O mein papa steg och sjönk
i luften i vardagsrummet
vintervinglade hem på stela skridskor
det gula fyrkantiga ljuset från köksfönstret
en granat i mig när jag tittade upp
bukspottbrinnande barnagolv
med krökningen runt mig
som ett frågetecken
människorna kunde leva
först som miniatyrer
mellan mina fingrar
den utslagna summan av det där:
tennsoldater som inte var soldater
och inte gjorda av tenn
*
Jag blev övertalad att ställa upp som målvakt, när det var klassmatch i ishockey i skolan. Längst bak ville ju ingen stå. Tjockt med skydd på mig, lånade från Lekparken. Jag gled ut på isen orörlig som en Michelingubbe. Den var inte född, som inte enkelt kunde göra mål på mig, försvarslös som jag stod inuti alla stoppningar.
Jag tog inte av mig skridskorna när jag skulle hem efter matchen, inga skydd trädde jag på, bara gick hem på dem, fast det var bökigt med balansen. Hoppades kanske att slipningen skulle förstöras, så jag slapp nästa gång.
Minns hur jag vred mig i magplågor i hallen. Och fick något som jag minns som ricinolja. Eller var det fiskleverolja? Kolik, kallade vi detta.
Och tennsoldater kallade jag de indianer och cowboys i plast och gummi som jag lekte med. För nåt måste de heta. Fantasin var min michelinstoppning. I den kunde såret oskadliggöras. Såret det osynliga.
Och skulle mitt minne av det här drunkna i vattnet som runnit under broarna, så är det bara att sätta på skivan Morgen av Ivo Robic, eller O mein papa med Arne Lamberth. Då minns jag.
Forts. i nästa inlägg.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar