Humphrey Bogart

Högst upp i femte kolumnen. En man. Inget namn. Bara en del av ansiktet. Ingen aning här. John Ford? Nej. Lite lik en som hette Horst Bucholtz, som fanns på en massa filmisar, men inte i nån film. Nåväl, för att få med en av de riktigt stora, så bestämmer jag helt enkelt att detta är:

Humphrey Bogart
Levde den 22 dec 1899 (New York)-14 jan 1957 (Los Angeles)

En av mina stora favoriter på vita duken. Han hade det där omisskännliga sättet att tala. Skulle kunna så helt stilla i hörnet av ett rum utan nån mimik och ändå dominera rummet bara med sin röst.

Innan han gick över till andra genrer gjorde han konst av gangsterfilmer, där han spelade deckaren.
 
Riddarfalken från Malta (The Maltese Falcon), där han spelar Dashiell Hammetts deckare Sam Spade, var den film som gjorde honom till stjärna. Filmen kom 1941 och blev först totalförbjuden av svenska filmcensuren, men efter att 12 minuter klipptes bort fick den även svensk premiär 1943.

1944 kom Att ha och inte ha (To Have and Have Not), baserad på Ernest Hemingways bok och med manus av William Faulkner. Första filmen med Lauren Bacall. Hon var bara 19 år gammal när filmen gjordes. Humphrey Bogart och hon blev förälskade under inspelningen och gifte sig kort därefter. Och förblev gifta livet ut.
"When you want me, just whistle. You know how to whistle, don´t you? Just put your lips together and blow."
Det var väl vad vi ungar jämt försökte oss på i matinébiljetten, men för mig gick det väl så där, lät mest phuitt.

Nästa film med Lauren Bacall var Utpressning (The Big Sleep) 1946. Bogart spelade Raymond Chandlers deckare Philip Marlowe och utreder ett utpressningsförsök mot general Sternwoods dotter Carmen, men blir distraherad av den andra dottern Vivian (Lauren Bacall). Även denna film fick problem i den svenska filmcensuren. Den totalförbjöds och fick biopremiär först 1961 med en åldersgräns på 15 år.

En annan av många filmer är Mörk Passage (Dark Passage), en thriller från 1947. Bogart är Vincent Parry, en man som är dömd för mord på sin hustru, rymmer från fängelset och får hjälp av Irene (Lauren Bacall).

På ett nedgånget hotell i Key Largo på Floridas sydspets sitter ett gäng skurkar med Rocco (Edward G Robinson) som ledare och väntar på att kunna ta sig vidare till Kuba med falska papper. På hotellet finns också Temple (Lionel Barrymore), far till en som stupat i kriget, och dennes änka Nora (Lauren Bacall). En armékompis till den stupade, officeren McCloud (Humphrey Bogart), söker upp dem på hotellet. Då blåser det upp till storm.
Filmen heter Stormvarning utfärdad (Key Largo) och är från 1948.

Hans Oscar för bästa huvudroll kom i en ganska udda film, Afrikas drottning (The African Queen), 1951. Två underbara skådespelare; Humphrey Bogart som ångbåtsskepparen Charlie Allnutt, och Katharine Hepburn som missionären Rosie. Hennes kyrka är nedbränd av nazisterna och hon är hänvisad till Charlies lilla fallfärdiga skuta "Afrikas drottning", mosquiter, blodiglar och monsunregn i en lerig flod i Belgiska Kongo. Men de är inte på flykt undan tyskarna, de går till attack. Samspelet mellan dem! En film som har allt.

Visst ja, dessförinnan var han nattklubbsägaren Rick Blaine i Casablanca 1942. När det ska utses den bästa filmen någonsin från Hollywoods klassiska tid brukar Citizen Kane, Borta med vinden och Casablanca ofta nämnas. De båda första har nu åldrats betydligt, men så fort du slår dig ner och tittar på Casablanca så rycks du med. Magin, stämningen, Ingrid Bergman, we´ll always got Paris. Och låten! Som Tage Danielsson gjorde en kärleksfull svensk version av. En lustig sak är den där klassiska repliken "play it again, Sam", den sägs aldrig i filmen. Se den en gång till så ska du se.

Humphrey DeForest Bogart, som var hela hans namn, gjorde 75 filmer under 30 år och i stark konkurrens med Spencer Tracy, Cary Grant, Marlon Brando och de andra legenderna utsågs han av Amerikanska Filminstitutet till Hollywoods bästa manliga skådespelare.

Det mest imponerande med Humphrey Bogart är för mig att han inför castingen av Myteriet på Caine 1954 förhandlade ner sitt gage, för att han så gärna ville ha rollen som örlogskapten Queeg. Han fick sin andra Oscarnominering för rollen och jag ser Queeg sitta i vittnesbåset och steg för steg demaskera sig själv i den paranoida sjukdom han visar sig ha, med de där stenkulorna i handen som han omedvetet klirrar, klirrar, klirrar med.