hagar med högt gräs som man kunde gömma sig i
med staket runtom som stängde ut och stängde in
Siljansnäsarn vann alltid rodden över Jugenmo
och i Sammilsdalsgropen nedsteg
Nils Gustafsson som Vår Herre
en gård gjord av mormor och sommar,
när augusti regnade var hon alltid där
och vävstolen dunkade tiden i byn
högan gräs och godan ro fladdrande i vin-
den på grinden som sväng-
er ut och svänger in
*
Här fortsätter dikten och nu är vi i Dalarna, oasen i min uppväxt. Mormor i Hästberg, man avbröt sig i vinbärsplockandet och tittade upp och där satt hon och vävde på vinden och varje vävtag hon tog var ett hjärtslag för mig.
Varje sommar Kyrkbåtsrodden i Leksand. Eller Noret, som vi sa. Packat på bron, man fick kika igenom folk. Målet var där i Noret och jag hejade alltid på Siljansnäsarn för att den hade ett vackert namn och de vann alltid eller ofta eller åtminstone tillräckligt många gånger för att lyckliggöra mig.
Shakespeare fanns i Gropen mitt i Noret. Dalarnas Shakespeare Rune Lindström med sitt Himlaspelet, som jag såg nästan varje sommar. Jag har sett mycket teater sedan dess, men Himlaspelet på dalmål och grönt gräs en vacker dag är fortfarande oöverträffat.
Det var här på sommarvistet i Dalarna som min fantasi fick fäste och tillvaron ett glittrande smycke på bröstet.
Forts. i nästa inlägg.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar