Ord och båtar I

jag har alltid tänkt
min hjärna består
av ett sammelsbludd

när folk tilltalar mig
ordnas inte deras ord ordentligt
de mera dunstar in i mig som en rök

en molnbevandrad solosoldat
inom det omedvetna
medvetandets gränser

som framfödd av en galax
som vetenskapligt långt härifrån
bakar in sin mening i en paj

tänkte på Hasse Ramm i dag
han var starkast i klassen i ettan
då varje skog hade en Robin Hood

jag fick alldeles vit nougat
från Classe i ett brev från Italien
nog det första land som besökte mig

barkbitar i kapp i rännstenen
i nyguppade våren
med första bästisen Nalle

och vart jag än skulle sprang jag
som ville jag så lite som möjligt
röra vid den jord av vem jag ändå inte var

                  *

Så här börjar min "Orden är båtar för mina passagerare". Det var en lärare på en skrivarkurs i början på 2000-talet som bad eleverna formulera sin poetik. "Hrm .. poetik ..." tänkte jag. Efter grunnande blev min "poetik" dessa sex ord bara. "Bra", sa min lärare då, "men fundera på vad det betyder för dig".

Då gjorde jag det och lät det bli en dikt, med de sex orden som titel. Och som alltså börjar på det här sättet.

Vad är den om? Ja, det här är om mina första kompisar. Som jag var så stolt att ha. Kände det inte så självklart att jag kunde få några. Och min känsla att jag egentligen kom någonstans långt ifrån och fick försöka lära mig vad det här var för planet och hur man gjorde här. Ofta hörde jag vad andra sa som i en dimma, dimman förmodligen framkallad av mina tankar.

Och det där med att jag alltid sprang. Vad var det? Jag kan aldrig minnas att jag förflyttade mig gåendes någon gång. Vet inte riktigt varför, men har en känsla av att fötterna var den dynamo som drog igång hjärnan, på något sätt. Eller också var det bara flykt, helt enkelt.

Detta var alltså början på dikten. Del 2 följer i nästa inlägg.
.