Mården som gör kaffe

Jag läser att världens dyraste kaffe heter Kapi Luwak. Det är ett kaffe som görs av sibeten. Eller den indiska palmmården, som den också kallas.

En mård alltså. Stor som en katt ungefär.

Så här går det till. Denna mård, som mest håller till i träden i Indien och Indonesien, äter kaffebär, bara de finaste mogna röda bären, och ut ur andra ändan kommer sedan bäret. På vägen genom mården försvinner fruktköttet och bönan kommer ut hel.

Sedan går indier eller indonesier runt i skogarna och samlar upp avföringen från dessa mårddjur, fiskar upp kaffebönorna därur, tvättar dem och mal dem till kaffe.

Nej, inget aprilskämt. Dagsens sanning. Och eftersom tillverkningssättet av detta kaffe är som det är, så kan det inte produceras så särskilt mycket, vilket gör det exklusivt. Och därmed dyrt. Och därmed eftertraktat. Priset är 6 000 kr kilot.

Så det måste ju vara gott, tänker vi, så dyrt som det är. För det är inte godhet och skönhet som styr vår värld, bara tillgång och efterfrågan.

En speciell smak har detta kaffe, säger de som vet.
Möjligen beroende på att någon missat lite i tvättandet, gissar man då misstänksamt.
Men skälet lär vara ett annat: att bönan fermenteras av enzymer när den passerar mårdens tarmsystem. ”Fermentera” är ett annat ord för ”jäsa”. Får en osökt att tänka på gaser.
Jag vet inte vad som låter värst.

Ingen skugga faller på den indiska palmmården som kalasar på de vackra röda bären, vill jag dock skynda mig att inflika. Han kan ju inte rå för att människorna går och rotar i hans potta efter något drickbart.

Och av dessa människor som druckit detta exklusiva kaffe finns det säkert ett antal som hävdar att de tycker om det. Men smaken är ju som baken.
.

Förenande glöd

Såg Palme – filmen. Många tankar vällde fram efteråt. Det som var så tydligt var hur han stack ut. Eller som man också säger: han tog debatten. 

Med skarpsinne och oräddhet kastade sig Olof Palme in i de debatter och ämnen där det var mest känsligt, mest kontroversiellt. Inte för att han var tvungen för att det på något sätt följde med jobbet, han kunde ju ducka. Palme duckade inte.

Vad skulle han ha att säga idag om smånassarna som nu också bökat sig in i riksdagen? Hans skarpa hjärna och tunga hade i debatten bildligen knipsat huvudet av den där Jehovas-vittne-liknande bleknosen från Blekinge som är smånassarnas Lill-Hitler.

De andra partiledarna i dag gör inte det. I den senaste tevesända partiledardebatten fick Blek-Inge jamsa tillsammans med de andra i det sedvanliga partikäbblet om procentsatser och vilken regering som egentligen förstört skolan osv. Togs in i stugvärmen alltså. Besparades alla besvärande frågor som kunde ha avslöjat partiet som det ärkereaktionära rasistiska parti det är.

Men det är klart. För att ta debatten med smånassarna måste man ju själv ha en vision i sin politik. En glöd att försvara människovärdet på den här planeten.

Det hade Palme. Det har inte Rheinfeldt, Björklund och Hägglund. Inte ens Bildt, trots sin snabba både hjärna och tunga, för dem använder han mest där oljan vinschas djupast.

Så tänkte jag på väg hem från filmen om Palme. Mannen med den krökta näsan, det klappande hjärtat, begåvningen och de heta briljanta formuleringarna som kunde få med sig massorna.

Hemma i tevesoffan en annan film. Inspelningen av när John Lennon spelade in albumet Imagine. Jag slogs av hans briljans, som jag alltid gjort under hela min uppväxt. Inte bara låten Imagine, utan alla de andra låtarna på skivan, de föll som pärlor i mina öron, musiken i allmänhetens tjänst, att göra världen en bättre värld att leva i.

Så långt från procentnissarnas värld.

Och så såg jag jag John Lennons näsa i profil. Den böjda. Och gjorde en ny koppling mellan två människor som jag faktiskt aldrig gjort.

Imagine that.

Och på 80-talet mördades båda. 
. 

Metallflickan

På tunnelbanan hem från frisörbesöket såg jag Metallflickan. Det finns inget annat sätt att kalla henne.

Först såg hon ut som vilken ung tjej som helst som satt där i vagnen. Brun skinnjacka över en röd tröja, stora hörlurar utanpå den mörkgröna luvan och mobilen i hand, både diggande och messande. Men ansiktet blänkte i det matta tunnelbaneljuset. Piercad.

Men piercing är ju rätt vanligt.

Fast det var inte bara en ring i näsan här. Utan också två metallkulor i näsan, en i vardera näsborre. Och två metallsaker strax nedanför till höger och vänster, som två blänkande maskar. Utöver två likadana i vardera kinden, där smilgropar kunde ha varit. Förutom tre likadana i pannan, i alla fall tre som man kunde se, det kunde ha varit flera under luvan.

Det jag såg sitta där var alltså en ung kvinna med minst ett dussin stora metallbitar frivilligt instoppade härs och tvärs i ansiktet.

Jag bara tänkte. På en massa saker. Gjorde det inte ont? Hur gör hon när hon tvättar ansiktet? Snyter sig?
Och varför? Masochist? 2000-talets sätt att lida och medlida i stället för 1900-talets marscher ihop med andra? Med plakaten i ansiktet i stället för händerna ….

Eller en dröm om mjukhet innan hårdheten måste komma? Någons späda dotter som gungade i sin ungdoms gunga utan tanke på staket eller sköldar eller torpeder runt sitt liv. Skörhet som fick vara skörhet. Lockar som föll i tillit runt axlar. Kinder där smilgropar var.
.

Syner om hösten

När höstlöven faller ner i sina cirklande kaskader av färger kan det se ut som, ja ett tefat eller nåt som går ner för landning. Jag tittade till igen. Det var ett tefat!

Eller snarare marsfat. För min gamle vän marsmänniskan (se besöket den 31 augusti) steg just ut ur farkosten, sträckande på alla sina fem långa ben. Och efter honom kom en annan, som liknande honom på pricken, men denne var bara hälften så stor och med kortbyxor, ur vilka tre ben stack ut.

- Hej, jordling, ropade han till mig med den zvirrande rösten, som jag kände igen sen förra gången.

- Hej, marsling, ropade jag tillbaka. Välkommen! Och sonen har du med dig, också, ser jag. Vad roligt!

- Sonen? Det här är min far!

- ???

- Ja, på mars föds vi gamla och blir sedan yngre och yngre förstås. Inte det där konstiga tvärtom som här. Men jag berättade för min far om mitt jordbesök och han blev nyfiken-

Hans lille far avbröt honom nu.
- Jag har varit här förr. Hans röst var mycket ljusare, nästan som ett barns. Tjugo år sedan, i er räkning. Ville bara uppdatera mig. Vad har hänt sedan sist här? Sonen sa att ni bara åt mat.

Jag tittade på den lille marsling senior och tänkte efter.

- Nej, inte hela tiden. Vi tar också bilder. Med vår telefon. Som vi alltid har med oss. Och som vi kan skriva och läsa och göra musik och spela spel i. Somliga av oss ringer också i den.
- Otroligt! Det sa sonen ingenting om, sa Marsling Senior och blängde med mittögat mot denne. Något mer?

- Ja, i USA har de valt en svart president.
- Sa du USA? Ett klentroget drag drog över Seniors båda munnar. Skojar du?

- Nä då. Och Sverige har vunnit fem gånger i Europas största sångtävling Jorå Vischen, fortsatte jag.
- Skulle Sverige? Ha ha, den var bra! Senior blinkade menande med flera av de sex ögonen.

- Och i en match i VM-kvalet i fotboll mellan Sverige och Tyskland häromsistens blev det 8 mål.
- Ho ho ho. Ja, du är obetalbar, du! Seniors två munnar skrattade i kapp.

- Men det är sant! Och matchen slutade oavgjort. 4-4 alltså mellan Sverige och Tyskland i fotbollsmatchen.
- Det tror jag visst det! Ett enda stort gapskratt erupterade nu från den lille mannen.

- Och det stod 4-0 till Tyskland när det var en halvtimme kvar, då Sverige vände matchen med fyra vackra mål.
Senior kiknade och slog sig på alla knäna. 
- Nästa gång säger du väl att det var tyskarna som hade hemmaplan också, frustade han.

- Jag skulle just komma till det. Tyskarna hade hemmaplan. Matchen spelades i Berlin. 
- Sluta! Sluta! Jag klarar inte mer! Senior låg nu ner och skakade av skratt så alla tre magarna hoppade.

Så det var inget annat att göra. Fortfarande hjälplöst skrattande fick han bäras tillbaka till marsfatet av Marsling Junior och denne jordling.

Och i ett enda gult zvirr satte farkosten fart rakt uppåt med de båda och snart syntes den bara som en prick mot den höstliga kvällshimlen.
.

På väg till jobbet

även larven på marken
har mycket att erinra
om det olösliga i sitt liv

så jag
lyfte upp honom lite
närmre för att höra

krälandet för mat! allt bestyrande! som en mur!
det inrutade överallt! var är kickarna? de nya vidderna?
det hopplösa rumsterandet i detta liv! meningen? monotonin i allt!

men själv skulle jag med bussen
och var ändå inte någon
Gud

så jag satte ner honom igen
ytterligt försiktigt
på ett annat blad
.

Inget torg för Bläblä

- Kalman, Kalman, vakna! Du måste göra nåt!

Kalman öppnade ena ögat där han låg i sin skottkärra, lagom skuggad av lövträden i en lund, dit han blivit körd av sin skottkärrerobot.
- Hej, Lille Kutt, är du uppe och springer?

Den lilla vita kaninen med den röda rosetten var nu framme vid Kalman, men fortsatte att hoppa upp och ner.
- Bläblä skulle ge namn åt ett nytt torg i Mariehäll, men nu har dom sagt nej. Har du hört, va?

Kalman lade ett grässtrå tillrätta i munnen.
- Vilka?

- Dom heter Stadsbyggnadsborgarrådet.
Lille Kutt gjorde en lång paus för att hämta andan efter det långa ordet. Så tog han ny sats.
- Och ändå får Pippi Långstrump en gata. Och Alfons Åbergs låssaskompis får ett helt kvarter! En låssaskompis! Medan Bläblä inte får nånting. Du måste göra nåt åt det, Kalman!

- Det har jag redan gjort.
Och så flyttade Kalman grässtråt till vänster mungipa med en van munrörelse.

- Va? Har du? Hur då?
- Bläblä har fått ett helt blogginlägg i stället. Och du och jag också, Lille Kutt.

- Har han? Har vi? Var då?
- Det heter Görans Penna. Läs här ovanför bara ska du se.

Lille Kutt läste igenom. Snabbt. Gammal brevbärare som han var.
- Jaha, vad fint! Men, vi heter ju inte som vanligt! Vad är det här?

Kalman kliade sig lite på näsan med grässtråt som han vippade mellan framtänderna.
- Det var så Kattis och Anna kallade oss när de var små. Görans barn alltså. Jag gick med på det. Inget är ju gratis.

- Vad konstigt! Vad får de allt ifrån? Ja, att Bamse blir Bläblä kan ju var och en förstå. Men att kalla Skalman och Lille Skutt för Kalman och Lille Kutt, det är helkonstigt, ju.

- Ja, barns vägar är outgrundliga. Men nu måste jag gå. Ska bara ställa mat- och sovklockan på väckning.

- På någon tid i morrron bitti?

- Nej. På någon tid nästa vår.
Varpå Kalman lade upp grässtråt i brättet på sin gula hatt och slöt ögonen. Och med Kalman redan snarkande i skottkärran drog hans robot honom skvimpande ut ur lunden och denna blogg.
.

Ord och båtar VI

så ser jag ut genom fönstret på mörka pråmar
korsande mörka vatten
med gula fyrkantiga ljus

jag har alltid tänkt
min hjärna består
när folk tilltalar mig

jag är jag är jag
en mantel av blinda namn
och koltrastar över asfalten

en hopsmet av
krynnor och varma blår
till midjan bara i verklighet

som den som sänker sig ner i någons minne
med fingrarna från en sommarbrygga

en torr sten som vill bli våt
  
                  -

Så slutar dikten.

Den finns med i förkortad version i min diktsamling "Kärleken tar för lång tid", utgiven år 2009 på Bokförlaget Mynta med formgivning av Boel Algulin.

Jag tänker på bilden med bryggan. Kan se mig själv som helt ung där eller om det är som jag är nu. Att doppa sig från bryggan medan man håller sig kvar bara med fingrarna. Och så låter man fingrarna släppa taget.
.

Ord och båtar V

fågel var jag till klo, kvist och darrning
sköljmörkret kom och gick i trädet
medan decennierna sydde på vingar

de fel och ekvilibrister i mig
som hela tiden underfunnits
flätade mig ordagrant broar

hästdroskans gnäggande ur dimman
blod och blankvers tätt över tiljorna
Robins muntra pilar av grågåsfjäder

Sherlock Shakespeare av Sherwood

som en törst sträckte jag ut mig i bokskogarna
och den sammanpressade svarta himmel
som hette vinyl

i pennan lät jag rinna allt jag var och ville
en darrnål
mellan ensam och mångsam

                  *

Hör precis dörren öppnas kl 13 och världen meddelas att det blev en kines i år. Jag hade tippat på Afrika eller Asien, så det var hyfsad träffbild.

Och i den lilla världen rullar jag ut fortsättningen av min dikt "Orden är båtar för mina passagerare".

Den som är inkrökt. Vad gör den? Läser, skriver och lyssnar på musik? Ja. Det var i alla fall det jag gjorde. Från 10- och framförallt 11-årsåldern slukade jag allt som var tryckt och kom min väg. Allt som var tryckt var tryggt, sa jag för mig själv, för ord var de strängar jag spelade på, om än mest inom mig. Än så länge.

Robin Hoods glada äventyr i Sherwoodskogen hade jag inom mig sedan barndomen, Sherlock Holmes kom lite senare i ungdomen och Shakespeare hade jag en vurm för en tid. Litteraturhistoria, så himla roligt. Jag kastade min mantel av intresse till och med över grammatiken, sedd över axeln av så många. Hur ser maskinen språk ut? Vad får den att ticka?

Jag gick över Södra Ängby Skolgård och någon hade lagt nyutgivna "She loves you" på en resegrammofon och spelade rakt ut från ett vidöppet fönster. Från översta våningen nånstans. Men det kunde lika gärna ha kommit från himlen.

Kärleken till ordet och tonen, det var nog det som revolutionerade allt i mig. Like a bridge over troubled water.

Forts. med slutet av dikten i nästa inlägg.
.

Ord och båtar IV

min barndom var full av hagar
hagar med högt gräs som man kunde gömma sig i
med staket runtom som stängde ut och stängde in

Siljansnäsarn vann alltid rodden över Jugenmo
och i Sammilsdalsgropen nedsteg
Nils Gustafsson som Vår Herre

en gård gjord av mormor och sommar,
när augusti regnade var hon alltid där
och vävstolen dunkade tiden i byn

högan gräs och godan ro fladdrande i vin-
den på grinden som sväng-
er ut och svänger in

                  *

Här fortsätter dikten och nu är vi i Dalarna, oasen i min uppväxt. Mormor i Hästberg, man avbröt sig i vinbärsplockandet och tittade upp och där satt hon och vävde på vinden och varje vävtag hon tog var ett hjärtslag för mig.

Varje sommar Kyrkbåtsrodden i Leksand. Eller Noret, som vi sa. Packat på bron, man fick kika igenom folk. Målet var där i Noret och jag hejade alltid på Siljansnäsarn för att den hade ett vackert namn och de vann alltid eller ofta eller åtminstone tillräckligt många gånger för att lyckliggöra mig.

Shakespeare fanns i Gropen mitt i Noret. Dalarnas Shakespeare Rune Lindström med sitt Himlaspelet, som jag såg nästan varje sommar. Jag har sett mycket teater sedan dess, men Himlaspelet på dalmål och grönt gräs en vacker dag är fortfarande oöverträffat.

Det var här på sommarvistet i Dalarna som min fantasi fick fäste och tillvaron ett glittrande smycke på bröstet.

Forts. i nästa inlägg.
.

Ord och båtar III

Morgen spelade mamma
O mein papa steg och sjönk
i luften i vardagsrummet

vintervinglade hem på stela skridskor
det gula fyrkantiga ljuset från köksfönstret
en granat i mig när jag tittade upp

bukspottbrinnande barnagolv
med krökningen runt mig
som ett frågetecken

människorna kunde leva
först som miniatyrer
mellan mina fingrar

den utslagna summan av det där:
tennsoldater som inte var soldater
och inte gjorda av tenn

                  *

Jag blev övertalad att ställa upp som målvakt, när det var klassmatch i ishockey i skolan. Längst bak ville ju ingen stå. Tjockt med skydd på mig, lånade från Lekparken. Jag gled ut på isen orörlig som en Michelingubbe. Den var inte född, som inte enkelt kunde göra mål på mig, försvarslös som jag stod inuti alla stoppningar.

Jag tog inte av mig skridskorna när jag skulle hem efter matchen, inga skydd trädde jag på, bara gick hem på dem, fast det var bökigt med balansen. Hoppades kanske att slipningen skulle förstöras, så jag slapp nästa gång.

Minns hur jag vred mig i magplågor i hallen. Och fick något som jag minns som ricinolja. Eller var det fiskleverolja? Kolik, kallade vi detta.

Och tennsoldater kallade jag de indianer och cowboys i plast och gummi som jag lekte med. För nåt måste de heta. Fantasin var min michelinstoppning. I den kunde såret oskadliggöras. Såret det osynliga.

Och skulle mitt minne av det här drunkna i vattnet som runnit under broarna, så är det bara att sätta på skivan Morgen av Ivo Robic, eller O mein papa med Arne Lamberth. Då minns jag.

Forts. i nästa inlägg.
.

Ord och båtar II

jag visste att Husson kastade slägga,
framför teven med Rolf och Örjan
gjorde Ludwig Danek 64,62 i diskus

jag gjorde listor av namn
och namn av listor
statistiken och dess älskare fantasin

det ryska backparet
Sologubov och Tregubov
rullade med ilning över tungan

Lennon-McCartney-ackord
och pingis i källaren
där ljuset hela tiden slocknade

målvaktsstenens och basketkorgarnas
tidsfördrivdunk
på gårdarna Schaffer kom från

                 *

Här fortsätter min dikt "Orden är båtar för mina passagerare".
Jag - sportnörden som aldrig sportade. Visste allt om sport, utom hur det kändes att utöva den. Om man inte räknar källarpingis, med en tändsticka inkilad vid ljusknappen, för att slippa att hela tiden gå dit och tända igen.

Fast pingis krävde två personer. Var man ensam blev det basketträning på grusplanen i väntan på att livet skulle börja. Den där målvaktstenen, platt och två meter hög åt ena hållet, var som Björn Borgs garageport för mig.

Jag var omåttligt stolt över alla kändisar som kom från Blackeberg. Trummisen Ola Brunkert. Gitarristen Janne Schaffer. Skådisen Ulf Brunnberg. Sångerskan Anna-Lena Löfgren. En tjej i skolan sjöng precis som hon.

Rolf och Örjan, då är vi på landet i Dalarna. Rolf bodde i samma by som jag, var den som jag var med, fast han var fem år äldre. Örjan var från grannbyn Åkersbodarna, honom beundrade jag, men var också lite rädd för. Han skulle bli pilot när han blev stor. Och så paddlade han i kanoter som han själv byggt.

Del 3 i nästa inlägg.
.

Ord och båtar I

jag har alltid tänkt
min hjärna består
av ett sammelsbludd

när folk tilltalar mig
ordnas inte deras ord ordentligt
de mera dunstar in i mig som en rök

en molnbevandrad solosoldat
inom det omedvetna
medvetandets gränser

som framfödd av en galax
som vetenskapligt långt härifrån
bakar in sin mening i en paj

tänkte på Hasse Ramm i dag
han var starkast i klassen i ettan
då varje skog hade en Robin Hood

jag fick alldeles vit nougat
från Classe i ett brev från Italien
nog det första land som besökte mig

barkbitar i kapp i rännstenen
i nyguppade våren
med första bästisen Nalle

och vart jag än skulle sprang jag
som ville jag så lite som möjligt
röra vid den jord av vem jag ändå inte var

                  *

Så här börjar min "Orden är båtar för mina passagerare". Det var en lärare på en skrivarkurs i början på 2000-talet som bad eleverna formulera sin poetik. "Hrm .. poetik ..." tänkte jag. Efter grunnande blev min "poetik" dessa sex ord bara. "Bra", sa min lärare då, "men fundera på vad det betyder för dig".

Då gjorde jag det och lät det bli en dikt, med de sex orden som titel. Och som alltså börjar på det här sättet.

Vad är den om? Ja, det här är om mina första kompisar. Som jag var så stolt att ha. Kände det inte så självklart att jag kunde få några. Och min känsla att jag egentligen kom någonstans långt ifrån och fick försöka lära mig vad det här var för planet och hur man gjorde här. Ofta hörde jag vad andra sa som i en dimma, dimman förmodligen framkallad av mina tankar.

Och det där med att jag alltid sprang. Vad var det? Jag kan aldrig minnas att jag förflyttade mig gåendes någon gång. Vet inte riktigt varför, men har en känsla av att fötterna var den dynamo som drog igång hjärnan, på något sätt. Eller också var det bara flykt, helt enkelt.

Detta var alltså början på dikten. Del 2 följer i nästa inlägg.
.