nutida Oraklet i Delfi, alltså Wikipedia, och jepp det är sant. Och man häpnar när man läser. Blev karln bara 38 år? Och ägnade han sig åt måleriet bara de sista tio åren av sitt liv? Otroligt.
Innan dess var han lärare och hade olika påhugg som jobb i en bokhandel och sånt. När han förstod att nu måste jag sadla om om jag ska hinna bli odödlig så flyttade han till Paris. Det gjorde de alltid förr, konstnärerna. Så fort man läser om nån känd målare eller författare så står det ”och sen flyttade han/hon till Paris”. Besökte man den stan på 18- eller 1900-talet så hade man väl snavat över alla Picasso och Dali och Munch och Strindberg som hängde på caféerna och målade och skrev.
Hemma i Blackeberg hade vi en van Gogh-tavla (ja, eftertryck av) som bara hette Café, tror jag. Skön enkel målning som fångar hela grejen med Paris. Och några till, det verkar ha varit tjyvtjockt med van Gogh i mitt barnahem, en med en rännil på en väg eller om det är nån som går där. Och en med en bro och nån som tvättar kläder i vattnet nedanför. Den var bra. Alla tavlor på nån som tvättar är bra.
Och all annan konst han är känd för, hur hann han? De tio åren blev nog lite maxade och 1888 skar han av sig en bit av vänster öra och gav till en dam som hette Rachel, ja först slog han in det i tidningspapper förstås. Men det måtte ha gjort otroligt ont. Skärandet menar jag. Då ropade han säkert nåt som lät som det mellersta ordet i hans namn. Han mådde nog inte så bra där i slutet och två år därefter tog han sitt liv. Hur vill jag inte veta. Det jag vill veta är hur han kunde måla så där bra med den konstiga klick-tekniken han hade.
Sejen är uppäten. Dags att avnjuta en kopp te. Men koppen är skållhet. Handen försöker försiktigt få ett grepp om den. Man saknar ett öra nuförtiden.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar