Bricka full med stjärnor

När jag var liten samlade jag på filmisar. Det var små bilder på den tidens filmstjärnor. Man köpte dem i bokhandel och sen kunde man ha byteshandel med andra. 
Det fanns motsvarande med fotbollsstjärnor också. Men det grep inte mig på samma sätt. Fotbollen hade inte ett rytande lejon på en filmduk. Filmstjärnor var magi.

Det var en massa olika leverantörer av dessa små platsöverdragna kort och kvalitén var oerhört varierande. Vad gjorde det? Magin blev inte mindre. Jag skulle vilja skriva lite om det här. Men det finns så många stjärnor. Hur välja?

Jo, så här. Det finns brickor på torgkiosken här i Varberg där motivet är filmisar. Jag har ett ex även i min ägo. Det är filmisar som ser utkastade ut huller och buller över brickan. Men vid närmare betraktelse bildar de faktiskt kolumner uppifrån och ner, 4 i varje kolumn, 6 sådana kolumner.

Urvalet ser OK ut. De här måste jag skriva om! 24 st filmstjärnor eller skådisar, hälften tjejer och hälften killar. På de flesta står det inget namn men jag borde känna igen dem ändå. Fint. Då tar jag en i taget och börjar med den längst upp till vänster. Vem kan det vara ...

Anthony Perkins

Under Elizabeth Taylor, en ung man med hela efternamnet synligt. Vilket inte behövs, denne känner man igen.

Anthony Perkins
Levde den 4 april 1932 (New York)-12 sep 1992 (Los Angeles)

När jag idag ska säga Anthony Hopkins slinter jag ibland och det blir Anthony Perkins. Namnlikheten bara. Som skådisar kan de inte vara mer olika. Hopkins kraftfull. Perkins ängslig. Men Anthony Perkins var njutbar på filmduken, spelade med små medel och hade en särskilt uttrycksfull medspelare: sitt adamsäpple.

Jag läser att han blev Oscarsnominerad redan 1956, för bästa manliga biroll i en film som hette Folket i den lyckliga dalen (Friendly Persuasion). Huvudrollen gjordes av Gary Cooper. Har aldrig hört talas om filmen men den var tydligen bra, vann Guldpalmen 1957.

Men det stora genombrottet för Anthony Perkins kom förstås med Alfred Hitchcocks rysare Psycho 1960, där han gjorde sin oförglömliga tolkning av motellägaren Norman Bates. Han spelade med små medel, vilket bara förhöjde rysningarna hos publiken. Små skiftningar i ansiktet. En rörelse av adamsäpplet. 

Men jag kan också tänka på Mordet på Orientexpressen, Agatha Christies deckare som blev film 1974. Han är med där och spelar sekreteraren till den som blir mördad. Så perfekt i rollen. Det regnade Oscars över filmen. Utöver Perkins fanns i rollistan Ingrid Bergman, Albert Finney, Lauren Bacall, Sean Connery och Vanessa Redgrave.

Året innan gifte han sig med fotografen Berry Berenson och de förblev ett par till hans död 1992. Han slapp därmed uppleva hennes brutala öde nio år senare. Hon omkom den 11 september 2001 när hon satt i det första flygplanet som terroristerna kraschade in i Twin Towers i New York. 

Elizabeth Taylor

Den längst upp till vänster. Inget namn och inte ens halva ansiket syns, bara läpparna och örhängena. Men det lilla räcker. Självklart vem det är.

Elizabeth Taylor
Levde den 27 febr 1932 (i Hampstead, London) - 23 mars 2011 (Los Angeles)

Filmisar på henne behövde man inte byta till sig. Hon fanns i massor på de här filmiskorten.

Hon var alltså engelska, inte amerikanska. Så snart hon lärt sig gå tog hon balettlektioner och när hon var 3 år framträdde hennes klass för kungafamiljen. Vid 7 års ålder flyttade hon till USA och vid 11 startades henne filmkarriär. Hollywoods Mozart, ungefär.

Hon spelade då med i den första filmen om Lassie. Som också var den första film jag såg på TV, på vår blänkande nyinköpta televisionsapparat i Blackeberg utanför Stockholm kring 1959 eller 1960. Jag var så liten och fattade inte mycket av filmen, mest en collie som sprang omkring och ibland var där en liten söt flicka som tydligen var snäll mot hunden. Titta - rörliga bilder!

Hon fick 2 Oscar, läser jag. Här ett kort urval av hennes långa rad av filmer under 50 år.

- 1943 Lassie på äventyr, den som jag såg som första film på vår första TV.

- 1956 Jätten. En mastodontfilm med James Dean och Rock Hudson.

- 1958 Katt på hett plåttak. Med Paul Newman och Burt Ives. Baserades på Tennesse Williams teaterpjäs Cat On a Hot Tin Roof. En fantastisk film. Det gnistrar om dessa tre.

- 1963 Cleopatra. Den dittills dyraste filmen i historien. Hon spelade mot Richard Burton och de blev här ett par. De skulle göra ett dussintal filmer ihop.

- 1966 Who´s afraid of Virginia Woolf? Med Richard Burton. Många skådispar på filmduken har sedan dess försökt med receptet stormande gräl följt av fina försoningar, men här är originalet av det receptet, som ju kräver ett enormt samspel av skådisarna. Det hade Taylor och Burton i övermått. En stor filmupplevelse, även om man som åskådare kan bli ganska matt. 

- 1967 Så tuktas en argbigga. Också med Richard Burton. Minns inte så mycket av denna, men Shakespeares The Taming Of the Shrew borde ju passa de två som en handske.

-1967 Reflexions in a golden eye. Filmatisering av Carson McCullers läckra lilla roman och hon spelar mot en annan legend; Marlon Brando.

1980 Spegeln sprack från kant till kant. Agatha Christies pusseldeckare får ett lyft med skådespelare som Elizabeth Taylor, Rock Hudson, Kim Novak och Tony Curtis.

1994 The Flintstones. En ganska lyckad överföring av Familjen Flinta till filmduken. Med John Goodman & Rick Moranis som porträttlika Fred Flinta & Barney Granit. Och Liz gjorde en liten roll som mamman till nån av dem. En udda film, men en pärla.

På ålderns höst blev hon adlad och fick titeln Dame. För visserligen hade hon haft hela sin filmkarriär i USA, men de första sju åren ska ju räknas. Och drottningen kanske kom ihåg berättelsen från pappa Georg VI om den där treåringen som uppträdde på hovet i London med sin balettklass.

Så år 2000 möttes drottningen av England och drottningen av Hollywood när under trumpetstötar och trumvirvlar (eller hur det nu går till) Elizabeth dubbades av Elizabeth.

James Stewart

Under Anthony Perkins är bilden av en man med tjusig lock. Det två sista bokstäverna -rt i namnet det enda som syns. Mer behövs inte heller.

James Stewart
Levde den 20 maj 1908 (Indiana, Pennsylvania)-2 juli 1997 (Los Angeles)

Med många skådisar är det Rösten. För mig är det så. Marlon Brandos röst, Humphrey Bogarts röst. Det är den som gör det. Och James Stewart, han hade en het potatis i munnen. Lät det som. Hade förstås sonor och skolad röst och så, men med den där särpräglade potatisen. Oerhört fascinerande. Lite som Ernst-Hugo Järegård, förresten, i alla fall i Robert Gustafssons imitation.

På jular körde de på TV James Stewarts Livet är underbart (It´s A Wonderful Life) från 1946. Det var jul för mig, att klaga på att det var typiskt att de skulle köra en massa repriser, medan jag i hemlighet tyckte den var så trivsam den där filmen. James Stewarts sätt att säga "My namn is George Bailey", hans hattar, det ödesmättade, räddningen från att ta livet av sig genom en ängel utan vingar.

Han fick en Oscar för bästa manliga huvudroll, men konstigt nog inte för den filmen, utan för En skön historia (The Philadelphia Story) från 1940, där han spelar mot Katharine Hepburn och Cary Grant. Han är faktiskt ganska lik Cary Grant på det där bildsköna sättet med stor-manligt ansikte.

Samma år hann han med en film till. Den lilla butiken (The Shop Around The Corner). Handlingen är intressant. Han är den äldste i firman och hon (spelad av Margaret Sullivan) är den nyanställda, båda avskyr varandra och båda är varandras romantiska brevvän, utan att någon av dem vet det. Känns igen? Ja, en remake gjordes nästan 60 år senare med Tom Hanks och Meg Ryan 1998.

Precis som Cary Grant jobbade James Stewart också med Alfred Hitchcock.

- Repet 1948. En film berömd för att den gjordes i nästan en enda kameratagning.

- Fönstret åt gården 1954. Med gipsat ben sitter han och har inget att göra, slötittar lite i en kikare och ser nåt jätteskumt på andra sidan gården. Skummisen gjordes av Raymond Burr. Tre år senare skulle denne spela huvudrollen i en mångårig klassisk teveserie: Perry Mason.

- Studio i brott 1958 (Vertigo). År 2012 röstades den fram i filmtidningen Sight & Sound som den bästa filmen någonsin. Synnerligen tveksamt, tycker jag. James Stewarts jagande efter den tråkiga Kim Novak är bara tradigt. Han skulle ha hållit sig till sin exfästmö Midge, som var mycket mer sympatisk. Exfästmön gjordes av Barbara Bel Geddes, densamma som under 80-talet spelade miss Ellie i en annan mångårig klassisk teveserie: Dallas.

Men Kim Novak hade stramt uppsatt blont hår i filmen och så skulle alla Hitchcocks hjältinnor se ut. Det var nån käpphäst han hade.

Jayne Mansfield

I hörnet längst ner till vänster ser man en namnlös kvinna som är så blond att håret nästan är vitt. Kan bara vara en.

Jayne Mansfield
Levde den 19 apr 1933 (Bryn Mawr, Pennsylvania)-29 juni 1967 (Slidell, Louisiana)

Man undrar hur hon kan platsa på en sån här bricka. Gjorde hon nån film värd att nämna?
Ja, filmisar av henne fanns det gott om, i skolpojksåldern såg man väl henne som någon Marilyn Monroe light.

Om man googlar på henne nämner de att hon också var sångerska, sjöng på barer och förekom tidigt i tidningen Playboy. Och hennes främsta filmer var fyra:

- Flickan rår inte för det (The Girl Can´t Help It), 1956
- Åh, en sån karl! (Will Success Spoil Rock Hunter?), 1957
- Buss på villovägar (The Wayward Bus), 1957
- För het att ta på (Too Hot To Handle), 1960.

Ingen av de fyra gör en speciellt intresserad att se filmen. Jo förresten! Buss på villovägar, det är ju en av John Steinbecks romaner som blev film. Och visst, den har jag ju sett en gång. Hur en buss med en massa olika människotyper blir fast någonstans i ett oväder och plötsligt interagerar de och visar sig vara helt andra än man först tror. Och vad de själva tror. En riktig berättelse alltså. Filmen håller. Och Jayne Mansfield är fin som filmens vackra Camilla Oaks. 

Hennes liv fick ett hastigt och tragiskt slut. När hon var på väg till ett TV-framträdande i New Orleans den 29 juni 1967 omkom hon i en bilolycka, endast 34 år gammal.

Rita Hayworth

Den första i andra kolumnen, bredvid Elizabeth Taylor, finns en kvinna där man får förnamnet Rita och ett efternamn som börjar på H. Det är förstås:

Rita Hayworth
Levde den 17 okt 1918 (Brooklyn)-14 maj 1987 (Manhattan)

Hon var stor under 40-talet. Över 60 filmer under sin 40-åriga karriär. Synd att hon inte behöll sitt riktiga namn, Margarita Carmen Cansino. Hon var gift med Orson Welles, läser jag. Det visste jag inte. Och hon var dansare.

I Bröllopsdansen (You´ll Never Get Rich) 1941 spelade hon mot Fred Astaire, som hävdade att hon var den bästa av alla hans danspartners. Och hon gjorde musikalen Omslagsflickan (Cover Girl) 1944 med Gene Kelly och musik av Gershwin.

Men hennes stora roll måste ha varit i Gilda 1946. Jag har inte sett den, men förstår att den rollen ÄR hon. För jag minns Julia Roberts ord i Notting Hill, där hon pratar om glamour och verklighet och återger vad Rita Hayworth en gång sagt om kavaljererna: de somnade med Gilda och vaknade med Rita Hayworth. 

Och från brickan betraktar hon en, denna Margarita Carmen Cansino, i sitt långa hår med de röda lockarna. 

Ava Gardner

Kvinnan under Rita Hayworth skulle jag inte ha sett vem det var, men slutet på namnet syns, -dner. Då är det lätt.

Ava Gardner
Levde den 24 dec 1922 (North Carolina)-25 jan 1990 (London)

Den första gång hon blev omtalad var 1942 när hon gifte sig med Mickey Rooney. Äktenskapet blev kort och den man som hon förknippas med blev Frank Sinatra. De hade några stormiga år med giftermål, skilsmässor, återförsoningar. I slutet av 50-talet och början av 60-talet bodde hon i Madrid och flyttade till London 1968 där hon bodde livet ut.

Genombrottet i hennes filmkarriär kom 1946 med Hämnarna (The Killers). Filmen som baserades på en novell av Hemingway gjorde även hennes motspelare Burt Lancaster till stjärna.

I Mogambo 1953 spelade hon med Clark Gable och Grace Kelly. Både hon och Grace Kelly Oscarnominerades.

Året därpå ser jag att hon spelade mot Humphrey Bogart i en film, Barfotagrevinnan (A Matter Of Life And Death.

Och 1957 ännu en film baserad på en bok av Hemingway; Och solen har sin gång (And The Sun Also Rises). Medspelare här Tyrone Power, Mel Ferrer och Errol Flynn.

Låter som om det skulle kunna vara roligt att se några av de filmerna.

En film med henne som jag däremot sett är På stranden från 1959. En väldigt aktuell film. Året innan skrev Nevil Shute sin roman On The Beach. Ett kortvarigt kärnvapenkrig har utplånat allt mänskligt liv på norra halvklotet och det dröjer max ett halvår innan radioaktiviteten når Melbourne.

Jag minns den som väldigt omtalad när den kom, men upplevde den lite som science fiction i den skyddade värld man levde i då. Med alla maktberusade krigshetsare som styr världen idag, känns det här hotet läskigt nära igen.

Marlon Brando

Inget namn på den som är under Ava Gardner, men det behövs inte. Världens kanske bästa skådis genom tiderna går inte att ta miste på.

Marlon Brando
Levde den 3 april 1924 (Nebraska)-1 juli 2004 (Los Angeles)

Jag såg en TV-dokumentär om honom för några år sedan. Så oerhört fascinerande. Han revolutionerade sättet att spela teater. Sedan sättet att spela på vita duken. Sedan vad man kan åstadkomma med sin berömmelse för att göra gott i den här världen, lite skillnad. Och han hade elva barn med tre fruar, så hur många barnbarn kan han ha haft?

Så många klassiska roller!

Först Linje Lusta 1947. Tennesse Williams pjäs A Streetcar Named Desire, först som teater, sedan på film. Marlon Brando hade det intuitiva sättet att spela Stanley Kowalski. Det hade varit en upplevelse att sitta där i teatersalongen. Bioversionen är lite träig i alla scener där inte han är med. Och så fort han dyker upp blir filmen plötsligt intressant.

Första gången jag såg honom var som ritad figur i serien Illustrerade klassiker, filmen Myteriet på Bounty 1962. Där han spelade den odräglige Fletcher Christian som omvänds till ansvarstagande. Den som spelade kaptenen i filmen berättar att han blev galen på Brando, som kom och gick lite som han behagade under inspelningen.

Många roller. Med omtalade skådisprestationer. Viva Zapata 1952, Julius Caesar 1953, Storstadshamn 1954, Reflexions In A Golden Eye 1967, Sista tangon i Paris 1972.

Rollen som Vito Corleone i Gudfadern skulle han först inte få, filmbolaget motsatte sig det, de ville ha Orson Welles, Marlon Brando var ju en bråkstake. Men regissören Francis Ford Coppola insisterade på Brando och var flera gånger nära att få sparken på kuppen. Redan vid Brandos första provspelning gjorde han dock stor konst av rollen, många av detaljerna, som t ex inlägget i munnen, kom från Marlon Brando. Filmbolaget föll till föga och det regnade sedan utmärkelser över filmen. Av många rankad som en av filmhistoriens främsta.

Han själv fick en Oscar för bästa manliga huvudroll, men vägrade att ta emot priset som en protest mot hur USA behandlat sin ursprungsbefolkning. Han skickade i stället den kvinnliga skådespelaren Sacheen Littlefeather till Oscarsgalan där hon läste upp ett uttalande från honom. Då tyckte jag det hela var jättekonstigt, impregnerad som jag var av alla cowboyfilmer, men efteråt har jag förstått modet i detta och hur berättigad Marlon Brandos kritik var.

En roll som ger denne gudabenådade men egensinnige skådis i ett nötskal var den som överste Kurtz i Apocalypse Now, 1979. Filmen var i stort sett klar, en enda replik återstod, Brando skulle säga endast två ord med en brinnande värld i bakgrunden. Sen skulle denna kraftigt försenade film vara i hamn. OK, Marlon är du redo för scenen?Nej, inte nu, känner inte för det. Och nästa dag, men idag då, Marlon, det är ju bara de där två orden. Nej, inte idag, det går inte, i morgon kanske. Han sköt upp den där sista två-ords-scenen i dagar, ja kanske i veckor. Senare har han sagt om detta att om de anlitar ett affischnamn som han, så får de räkna med att det kostar. Jag hoppar inte när the big shots säger hoppa, jag är redo när jag är redo.

Och produktionsbolagsdirektörerna och finansiärerna slet sitt hår när till slut, sent omsider, Marlon Brando strök sig lugnt över håret, lade sig till rätta på rygg i den sista posen, tittade upp mot himlen och väntade lite innan han till sist sa "THE HORROR". Filmen färdig.

Och direktörerna och investerarna kunde äntligen summera vad förseningen kostat dem i antal förlorade dollar och uppkomna magsår.

Paul Newman

Under Audrey en mörkhårig man, regelbundna drag, bestämd haka. Hela efternamnet syns men jag skulle ända ha sett att det var:

Paul Newman
Levde den 26 jan 1925 (Ohio)-26 sept 2008 (Connecticut)

Den bildsköne som kallades Hollywoods största stjärna under 60-talet. Gifte sig med Joanne Woodward 1958 och äktenskapet varade livet ut. Tills han gick ur tiden 2008. De var alltså gifta i 50 år. Måste vara ganska unikt i Hollywood.

Jag har sett tre filmer med honom. Tre helt fantastiska filmer.

- Gatans kung (Somebody up there likes me), 1956. En film som grep mig. Newman spelar mot Pier Angeli och är här boxningslegenden Rocky Graziano, mästaren i mellanvikt. Inte att förväxlas med Rocky Marciano, den ende tungviktsmästaren i historien som dragit sig tillbaka obesegrad. Vem av dem som Sylvester Stallone hade som förebild i sina filmer om den fiktive Rocky Balboa vet jag inte. Kanske båda.

- Katt på hett plåttak, 1958, den har jag redan nämnt under Elizabeth Taylor eftersom hon är med här. Och det slår gnistor i samspelet mellan Paul Newman och Burl Ives.

- Blåsningen (The Sting), 1973. En otrolig film som jag sett många gånger. Glömmer aldrig scenen där Paul Newman säger till Robert Redford som ligger bakfull i badkaret att han (Newman) skickats till honom (Redford) för att lära sig saker, och det dräpande "I already know how to drink". Varpå Robert Redford frågar om han vill hänga med på middag, "or do you already know how to eat?" 

Med Scott Joplins läckra musik och Oscar för bästa film.

De spelade ihop redan 1969 i westernfilmen Butch Cassidy och Sundance Kid. Paul Newman var Butch och Robert Redford var Sundance. Har av någon anledning inte sett den.

Han gjorde förstås en drös med filmer och fick 1986 en Oscar för bästa manliga huvudroll i The color of money, där motspelaren var Tom Cruise. Motspelare i dubbel bemärkelse, eftersom de spelar poker filmen igenom.
Året innan fick han en heders-Oscar för Lifetime Achievment.

På skolgården var det många, många som hade honom som filmis.

Och står man framför en spegel och ställer frågan "Hur vill du se ut, handen på hjärtat?", så kan svaret vara enkelt. Ja, som Paul Newman.

Audrey Hepburn

Den därunder ser man direkt vem det är. Hur många kvinnor i Hollywood var kortklippta? Man ser dessutom början på hennes namn; Audr-. Alltså:

Audrey Hepburn
Levde den 4 maj 1929 (Ixelles, Belgien)-20 jan 1993 (Vaud, Schweiz)

Det var främst tjejerna som samlade på filmisar med henne, minns jag. Själv blandade jag hela tiden ihop henne med Katharine Hepburn. På filmisbytartiden var hon gift med Mel Ferrer, det är honom jag mest förknippar henne med.

Audrey Hepburns mor baronessan Ella van Heemstra var nederländska och hennes far var britt med det fantastiska namnet Joseph Victor Anthony Ruston-Hepburn. Hon växte upp i Belgien, England och Nederländerna och jag läser att hon förutom skådespelare var fotomodell, balettdansös och mode-ikon som 1961 valdes in på bäst-klädda-listan i Hall of Fame.

Vilka filmer gjorde hon då? Vilka är hon känd för? Många. Och det regnade utmärkelser över henne. Allt som finns i den vägen i Hollywood: Golden Globe, Grammy, Emmy Award, Tony Award m m.

- Hennes genombrottsfilm blev Prinsessa på vift 1953 där hon spelar mot Gregory Peck. Hon vann Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Hela världen ville åka vespa i Rom.

- I Sabrina 1954 tävlade Humphrey Bogart och William Holden om hennes gunst. Audrey Hepburn Oscarnominerades för rollen.

- Nunnan är en för mig helt okänd film 1959, som nominerades till elva Oscars! Även Audrey Hepburn nominerades.

- Även i Frukost på Tiffany´s 1961, baserad på en roman av Truman Capote, Oscarnominerades hon.

- I musikalen My fair lady 1964 spelade hon blomsterflickan Eliza Doolittle, och Rex Harrison gjorde Jarl Kulles paradroll professor Higgins. Hennes bästa film, tycker jag.

- Efter Nattens ögon 1967, i vilken hon även för den rollinsatsen Oscarnominerades, drog hon sig i stort sett tillbaka från filmandet. Det fanns ju annat att göra här i livet.

År 1988 utsågs Audrey Hepburn till ambassadör för Unicef och reste världen runt för att besöka nödlidande och krigsdrabbade barn. Till bland annat Bangladesh, Etiopien, Finland, Honduras, Indien, Norge, Somalia, Turkiet och Vietnam.

Man ser det på henne. En god och trevlig människa.

Errol Flynn

Överst i tredje kolumnen en lätt mustaschprydd man vars förnamn börjar på E. Lite äldre än vad man är van att se honom på duken, men självklart vem han är.

Errol Flynn
Levde den 20 juni 1909 (Tasmanien, Australien)-14 okt 1959 (Vancouver, Kanada)

Errol Flynn var alltså australiensare. Som ung flyttades han mellan olika skolor, oftast relegerad. Han begav sig till slut till Nya Guinea 1926 och försörjde sig som boxare och pärlfiskare, grävde efter guld och arbetade på en coca-plantage.

Ett kort teaterkarriär i London och fick en dansroll i filmen I Adore You 1933. Bestämde sig att det var skådis han skulle bli. Åkte till USA 1935 och filmen Kapten Blod samma år gjorde honom till stjärna. En rad succéomsusade äventyrsfilmer följde, bl a Slaghöken 1940.

Att hans privata liv senare kanske kom att gå downhill, ska inte ett ögonblick överskugga hans filminsatser. Mitt emellan de båda ovannämnda filmerna kom den som överträffar allt i äventyrsväg och som jag såg så ofta mina matinépengar medgav. Robin Hoods äventyr, från 1938.

När Robin och hans grönklädda män plötsligt dök upp ur Sherwoods grönska och räddade Olivia de Havilland ur den elake sheriffens klor, en leende Errol Flynn elegant nedfäktande allt motstånd, då sjöd det av jubel i min tonårssjäl.

Med tanke på en viss tecknad julfilm som sedan kontinuerligt skulle visas på TV, är det mycket möjligt att det satt en gänglig tioåring någonstans i Linköping och visslade i sin biobiljett när denna film hade premiär. 

Tage Danielsson.

Charlie Chaplin

Längst ner, under Marlon, en svartklädd man med plommonstop och käpp. Vartenda barn känner igen den här figuren.

Charlie Chaplin
Levde den 16 april 1889 (London)-25 dec 1977 (Vaud, Schweiz)

Precis som Marlon Brando hann han få 11 barn och precis som landsmaninnan Elizabeth Taylor blev han adlad på ålderns höst. En av de få stumfilmsstjärnorna som klarade övergången till ljudfilm. Han gjorde luffaren till hjälte över hela världen och köerna ringlade långa utanför Kaskad i Blackeberg, där jag stod bland alla andra förväntansfulla glin när det var matiné med Charlie Chaplin.

Han började tidigt. Vid 5, hävdade han själv. Vid 14 års ålder spelade han i alla fall varietéteater, Sherlock Holmes, där han var tidningspojken Billy. Fem år senare blev han komiker i Fred Karnos teatergrupp Fun Factory, där han snabbt blev truppens stjärna. De turnerade över hela England och så småningom i USA.

I Staterna drogs han in i stumfilmsbranschen och vid 25 års ålder gjorde han en lång rad kortfilmer. De flesta s k enaktare, filmen bestod av en enda filmspole och speltiden blev bara 10 minuter lång. Den andra av dessa kortfilmer, Kid Auto Races at Venice, hade premiär den 7 februari 1914 och i den uppträdde han i svart plommonstop, stora byxor, käpp och liten mustasch. Chaplins luffare var född.

Filmerna blev längre och hans repertoar ökade, förutom skådespelare blev han regissör och kompositör. Två filmer under den här tiden räknas till hans stora verk, tvåaktarna Pantbanken (The Pawnshop), 1916, och Lugna gatan (Easy Street), 1917.

Första långfilmen kom 1921, Chaplins pojke, en luffare hittar ett bortlämnat spädbarn, många  inslag från hans egen fattiga barndom. En stor succé blev också Guldfeber (The Gold Rush) 1925. Hans sista film under stumfilmsepoken var Cirkus (The Circus) 1928. Den belönades med ett hederspris vid den första Oscarsutdelningen 1929.

Med 30-talet kom ljudfilmen. Chaplins första två filmer här, Stadens ljus (City Light), 1931, och Moderna tider (Modern Times), 1936, var egentligen stumfilmer med påsatt ljud och musik i efterhand.

Hans första riktiga ljudfilm blev Diktatorn (The Great Dictator) 1940. Många filmer följde sedan, men denna är för mig hans mästerverk. Filmen är en hejdlös drift med Adolf Hitler, och Chaplin är kusligt porträttlik. En kuriosagrej är att de även var exakt lika gamla, sånär som på fem dagar. Filmen totalförbjöds i Nazityskland. Någon förvånad? Och hade inte premiär i Sverige förrän 1945. Inte heller det oväntat. Myndighets-Sverige var ju under andra världskriget väldigt inställda på att svassa för nazismens diktator.

När Charlie Chaplin 1972 fick ta emot en heders-Oscar för "the incalculable effect he has had in making motion pictures the art form of this century" fick han en fem minuter lång applåd, den längsta stående ovationen i Oscar-akademiens historia.

Brigitte Bardot

Längst ner är en blondin med ofantligt långt hår, som hennes ena hand håller på och grejar med. En typisk pose för:

Brigitte Bardot
Föddes den 28 september 1934 i Place Violet i Paris

Hennes mor uppmuntrade henne från tidiga år att ta lektioner i musik och dans. Birgitte Bardot började som fotomodell när hon var 15 år och bilder av henne publicerades redan då i det franska magasinet Elle. Det satte ett ideal för hur ungdomlig skönhet ska se ut för kvinnor; långt hår, blond och plutmun.

Och rollerna kom. Hon debuterade i Le trou normand 1952. Något namn på svenska hittar jag inte, men på engelska hette filmen Crazy for love. Ingen huvudroll för henne, men nyttig erfarenhet. Samma år gifte hon sig med Roger Vadim, en lärling hos regissören Marc Allégret. Hon och Vadim hade då varit tillsammans några år, men hennes föräldrar hindrade henne att gifta sig innan hon fyllt 18.

1953 fick hon in en fot i Hollywood med en roll i sin första amerikanska film Act of Love (Un acte dámour), där den stora stjärnan var Kirk Douglas.

Roger Vadim gjorde debut som långfilmsregissör 1956 med filmen Och Gud skapade kvinnan (Et Dieu créa la femme), i vilken han nu lanserade sin unga hustru Brigitte Bardot. Filmen, som var mycket vågad för den tiden, blev en katapult rakt in i berömmelsen för både Vadim och Bardot.

Samma år spelade hon sig själv i den amerikanska filmen Dear Brigitte, med James Stewart i huvudrollen.

Hon filmade en hel del i Hollywood, men hennes bästa filmer var i Frankrike.

- I filmen Love Is My Profession (En cas de malheure) 1958, som baseras på en roman av Georges Simenon, spelade hon mot Jean Gabin. Filmen blev nominerad för Guldlejonet, ett filmpris som delas ut vid festivalen i Venedig.

- 1960 kom det som många tycker var hennes bästa film, rättegångsdramat Sanningen (La verité). Brigitte Bardots gripande porträtt av en misstrodd kvinna, anklagad för mord, etablerade henne som skådespelare även i seriösa roller. Filmen, i regi av Henri-Georges Clouzot, fick en Oscarnominering för bästa utländska film.

- I Privatliv (Vie privée), 1962, spelar hon Jill som slår igenom som filmstjärna, men fansen gör hennes liv outhärdligt. Den andra huvudrollen innehas av Marcello Mastroianni.

- Jean-Luc Godards Föraktet (Le mépris), 1963, handlar om ett filmteam som ska göra film av klassikern Odysséen och manusförfattaren blir satt till att skriva om den helt så den blir kommersiell. Birgitte Bardot spelar manusförfattarens hustru. 

- 1965 Viva Maria! Två showflickor på en cirkus (BB och Jeanne Moreau) med samma namn, Maria. Båda BAFTA-nominerades  (British Academy of  Film and Television Arts) för bästa utländska skådespelerska.

Före sin 40-årsdag slutade hon helt filma, efter en karriär med 47 långfilmer och ett antal musicals. Gjorde inte en filmruta till. Been there, done that.

Under sin aktiva filmtid var hon nog Frankrikes mest kända person. Det räckte med att säga BB, alla visste vem man menade. I Brasilien, läser jag, sitter hon staty i Armacao dos Buzios, en badort i Rio de Janeiro.

Av rena farten blev också hennes män bildstjärnor, som Roger Vadim (gifta 1952-57) och Jacques Charrier (gifta 1959-62).

Men Birgitte Bardot skulle överhuvudtaget inte ha känt igen dem, om hon hade stått bredvid oss på skolgården och lyssnat när vi stod och bytte filmisar. Vi uttalade som det stavades. 
Råger Vadim, Ja ku ess Scharrier. Lät hur exotiskt som helst för oss glin. 

Johnny Weissmüller

Högst upp i fjärde kolumnen en man utan ansikte. Naken förutan höftskynke och för säkerhets skull med en kniv. På skolgården fanns det flera Tarzan som man bytte med. En hette Lex Barker, en annan Gordon Scott, minns jag. Men den som utan jämförelse spelade Tarzan allra mest var denne man:

Johnny Weissmüller
Levde den 2 juni 1904 (Szabadfalu, Ungern)-20 jan 1984 (Acapulco, Mexiko)

Eller Janos Weissmüller som han hette när han föddes som ungrare. Men fick nytt namn och nytt land som ettåring när familjen emigrerade till USA. Han visade tidigt en stor talang för simning och angav sin födelsestad som Windber, Pennsylvania, för att kunna representera USA i simning.

Hans simkarriär är rena rekordslakten. 18 år gammal slog han världsrekord på 100 meter, i OS i Paris 1924 och OS i Amsterdam tog han 5 guld. Totalt slog han 28 världsrekord i simning.

Han hade en svensk kompis ett tag; Arne Borg. Också han en mästarsimmare. Jag minns Arne Borg, han besökte vår skola i Södra Ängby en gång och berättade om när han och Weissmüller turnerade omkring med uppvisningssimning. Och jag simmade alltid brallorna av Johnny, sa han. Men Arne var en stor snackare och skämtare. Så sanningshalten svårbedömd.

Johnny Weissmüller övergav simbassängen för filmduken 1929 och fick redan 1932 huvudrollen i Tarzan - apornas son. En stor succé! Han VAR Tarzan. Och han kom att göra totalt 12 filmer med den lättklädde trädroparen. Jämfört med böckerna om Tarzan förekom misstänkt mycket simning i filmerna. Aha - Jane är tillfångatagen i djungeln, måste undsätta, då dyker jag ner i vattnet här och simmar 19 mil.

Och jag som har läst Edgar Rice Burroughs´ böcker blir mäkta upprörd när Tarzan i filmen har en liten schimpanskompis som heter Cheeta. Någon sådan förekommer inte hos Burroughs. Däremot Sheeta, som är panter och Tarzans dödsfiende.

Så fort jag ser en Tarzanfilm på stan, reser jag mig därför häftigt upp ur bänkraden och ropar högt så jag hörs fram till bioduken "Se upp Tarzan! Cheeta är ingen schimpanskompis, hon är pantern Sheeta och din dödsfiende! Och så stavas hon inte med C utan med S!" Men jag blir alltid utkastad.

Vad är det för fel på folk nuförtiden? Vill de inte höra sanningen längre?

Anita Ekberg

Sist i den kolumnen en blondin där namnet inte syns. Men det där lilla mellanrummet mellan tänderna. Det är förstås:

Anita Ekberg
Levde den 29 sep 1931 (Malmö)-11 jan 2015 (Rocca di Papa)

Ja, vad kan man säga om denna Malmögräbba?

Modell i tonåren. Hennes mamma pushade henne att ställa upp i tävlingen om Fröken Malmö 1950, då hon alltså var 19 år. Hon vann och fick väl där inriktningen att ta sig fram här i världen genom utseendet. Och blev av rena farten Fröken Sverige 1951. Skulle hon kunna bli Miss Universum också? Det gick nästan. Där vann hon inte men kom till finalen med de främsta sex flickorna.

Det räckte dock till att få världens ögon på sig och hon fick nu kontrakt med Universal Studios. Hon erbjöds dramalektioner för att utbilda sig till skådespelerska, men hon hoppade över alla lektionerna och ägnade sig åt att rida i stället. Hon har sagt om den här tiden att hon var "spoiled by the studio system", oklart vad hon menade. Efter ett halvår tröttnade i alla fall Universal Studios och sa upp kontraktet med henne.

Det skrevs mycket om hennes romanser. Med Frank Sinatra, Tyrone Power, Yul Brynner, Rod Taylor, Errol Flynn. Och Giovanni Agnelli, barnbarn till grundaren av Fiat. Och hon var gift med Anthony Steele 1956-59 och Rik van Nutter 1963-75, båda skådespelare. Om Rik van Nutters namn låter lite bekant kan det bero på att han var med i James Bond-filmen Åskbollen 1965, där han spelade CIA-agenten Felix Leitner.

Hon gjorde filmdebut 1953 i Hollywood men det var i Italien som det slog till. När hon 1960 spelade Sylvia i Federico Fellinis Det ljuva livet mot Marcello Mastroianni. Scenen där hon badar i Fontana di Trevi gjorde henne världsberömd. Om man ska göra en lista över de tio mest ikoniska scenerna i filmhistorien så måste den scenen komma med.

Howard Hughes och andra filmproducenter tjatade på henne att hon skulle byta namn. Ekberg var för svårt att uttala för folk. Men hon vägrade blankt. Då får de väl lära sig!

Och det gjorde de. 

Sophia Loren

För ingen i fjärde kolumnen får man en ledtråd av något namn. Kvinnan under Tarzan här. På bilden är hon faktiskt lik Anita Ekberg, men jag ser att detta är ingen mindre än:

Sophia Loren
Föddes den 20 sept 1934 i Rom

Sophias mamma vann en look-alike-tävling för att hon såg ut som Greta Garbo. Det var så det började. Romilda Villani var en kvinna med mycket enkel bakgrund men med stora skådespelardrömmar. I Rom träffade hon ingenjören Riccardo Scicolone som visserligen var gift på annat håll men det gick som det gick. Sofia föddes. Mamman tog med sig den lilla dottern och flyttade till den lilla byn Pozzuoli utanför Neapel. Sin far kom Sofia nästan aldrig att träffa.

Det står en magi av namn omkring denna skådespelerska. Hennes dopnamn var Sofia Costanza Brigida Villani Scicolone, men hon bytte namn till Sofia Lazzaro i början av 50-talet då hon staterade och hade småroller i ett stort antal filmer. Och bytte namn igen 1953 till Sophia Loren. Det namnet fick hon efter den svenska skådespelerskan Märta Torén (Marta Toren) efter en idé av filmproducenten Carlo Ponti. Och det blev också ett instopp av h i hennes förnamn.

Första huvudrollen fick hon 1953 i en filmatisering av operan Aida. Det ledde till att hon var i Hollywood 1956-1960 och spelade in åtta amerikanska filmer, men hon trivdes aldrig i USA och återvände till Europa och Italien. Den sista filmen i USA hette Vild blondin i Västern. Jag förstår att hon flyttade hem.

Här fick hon en Oscar 1961 för bästa kvinnliga huvudroll i De två kvinnorna (La ciociara). Det var det första Oscarpriset i den kategorin som gick till en roll med annat språk än engelska. Filmen vann också en Golden Globe 1962 som bästa icke-engelskspråkiga film. Den regisserades av Vittorio de Sica och producent var Carlo Ponti.

Sophia gifte sig med Carlo Ponti 1966 och de var gifta fram till hans död 2007.

Av alla filmer hon gjort tror jag inte att jag sett en enda i sin helhet. Men många i delar, så där som man gör när svensk TV av ren lapsus visar långfilm som inte kommer från USA. Men varje gång märker jag att Sophia Loren reser sig över språkbarriärerna.

Det finns något majestätiskt ursprungligt över henne. Vet inte vad det är. Vad heter star quality på italienska?

James Dean

Under Sofia Loren en ung man med skinnjacka och brylcremkammat hår. En tuffing med förläget leende, som bara kan vara:

James Dean
Levde den 8 febr 1931 (Marion, Indiana)-30 sept 1955 (Cholame, Kalifornien)

Han var mina äldre syrrors idol, med tidningsurklipp på väggen mitt bland popstjärnor som Elvis, Tommy och Paul Anka.

När han var nio år dog hans mor i cancer. Det blev en katastrof för honom, de hade en väldigt nära relation. Hans far som hade det svårt med sina känslor för sonen, sände iväg honom hemifrån för att i stället bo hos sin faster på en gård i Fairmount i Indiana. I ett slag hade han alltså förlorat båda föräldrarna.

Under uppväxten på gården vaknade ett intresse för skådespeleri och tidigt fick han ett utlopp i baseboll, snabba bilar och motorcyklar.

Hans berömmelse vilar på de tre filmer han gjorde 1951-55, innan han omkom i sin Porsche den 30 september 1955. Tre filmer alltså. Och bara en av dem hann gå upp på biograferna under hans livstid.

Öster om Eden hade biopremiär i USA den 9 mars 1955. En film baserad på John Steinbecks roman East of Eden från 1952 och i regi av Elia Kazan. James Dean är den olycklige och moderlöse Cal Trask. Julie Harris har den andra huvudrollen och en sheriff spelas av Burl Ives.

Nästa film Ung rebell (Rebel Without A Cause) gick upp på biograferna i USA den 29 okt 1955, en månad efter James Deans tragiska bortgång. Filmen som är i regi av Nicholas Ray handlar om tre ungdomar i en hård amerikansk förort. James spelar Jim Stark, som tar under sitt beskydd två ännu yngre ungdomar; Judy (en 17-årig Natalie Wood) och Plato (den 16-årige Sal Mineo). Både Natalie Wood och Sal Mineo blev nominerade för det årets Academy Reward för Best Supporting Actor. Och James Deans stjärna stod högt på himlen.

Hans sista film Jätten (Giant) kom 1956 i regi av George Stevens. Han spelade här egentligen en biroll, men för publiken hade han en strålglans som överglänste huvudrollsinnehavarna  Rock Hudson och Elizabeth Taylor. Filmen spelades in 1955. En vecka efter inspelningens slut dog han i den där bilolyckan. 24 år gammal.

Hans liv och filmkarriär var som en raket rakt upp och ner igen. Det där såriga i hans spelsätt får mig att tänka på en ung Marlon Brando och undrar lite vad James Dean kunnat åstadkomma om han fått leva.

Humphrey Bogart

Högst upp i femte kolumnen. En man. Inget namn. Bara en del av ansiktet. Ingen aning här. John Ford? Nej. Lite lik en som hette Horst Bucholtz, som fanns på en massa filmisar, men inte i nån film. Nåväl, för att få med en av de riktigt stora, så bestämmer jag helt enkelt att detta är:

Humphrey Bogart
Levde den 22 dec 1899 (New York)-14 jan 1957 (Los Angeles)

En av mina stora favoriter på vita duken. Han hade det där omisskännliga sättet att tala. Skulle kunna så helt stilla i hörnet av ett rum utan nån mimik och ändå dominera rummet bara med sin röst.

Innan han gick över till andra genrer gjorde han konst av gangsterfilmer, där han spelade deckaren.
 
Riddarfalken från Malta (The Maltese Falcon), där han spelar Dashiell Hammetts deckare Sam Spade, var den film som gjorde honom till stjärna. Filmen kom 1941 och blev först totalförbjuden av svenska filmcensuren, men efter att 12 minuter klipptes bort fick den även svensk premiär 1943.

1944 kom Att ha och inte ha (To Have and Have Not), baserad på Ernest Hemingways bok och med manus av William Faulkner. Första filmen med Lauren Bacall. Hon var bara 19 år gammal när filmen gjordes. Humphrey Bogart och hon blev förälskade under inspelningen och gifte sig kort därefter. Och förblev gifta livet ut.
"When you want me, just whistle. You know how to whistle, don´t you? Just put your lips together and blow."
Det var väl vad vi ungar jämt försökte oss på i matinébiljetten, men för mig gick det väl så där, lät mest phuitt.

Nästa film med Lauren Bacall var Utpressning (The Big Sleep) 1946. Bogart spelade Raymond Chandlers deckare Philip Marlowe och utreder ett utpressningsförsök mot general Sternwoods dotter Carmen, men blir distraherad av den andra dottern Vivian (Lauren Bacall). Även denna film fick problem i den svenska filmcensuren. Den totalförbjöds och fick biopremiär först 1961 med en åldersgräns på 15 år.

En annan av många filmer är Mörk Passage (Dark Passage), en thriller från 1947. Bogart är Vincent Parry, en man som är dömd för mord på sin hustru, rymmer från fängelset och får hjälp av Irene (Lauren Bacall).

På ett nedgånget hotell i Key Largo på Floridas sydspets sitter ett gäng skurkar med Rocco (Edward G Robinson) som ledare och väntar på att kunna ta sig vidare till Kuba med falska papper. På hotellet finns också Temple (Lionel Barrymore), far till en som stupat i kriget, och dennes änka Nora (Lauren Bacall). En armékompis till den stupade, officeren McCloud (Humphrey Bogart), söker upp dem på hotellet. Då blåser det upp till storm.
Filmen heter Stormvarning utfärdad (Key Largo) och är från 1948.

Hans Oscar för bästa huvudroll kom i en ganska udda film, Afrikas drottning (The African Queen), 1951. Två underbara skådespelare; Humphrey Bogart som ångbåtsskepparen Charlie Allnutt, och Katharine Hepburn som missionären Rosie. Hennes kyrka är nedbränd av nazisterna och hon är hänvisad till Charlies lilla fallfärdiga skuta "Afrikas drottning", mosquiter, blodiglar och monsunregn i en lerig flod i Belgiska Kongo. Men de är inte på flykt undan tyskarna, de går till attack. Samspelet mellan dem! En film som har allt.

Visst ja, dessförinnan var han nattklubbsägaren Rick Blaine i Casablanca 1942. När det ska utses den bästa filmen någonsin från Hollywoods klassiska tid brukar Citizen Kane, Borta med vinden och Casablanca ofta nämnas. De båda första har nu åldrats betydligt, men så fort du slår dig ner och tittar på Casablanca så rycks du med. Magin, stämningen, Ingrid Bergman, we´ll always got Paris. Och låten! Som Tage Danielsson gjorde en kärleksfull svensk version av. En lustig sak är den där klassiska repliken "play it again, Sam", den sägs aldrig i filmen. Se den en gång till så ska du se.

Humphrey DeForest Bogart, som var hela hans namn, gjorde 75 filmer under 30 år och i stark konkurrens med Spencer Tracy, Cary Grant, Marlon Brando och de andra legenderna utsågs han av Amerikanska Filminstitutet till Hollywoods bästa manliga skådespelare.

Det mest imponerande med Humphrey Bogart är för mig att han inför castingen av Myteriet på Caine 1954 förhandlade ner sitt gage, för att han så gärna ville ha rollen som örlogskapten Queeg. Han fick sin andra Oscarnominering för rollen och jag ser Queeg sitta i vittnesbåset och steg för steg demaskera sig själv i den paranoida sjukdom han visar sig ha, med de där stenkulorna i handen som han omedvetet klirrar, klirrar, klirrar med.

Burt Lancaster

Längst ner i femte kolumnen är enda skådisen där hela namnet syns. Skulle jag ha vetat det ändå? Det skarpskurna ansiktet under den blonda kalufsen. Jag tror det.

Burt Lancaster
Levde den 2 nov 1913 (Manhattan)-20 okt 1994 (Los Angeles)

På skolgården betonade vi hans efternamn på andra stavelsen, som i ordet "Karlskoga". När vi sen hörde att betoningen skulle ligga på första stavelsen (som i "Kiruna") blev vi lite ställda. Kändes inte som samma skådis då.

Det var i ett hårt område på Manhattan som Burt Lancaster växte upp. I början var han också känd för att spela tuffa killar, senare blev dock rollerna mer komplexa och utmanande.

Som vi såg när det gällde Ava Gardner, kom genombrottet både för henne och Burt Lancaster när de 1946 gjorde huvudrollerna i filmen Hämnarna (The Killers). Han spelade här en boxare Ole "Swede" Anderson som blev mördad.

Därefter kom många fina roller.

1953. Härifrån till evigheten (From Here to Eternity). Filmen utspelar sig på Hawaii strax före bombningen av Pearl Harbor 1941. Den handlar om en menig soldat som vägrar ställa upp i regementslaget i boxning och blir bestraffad för detta av sin sadistiske kapten. Filmen blev en stor succé och fick 8 Oscars, bl a för bästa film, bästa manliga biroll (Frank Sinatra) och bästa kvinnliga biroll (Donna Reed). Dessutom 5 Oscarnomineringar, bl a för huvudrollsinnehavarna Deborah Kerr, Montgomery Clift och Burt Lancaster.

1956. Trapets (Trapeze). Burt Lancaster, Gina Lollobrigida och Tony Curtis är luftakrobater i ett kärlekstriangeldrama. Filmen fick Directors Guild of America Award för bästa film och regi.

1957. Segerns sötma (Sweet Smell of Success). Ännu en Burt Lancaster-Tony Curtis-film. Båda har obehagliga roller här. Burt Lancaster spelar en mäktig och samvetslös skvallerkrönikör och Tony Curtis är hans fjäskande pressagent.

1958. Vid skilda bord (Separate Tables). Filmen utspelar sig på ett badhotell i Bournemouth, England, och har en imponerande rollista med David Niven, Deborah Kerr, Rita Hayworth och Burt Lancaster. Filmen torde vara bra, fick hela sju Oscarnomineringar.

1960. Elmer Gantry. Filmen nominerades för bästa film och filmmusik och blev en stor höjdpunkt i Lancasters karriär. Han vann både en Oscar och Golden Globe för bästa manliga huvudroll.

1962. Fången på Alcatraz (Birdman of Alcatraz). En livstidsdömd mördare utnyttjar sin fängelsetid på Alcatraz till att bli expert på fåglar. Filmen bygger på en sann berättelse och hans rolltolkning gav honom en Oscarnominering för bästa huvudroll. Andra skådespelare var Karl Malden och Telly Savalas.

1980. Atlantic City. Burt Lancaster och Susan Sarandon spelade två grannar i en film som kretsar kring ett parti stulet knark. På filmfestivalen i Venedig vann filmen utmärkelsen Guldlejonet.

Många bra filmer och roller. Hans bästa film? Det är svårt att runda Härifrån till evigheten. Scenen när Burt Lancaster och Deborah Kerr ligger ömt omslingrade på stranden med vågorna sköljande in ... det förbjudna i kyssen, hon var ju gift med en annan i filmen. Den scenen blev klassisk. Lika film-ikonisk som Anita Ekberg i Fontana di Trevi eller King Kong på Empire State Building.

Vi killar på skolgården hade ju lite knepigt med Burt Lancasters efternamn, betoningen där. Då ska man ju inte tala om Deborah Kerr, hur ska egentligen hennes efternamn uttalas? Med ett ö? Med ett a? Om du är osäker, don´t worry. Lika osäkra är även filmpublik från USA och England. Dessutom hette hon egentligen Deborah Trimmer och kom från Skottland.

Ingrid Bergman

Under Marilyn tittar ytterligare en legend fram. En svenska.

Ingrid Bergman
Levde den 29 aug 1915 (Stockholm)-29 aug 1982 (London)

Tänk att vi har en sådan skådespelerska! Var ska man börja när det gäller Ingrid Bergman?

Vi har redan nämnt Casablanca, 1942, där hon spelar mot Humphrey Bogart. Kommer högt, högt på listan över det bästa som gjorts i filmväg. Hennes ord till Dooley Wilson vid pianot, Play it, Sam ... Play it again. Motvilligt börjar han klinka, sjunga, Bogart dyker upp, Vad har jag sagt om att spela den där sången, stannar upp, ser Ingrid Bergman ... filmen är så full med magiska scener.

Och vi har nämnt Mordet på Orientexpressen, 1974, där hon spelar tillsammans med massor av stora skådespelare, det är sent i hennes karriär, hon spelar med små, fina medel och får en Oscar för bästa kvinnliga biroll.

Jag minns henne mycket i tre rysare.
- Trollbunden (Spellbound), 1945, en thriller av Alfred Hitchcock där hon är en psykolog i en långsamt stegrande rysare med Gregory Peck.
- Notorious, 1946, en spionthriller, även den av Hitchcock, där hon spelar mot Cary Grant och i en scen mellan dem utspelas det som har kallats filmhistoriens längsta kyss.
- Den psykologiska skräckfilmen Dr Jekyll och Mr Hyde, 1941. Ingrid Bergman är barflickan Ivy som blir misshandlad och terroriserad av Spencer Tracy i titelrollen. Två väldigt ovanliga roller för båda två, men de gör oförglömliga prestationer.

En film gjorde hon två gånger: Intermezzo.
Först som svensk film 1936 i Gustaf Molanders regi, där hon spelar mot Gösta Ekman d.ä. och Inga Tidblad. En film som betydde hennes stora internationella genombrott. När hon sedan kom över till Hollywood gjordes 1939 en amerikansk version av filmen med henne och med Leslie Howard i Gösta Ekmans gamla roll.

Färgfilmen kom i mitten på 40-talet. Ingrid Bergmans första färgfilm blev Klockan klämtar för dig, baserad på Hemingways roman For Whom the Bell Tolls. Året var 1943 och hon spelade mot Gary Cooper. Hon fick här sin första av många Oscarnomineringar.

Och året efter vann hon en Oscar för bästa huvudroll i Gasljus (Gaslight). En thriller där en kvinna manipuleras av sin man att tro att hon är galen. Maken spelas av Charles Boyer.

På slutet av 40-talet började hon tycka att Hollywoodfabriken kändes lite tradig. Hon blev intresserad av den italienske regissören Roberto Rosselinis filmskapande och spelade huvudrollen i hans Stromboli 1950. De blev förälskade, skiljde sig från sina respektive partners och gifte sig med varandra. Hollywood gick i taget och ropade skandal, hon var nu en "depraverad kraft i det ondas tjänst". Lika beklämmande som cyniskt. Män kan byta partner som man byter skjorta och man rycker på axlarna, men när en kvinna gör det tjuter man av harm.

När Hollywood slickat såren efter några år, tilläts hon återvända dit för en film, Anastasia 1956. Måtte ha varit en stor revansch för henne när hon då återigen vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Hon valde att inte åka till USA för ceremonin, hennes vän Cary Grant tog emot priset i hennes ställe.

Anastasia låter som en film av Greta Garbo, hennes filmer hade ju sådana namn. Ingrid och Greta, Sveriges två mest kända skådespelerskor. Amerikanska Filminstitutet sätter dock Ingrid Bergman före Greta Garbo. Båda hade skönheten, begåvningen och karisman. Men Ingrid hade den breda repertoaren med roller som diplomathustru, missionär, pianist, fiskarhustru, psykolog, spion, gatflicka och premiärminister.

Hon spelade med de största stjärnorna och med de stora regissörerna, men aldrig med Ingmar Bergman? Jo, en gång. De hade väldigt olika uppfattningar om skådespelande, Gustaf Molander lär ha varit hennes favorit bland de svenska. Det blev dock en Ingmar Bergmanfilm, hennes sista långfilm, Höstsonaten, 1978. Hon var påtänkt även som farmor i Fanny och Alexander, men sjukdom kom emellan.

Jo, en roll till, som Golda Meir i TV-filmen A Woman Called Golda 1982. En hyllad prestation av Ingrid Bergman och hon vann en Golden Globe för rollen.

Av amerikanska filminstitutet rankas hon som den fjärde största kvinnliga skådespelaren genom alla tider. Ett erkännande inte bara till Ingrid Bergman utan till alla som kan agera naturligt framför en filmkamera.

Marilyn Monroe

Här får man hjälpen att den här vänligt leende blondinen heter Marilyn i förnamn. Denna legend alltså:

Marilyn Monroe
Levde den 1 juni 1926 (Los Angeles)-4 aug 1962 (Brentwood, Los Angeles)

Hon hette egentligen Norma Jeane Mortensen, eller Norma Jeane Baker. Vem hennes far var visste hon inte. Barndomen var obeskrivlig. Hon växte upp på olika barnhem och i ett dussintal fosterhem, där hon försummades och utsattes för otaliga övergrepp. För att undkomma detta gifte hon sig vid 16 års ålder med grannpojken.

Hon lyckades krångla sig ur det äktenskapet efter några år och ett tag arbetade hon i en ammunitionsfabrik under andra världskriget, där hon mötte en fotograf från First Motion Picture Unit. Det blev starten på allt. Hon blev fotomodell och fick småroller i komedier.

Den nystartade tidningen Playboy var snabba i att slå mynt av hennes skönhet och det första numret hade Marilyn både på förstasidan och mittuppslaget. Och filmdirektörerna i Hollywood hakade på. I början av 50-talet var hon kassako för Hollywood i facket "dum blondin". Bioköerna ringlade, men hon själv var underbetald och pengarna hamnade i andra fickor. Filmtitlarna säger allt; Gentlemen Prefer Blondes, How to Marry a Millionaire.

Hon försökte förhandla fram bättre villkor i sina kontrakt men fick kalla handen av filmbolagen. I slutet av 1954 grundade hon därför ett eget produktionsbolag, Marilyn Monroe Productions (MMP). Under 1955 ägnade hon sig åt att bygga upp företaget och studera metodskådespel på Actors Studio. Hon hade nu en helt annan förhandlingsposition och erbjöds ett nytt kontrakt av Twentieth Century Fox, vilket gav henne större kontroll och högre lön.

Samma år spelade hon huvudrollen i Flickan ovanpå (The seven year itch), som blev en av de största succéerna i hennes karriär. Det är i den här filmen den kända scenen finns, där hon står på ett ventilationsgaller för att svalka sig och hennes vita klänning blåser upp när tunnelbanetåg passerar.

I Bus Stop 1956 gjorde hon en kritikerrosad roll som Cherie, en sångerska på en pub i Phoenix, som blir hårt uppvaktad av en omogen rodeoryttare.

Hennes produktionsbolags första egna produktion var Prinsen och balettflickan (The prince and the showgirl), 1957, med Laurence Olivier som regissör och producent. En udda handling: den unga skådespelerskan Elsie Marina (Monroe) blir bjuden på supé hos storfursten av Karpatien (Olivier) när denne besöker London i samband med kröningen av George V.

Om man hört talas om någon film som Marilyn Monroe gjort, är det nog I hetaste laget (Some Like It Hot) 1959. Kanske den roligaste film som gjorts. Tony Curtis, Marilyn Monroe och Jack Lemmon är en makalös trio och Marilyn vann en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll.

Hennes karlhistorier och det tragiska slutet för denna fina aktris har det skrivits spaltmil om, så det har ingen av oss kunnat undgå.

Men en historia om henne som inte alla har hört är den om Mocambo, en av de populäraste nattklubbarna i Hollywood under 1950-talet. Ägaren där vägrade släppa in Ella Fitzgerald för att uppträda på klubben, eftersom hon var svart. Ella Fitzgerald berättade senare i livet:

"I owe Marilyn Monroe a real debt ... she personally called the owner of The Mocambo and told him she wanted me booked immediately, and if he would do it, she would take a front table every night. The owner said yes, and Marilyn was there, front table, every night. The press went overboard. After that, I never had to play at a small jazz club again. She was an unusual woman, a little ahead of her times." 

Gina Lollobrigida

Under Gregory Peck är en kvinna där man bara ser en grön blues som tittar fram. Skulle varit omöjligt att gissa vem det var. Om inte förnamnet syntes. Gina. Då är det enkelt:

Gina Lollobrigida
Föddes den 4 juli 1927 i Lazio, Italien

Gina Lollobrigida. Ett så fint filmstjärnenamn. Måste vara taget, tänker man. Men det är det inte, förnamnet bara lite kortat. Hon är döpt till Luigia Lollobrigida. Och jag läser att hon utsågs till Italiens vackraste barn när hon var 3 år, deltog i många skönhetstävlingar, gjorde filmdebut 1946, blev 3:a i Fröken Italien som 20-åring och gjorde en kort karriär i Hollywood.

En kort karriär i Hollywood, alltså. Men hur kan det stämma? Hon gjorde ju massor av filmer och var oerhört i ropet på 50- och 60-talet!

Som jag förstår det, beror det på filmproducenten Howard Hughes.

Han skrev 1950 ett sjuårskontrakt med henne att hon skulle göra tre filmer per år. Hon gick inte med på alla villkor, exakt vilka har jag inte kunnat utröna, men hon ville arbeta från Europa, inte bo i USA. Howard Hughes dundrade på med jurister och hot om att stämma producenter som filmade med henne i USA och det gällde hela 50-talet ut.

Oscars alla priser gäller ju bara Hollywood, förutom en enda kategori för bästa utländska film. När man läser om Gina Lollobrigidas karriär ser man därför inga Oscarsnomineringar. Men däremot:
- David di Donatello, vilket är den italienska motsvarigheten till Oscar
- Silverbandet (Nastro d´Argento), italienska motsvarigheten till Golden Globe
- BAFTA (British Academy Film and Television Arts), brittiska motsvarigheten till Oscar.

I sex filmer fick hon dessa utmärkelser.

- Kärlek, bröd och fantasi (Pane, amore e fantasia), 1953. En italiensk film som blev en stor framgång. Lollobrigida vann Silverbandet för bästa kvinnliga huvudroll och fick en BAFTA-nominering för rollen. Filmen vann Silverbjörnen på Berlins filmfestival.

- Världens vackraste kvinna (La donna piu bella del mondo), 1955. Här tolkade hon den italienska sopranen Lina Cavalieri och sjöng några arior ur Tosca med sin egen röst. Hon vann priset David di Donatello, en nyinstiftad utmärkelse av den italienska filmakademin. Priset är en statyett som föreställer renässanskonstnären Donatellos bronsskulptur David.

- Möte i september (Come September) 1961. Med Rock Hudson, Sandra Dee och Bobby Darin. Hon vann en Golden Globe för sin roll som Lisa, affärsmannen Talbots (Rock Hudson) älskarinna. Deras hemliga möten sker varje september i hans villa i Ligurien.

- Venere Imperiale, 1962. En fransk-italiensk film. Hon spelar Napoleons syster Pauline Bonaparte och vann både Silverbandet och priset David di Donatello för andra gången.

- Tack för senast, Mrs Campbell (Buena Sera, Mrs Campbell), 1968. Med Peter Lawford och Telly Savalas. Hon vann sin tredje David di Donatello och fick en nominering för Golden Globe.

- TV-serien Maktkamp på Falcon Crest. Hon dök upp som Francesca Gioberti i fem episoder 1984 och fick för den rollen sin andra nominering för Golden Globe, för Best Supporting Actress.

Man börjar ana att hon inte bara har skönhet. Och dessutom är Gina Lollobrigida ett betydligt vackrare namn än t ex Howard Hughes ...

Hon gjorde ett 65-tal huvudroller och filmade med många av de starkt lysande stjärnorna.

Med Humphrey Bogart i Skälmarnas marknad (Beat the Devil) 1953.
Med Errol Flynn i Äventyrens konung (Il maestro di Don Giovanni) 1954.
Med Burt Lancaster och Tony Curtis i Trapets (Trapeze) 1956.
Med Anthony Quinn i Ringaren i Notre Dame (Notre-Dame de Paris) 1956.
Med Yves Montand och Marcello Mastroianni i Lagen (La legge) 1959.
Med Frank Sinatra och Steve McQueen i Nätternas eld (Never So Few) 1959.
Med Yul Brynner i Salomo och drottningen av Saba (Solomon and Sheba) 1959.
Med Sean Connery i Dubbelspel (Woman of Straw) 1964.
Med Alec Guinness i Hotell Paradiso 1966.

På 1970-talet trappade hon ner filmandet och inledde en ny karriär som journalist och fotograf. Hon publicerade sin fotosamling i boken Mitt Italien (Italia mia) 1973. Som journalist fick hon ett scoop då hon lyckades få en exklusiv intervju med Fidel Castro.

I en av de sparsamt förekommande intervjuer som hon tackat ja till, sa hon i den amerikanska söndagstidningen Parade i april 2000:
 "I studied painting and sculpting at school and became an actress by mistake ... I´ve had lovers and still have romances. I am very spoiled. All my life I´ve had too many admirers".

År 2013 bjöd hon ut sin juvelsamling på auktionsfirman Sotheby´s. Det inbringade nästan 5 miljoner dollar, som hon oavkortat donerade till stamcellforskning.

Gregory Peck

Sjätte och sista kolumnen börjar med en mörkhårig man och förnamnet syns. Gregory. Det kan bara vara en:

Gregory Peck
Levde den 5 april 1916 (La Jolla, Kalifornien)-12 juni 2003 (Los Angeles)

Gregory Peck. Ett magnifikt Hollywoodnamn. Och det var inte taget, han hette så. Hela dopnamnet var Eldred Gregory Peck. Ännu ballare alltså.
Det var hårdvaluta på skolgården. Där kunde det låta:
- Har du en Zsa Zsa Gabor, kan jag få byta till mig den mot en John Wayne?
- Wayne? Nä, sällan.
- Men mot en Gregory Peck då?
- Visst. Kör för det. Här e en Zsa Zsa, ro hit me en Peck.

Hans föräldrar skildes när han var 5 år och han växte upp hos sin farmor. Barndomen låter lite lik James Deans. Mycket sport också. Deltog i roddkamp när han låg vid University of California och ådrog sig en ryggskada, som gav honom frisedel, läser jag.

Har jag sett något av Gregory Peck? Nja, vet inte. Men han var ju med i Prinsessa på vift 1953, den som Audrey Hepburn slog igenom med. Snuttar av den har jag ju sett. En prinsessa och en journalist möts på en vespa genom Den eviga staden. Ja, hög charmfaktor. Och känns modern.

Jag slår fram en bild över hans främsta filmer. Det är många spänningsfilmer, ser jag direkt.

Två krigsfilmer, Luftens örnar (Twelve O´Clock High), 1949, och Kanonerna på Navarone 1961. Navaronefilmen har jag ju sett nån gång, David Niven och Anthony Quinn är med.

Och en Hitchcockrysare, Trollbunden (Spellbound), 1945. Den minns jag. Minnesförlust, psykoanalys, mord, kärlek och Ingrid Bergman. Måtte ha varit en fröjd för Gregory Peck att vara med i. Nån berömd sekvens med Salvador Dali fanns med också.

Och förstås Moby Dick, 1956, han är den perfekta kapten Ahab. Det dröjer dock väldigt länge innan han visar sig på däck. Som det ska vara. Det är ju en del av mystiken.

Men där, den filmen har jag inte sett något av, Tyst överenskommelse (Gentlemen´s Agreement) från 1947. Verkar vara en kvalitetsrulle även det, han är en journalist som undersöker antisemitismen i New York.

Gregory Peck fick fem Oscarsnomineringar för bästa manliga huvudroll. Och en gång vann han det priset!
Men det var ingen av dem jag nämnt ovan utan i en film från 1962 som hette Skuggor över Södern. Och - lo and behold - det är filmatiseringen av To Kill A Mockingbird, den där moderna klassikern till roman, som skrevs 1960 av Nelle Harper Lee. Hennes enda publicerade roman i 50 år.
Den isande handlingen: att rentvå en oskyldig svart man för våldtäkt av en vit kvinna mitt i Alabama i den amerikanska Södern.

Egentligen har jag sett snuttar av många Gregory-Peckfilmer när jag tänker efter. Han var på något sätt självklar i sina huvudroller. En stjärna som lyste.

Under filmandet av En prinsessa på vift träffade han fransyskan Veronique Passani som han gifte sig med 1955. De förblev gifta hela hans liv.

Ett Hollywoodäktenskap som varade i 48 år.

Gary Cooper

Nästa är svårare. En man. Lite cowboylook. Jag tycker att detta bör vara:

Gary Cooper
Levde den 7 maj 1901 (Montana)-13 maj 1961 (Los Angeles)

Han var en av kåbbojsbilderna man bläddrade bland. Roy Rogers, John Wayne, Hopalong Cassidy. Och denne Gary Cooper. Männen med vida brallor, alltid sittande på en hästrygg. Ma´am. Två fingrar på hattbrättet. Och sen försvann de i ett dammoln runt närmsta kaktus.

Hans namn var Frank James Cooper. Vet inte var det där Gary kom ifrån. Han var en reslig karl, 1,90 lång, och hade gått den långa vägen, började som stuntman och etablerade sig snart som skådespelare i västernfilmer under stumfilmstiden.

Intressant person, denne cowboy. Gjorde massor av filmer, både stumfilmer och vanliga med ljud, många småroller men också en hel drös huvudroller i betydande filmer, fick 2 Oscars för bästa manliga skådespelare och många nomineringar till olika priser.

Några filmer värda att nämna:

- 1926 kom genombrottet med Stormens dotter
- 1930 spelade han och Marlene Dietrich huvudrollerna i Marocko
- 1932 var han löjtnant Frederic Henry i Farväl till vapnen (A Farewell to Arms), en dramatisering av Ernest Hemingways roman
- 1936 blev han Oscarnominerad för bästa manliga huvudroll när han spelade Longfellow Deeds i En gentleman kommer till stan, och fick en Oscar för bästa film
- 1941 vann han en Oscar för bästa manliga huvudroll för gestaltningen av Alvin Yorks liv i filmen Sergeant York, även den Oscarsbelönad
- 1942 spelade han i ytterligare en Oscarsbelönad film, Bragdernas man, om basebollstjärnan Lou Gehrig, och fick sin andra Oscarnominering för bästa manliga huvudroll
- 1943 Klockan klämtar för dig (For Whom the Bell Tolls), han fick spela mot Ingrid Bergman och blev Oscarnominerad för tredje gången
- 1952 vann han sin andra Oscar för bästa manliga huvudroll när han spelade Marshal Will Kane i västernfilmen Sheriffen, där Grace Kelly gjorde rollen som hans hustru
- 1956 spelade han huvudrollen i Folket i den lyckliga dalen, en film om en kväkarfamilj under amerikanska inbördeskriget, bl a med Anthony Perkins, och blev nominerad till en Golden Globe för bästa skådespelare.

Ett imponerande facit av den långe cowboyen.

Filmstjärnan Gary Cooper var en man av få ord, den stora starka klippan, den eftertänksamme som till slut alltid väljer Rättvisan och Moralen. Inte kanske typen för förste älskare på vita duken.

Vad som är mindre känt är hur spretigt det var för honom i början. Han fick sin grundskoleutbildning i England, tog examen vid en jordbruksskola i Montana, arbetade som guide i Yellowstones nationalpark och tecknade politiska skämtserier i sin hemstads dagstidning Independent. År 1924 begav han sig västerut i förhoppning om att bli serietecknare vid någon tidning i Los Angeles. Men Hollywood kom emellan. 

Katharine Hepburn

Den allra sista stjärnan på brickan. Svårt att se, ansiktet blir lite böjt så där på kanten. Det ser ju ut som Ann-Sofie Rydé. Vad gör hon här? Nej, får erkänna att jag inte vet vem detta ska föreställa. Men eftersom en av de verkliga giganterna inom Hollywood ännu inte förekommit på brickan så bestämmer jag helt frankt att detta är:

Katharine Hepburn
Levde 12 maj 1907 (Hartford, Connecticut)-29 juni 2003 (Fenwick, Connecticut)

Ett långt liv. Och ett långt liv på filmduken. En Hollywoodkarriär under 60 år.

Katharine Hepburn var en föregångare. Hon ville något med sitt skådespeleri. En stilmässig rebell i långbyxor, linnekavaj och tröjor av herrsnitt. Hon vände upp och ner på hur tjejer skulle vara, flyttade gränser. I 30-talets Hollywood stack hon ut mot tidens ideal och regissörerna förstod ingenting. Va? Har du långbyxor? Men du är ju kvinna! Kvinnliga aktriser skulle ha kjol, långt hår och fladdrande ögonfransar. Och så skulle man helst skära i deras ansikten med operationsknivar så näsan blev rak.

Regissörerna stretade emot att anlita henne, men integritet ihop med begåvning är svårt att hålla tillbaka. Hon filmdebuterade 1932 vid 25 års ålder och slog igenom stort året därpå. Filmen hette Morning Glory och handlar om en ung skådespelares väg till Broadway. Katharine Hepburn spelade mot Douglas Fairbanks Jr och rollen som Eva Lovelace gav henne en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Och hennes ledigt sportiga look bildade skola.

Karriären därefter är ett generöst pärlband av roller och filmgodis. Här en handfull bara:

- 1940 En skön historia (The Philadelphia Story). Det var först en Broadwaypjäs där Katharine Hepburn hade spelat samma roll som i denna film. Hon är omsvärmad av två män, spelade av Cary Grant och James Stewart, medan hon ska gifta sig med en tredje.

- 1951 Afrikas Drottning (The Queen of Africa). Hennes roll som missionären Rosie är ljuvlig. Läs mer om filmen under Humphrey Bogart.

- 1968 Gissa vem som kommer på middag? (Guess who´s coming to dinner?) Hon spelade för nionde gången mot Spencer Tracy, hennes livspartner sedan 1941. Deras dotter i filmen ska gifta sig med en svart man, spelad av Sidney Poitier. Rasismen höll denna tid USA i ett järngrepp även lagmässigt. Så kallade blandäktenskap var fortfarande olagligt i 17 stater fram till den 12 juni 1967, sex månader innan filmen hade premiär, två veckor efter att Spencer Tracy filmat sin sista scen och två dagar efter hans död. Först då upphävdes "rasblandningslagarna" av Högsta Domstolen i USA.
Katharine Hepburn såg aldrig den färdiga filmen, det var för nära Tracys död, som inträffade sex månader före premiären. Rollen gav Hepburn hennes andra Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Tacktalet vid prisutdelningen kunde denna gång inte ha varit lätt att hålla.
Filmen har ett kuriöst namn. Middagsgästerna det handlar om är Sidney Poitiers föräldrar i filmen. Två personer alltså. "Guess who are coming to dinner ... Gissa vilka som kommer på middag" är väl vad den borde ha hetat. Den som hittade på namnet kan inte ha tittat så noga på filmen.

- 1969. Så tuktas ett lejon (The Lion in Winter). Den utspelar sig kring Henrik II:s hov på vintern 1183, frågan om tronföljden ska lösas. För sin roll som drottning Eleanor av Aquitaine får Katharine Hepburn ännu en gång ta emot Oscarstatyetten för bästa kvinnliga huvudroll. Filmen, som har Peter O'Toole och Anthony Hopkins i de manliga huvudrollerna, fick en Oscar för bästa film och bästa musik.

- 1975 Love Among the Ruins, en dramafilm gjord direkt för TV. Hon spelar en åldrande aktris och anlitar en advokat, som är en av hennes gamla kärlekar, ovetande om att hans låga ännu inte har slocknat. Motspelare är Laurence Olivier. Filmtiteln är hämtad från en dikt 1855 av den brittiske poeten Robert Browning. Många lovord och hon fick en Emmy för bästa kvinnliga huvudroll i ett TV-drama.

- 1982. Sista sommaren (On Golden Pond). Ett generationsdrama där ett par efter många år träffar sin nygifta dotter. För sin rollprestation får hon här sin fjärde Oscar. Ett litet prisregn över filmen. Både Henry Fonda och Jane Fonda är med, den enda film som de spelar tillsammans. Henry Fonda vinner en Oscar för bäste manliga huvudroll, som den äldste som gjort det, han var 76 år. Filmen belönas med en Oscar för bästa manus och nominerades i ytterligare sju kategorier.

Hon spelade i ett 50-tal filmer under en karriär som varade i 60 år. Hon blev Oscarnominerad 12 gånger och vann utmärkelsen fyra gånger för bästa kvinnliga huvudroll, fler gånger än någon annan. Även antal nomineringar stod sig som ett rekord ända fram till 2003, det år hon gick ur tiden, då rekordet överträffades av Meryl Streep.

De fyra Oscarpriserna vanns inte under en kort tid då hennes talang sprakade till, det är ett halvt sekel mellan hennes första och hennes sista vinst. Hennes talang var uthållig i ett halvt sekel. Ingen annan kan jämföras med detta.

När Amerikanska Filminstitutet 1999 firade sitt 100-årsjubileum utsågs Katherine Hepburn till den största kvinnliga skådespelaren genom tiderna.


______________

Det var den sista. En bricka full med stjärnor. Och alla 24 kommer inte från USA. En kommer från Australien, en från Belgien, en från Frankrike, en från Ungern, två från Storbritannien, två från Italien och två från det avlånga landet i norr som heter Sverige.

Mission completed.

Så om du hela tiden suttit och hållit upp brickan för att kolla att jag inte tappat bort någon, så kan du nu sätta ner den igen. Och i stället sätta en rykande kopp te på den, även om det skulle bli på huvudet av en stjärna. Ceylon Orange t ex. Den är god.