Först såg hon ut som vilken ung tjej som helst som satt där i vagnen. Brun skinnjacka över en röd tröja, stora hörlurar utanpå den mörkgröna luvan och mobilen i hand, både diggande och messande. Men ansiktet blänkte i det matta tunnelbaneljuset. Piercad.
Men piercing är ju rätt vanligt.
Fast det var inte bara en ring i näsan här. Utan också två metallkulor i näsan, en i vardera näsborre. Och två metallsaker strax nedanför till höger och vänster, som två blänkande maskar. Utöver två likadana i vardera kinden, där smilgropar kunde ha varit. Förutom tre likadana i pannan, i alla fall tre som man kunde se, det kunde ha varit flera under luvan.
Det jag såg sitta där var alltså en ung kvinna med minst ett dussin stora metallbitar frivilligt instoppade härs och tvärs i ansiktet.
Jag bara tänkte. På en massa saker. Gjorde det inte ont? Hur gör hon när hon tvättar ansiktet? Snyter sig?
Och varför? Masochist? 2000-talets sätt att lida och medlida i stället för 1900-talets marscher ihop med andra? Med plakaten i ansiktet i stället för händerna ….
Eller en dröm om mjukhet innan hårdheten måste komma? Någons späda dotter som gungade i sin ungdoms gunga utan tanke på staket eller sköldar eller torpeder runt sitt liv. Skörhet som fick vara skörhet. Lockar som föll i tillit runt axlar. Kinder där smilgropar var.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar