sköljmörkret kom och gick i trädet
medan decennierna sydde på vingar
de fel och ekvilibrister i mig
som hela tiden underfunnits
flätade mig ordagrant broar
hästdroskans gnäggande ur dimman
blod och blankvers tätt över tiljorna
Robins muntra pilar av grågåsfjäder
Sherlock Shakespeare av Sherwood
som en törst sträckte jag ut mig i bokskogarna
och den sammanpressade svarta himmel
som hette vinyl
i pennan lät jag rinna allt jag var och ville
en darrnål
mellan ensam och mångsam
*
Hör precis dörren öppnas kl 13 och världen meddelas att det blev en kines i år. Jag hade tippat på Afrika eller Asien, så det var hyfsad träffbild.
Och i den lilla världen rullar jag ut fortsättningen av min dikt "Orden är båtar för mina passagerare".
Den som är inkrökt. Vad gör den? Läser, skriver och lyssnar på musik? Ja. Det var i alla fall det jag gjorde. Från 10- och framförallt 11-årsåldern slukade jag allt som var tryckt och kom min väg. Allt som var tryckt var tryggt, sa jag för mig själv, för ord var de strängar jag spelade på, om än mest inom mig. Än så länge.
Robin Hoods glada äventyr i Sherwoodskogen hade jag inom mig sedan barndomen, Sherlock Holmes kom lite senare i ungdomen och Shakespeare hade jag en vurm för en tid. Litteraturhistoria, så himla roligt. Jag kastade min mantel av intresse till och med över grammatiken, sedd över axeln av så många. Hur ser maskinen språk ut? Vad får den att ticka?
Jag gick över Södra Ängby Skolgård och någon hade lagt nyutgivna "She loves you" på en resegrammofon och spelade rakt ut från ett vidöppet fönster. Från översta våningen nånstans. Men det kunde lika gärna ha kommit från himlen.
Kärleken till ordet och tonen, det var nog det som revolutionerade allt i mig. Like a bridge over troubled water.
Forts. med slutet av dikten i nästa inlägg.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar