Med skarpsinne och oräddhet kastade sig Olof Palme in i de debatter och ämnen där det var mest känsligt, mest kontroversiellt. Inte för att han var tvungen för att det på något sätt följde med jobbet, han kunde ju ducka. Palme duckade inte.
Vad skulle han ha att säga idag om smånassarna som nu också bökat sig in i riksdagen? Hans skarpa hjärna och tunga hade i debatten bildligen knipsat huvudet av den där Jehovas-vittne-liknande bleknosen från Blekinge som är smånassarnas Lill-Hitler.
De andra partiledarna i dag gör inte det. I den senaste tevesända partiledardebatten fick Blek-Inge jamsa tillsammans med de andra i det sedvanliga partikäbblet om procentsatser och vilken regering som egentligen förstört skolan osv. Togs in i stugvärmen alltså. Besparades alla besvärande frågor som kunde ha avslöjat partiet som det ärkereaktionära rasistiska parti det är.
Men det är klart. För att ta debatten med smånassarna måste man ju själv ha en vision i sin politik. En glöd att försvara människovärdet på den här planeten.
Det hade Palme. Det har inte Rheinfeldt, Björklund och Hägglund. Inte ens Bildt, trots sin snabba både hjärna och tunga, för dem använder han mest där oljan vinschas djupast.
Så tänkte jag på väg hem från filmen om Palme. Mannen med den krökta näsan, det klappande hjärtat, begåvningen och de heta briljanta formuleringarna som kunde få med sig massorna.
Hemma i tevesoffan en annan film. Inspelningen av när John Lennon spelade in albumet Imagine. Jag slogs av hans briljans, som jag alltid gjort under hela min uppväxt. Inte bara låten Imagine, utan alla de andra låtarna på skivan, de föll som pärlor i mina öron, musiken i allmänhetens tjänst, att göra världen en bättre värld att leva i.
Så långt från procentnissarnas värld.
Och så såg jag jag John Lennons näsa i profil. Den böjda. Och gjorde en ny koppling mellan två människor som jag faktiskt aldrig gjort.
Imagine that.
Och på 80-talet mördades båda.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar