Lucka 24 - God Jul och Gott Nytt År

Nu är vi framme vid den 24 december och lucka 24. Vad kan finnas i den? Ja, vad är mer klassiskt än Jesusbarnet? Och mer påkallat. 
Bilden här, det skyddslösa som emanerar hopp.

Julafton. Dagen som vi i detta avlånga land glömt varför vi firar och kommer ihåg igen när vi ser Tage Danielssons Karl-Bertil Jonssons jul. Ibland här i livet behövs bara lite Tage Danielsson.

Ute faller snö i mjuka flingor. Ja, inte så där i verkligheten alltså, då är det nästan plus och nästan regn. Men allt finns ju inte bara där ute. Det finns ju saker härinne också. Inne i en själv. Och där snöar det. I mjuka singlande flingor.

I min blogg har det fallit över 700 inlägg. Närmare bestämt 711 st.

Den första skrev jag på Norra Bantorget när oppositionsledaren höll ett första-maj-tal. Mona Sahlin hette hon då. Året var 2009.

Den senaste är denna som är stadd i fall. När man läst den till slut har den fallit ner på marken och landar i den dröm som redan finns där. När man börjar läsa den från början börjar den falla igen.

Så kan man göra med alla snöflingeinläggen, alla 711. När som helst. De bara ligger där och väntar på det. Som en klapp under granen.

Nu som vanligt så här i slutet på året gör jag en paus i bloggandet. Så gjorde bönderna. De odlade havre på åkern, sen gjorde de en paus. Så att åkern fick andas lite, tills det var dags igen. Så gör också Görans Penna. Övervintrar. Hibernerar. Till när den första gula tussilagon står yrvaken i vårdiket. Alltså när det våras bland bergen igen. Då återvänder pennan.

Och detta inlägg singlar nu ner till marken och landar i den dröm som redan finns där. 
.

Lucka 23 - att vara eller inte vara Shakespeare

Min husbonde har rött schackspel.

Det är ett citat från Purres ”Stilblommor och grodor”. Hämtat från kapitlet om Översättningsgrodorna. Och är en översättning av My husband has read Shakespeare.

Inte bara översättningen, kanske, som är en groda. Just det där att läsa Shakespeare! Om nån säger att de gjort det, ska man dra örona åt sig. Nån sonett här och där och en och annan passage i nån av pjäserna, visst, men inte en hel pjäs. Det kan man inte om man inte a) levde på hans tid eller b) är universitetslärare i engelsk litteratur.

Jag som är lite av en Shakespearenörd, kan bara säga att jag läst en enda av Shakepeares pjäser – Macbeth. Jag läste den i sin helhet men i läsningen ingick en universitetslekor som hjälpte till genom sina föreläsningar, inte bara med orden som betydde annorlunda då än nu, utan framför allt med alla anspelningar på företeelser som fanns då men inte nu osv. Det var jättekul, men utan experthjälp skulle det inte gå att läsa hela, om man inte vill lägga ner ett halvår på att forska och luska i detta enda drama, vilket man inte vill.

Alla andra verk, Hamlet och Romeo och Julia och de där, har jag bara läst i brottstycken eller sett. För det är det man gör med dramer, man ser dem, särskilt dem från slutet av 1500- och början av 1600-talet, som Shakespeares. I nyuppsättningar eller som filmer.

Förstå-sig-på-are om Shakespeare brukar gräla om det verkligen var Shakespeare som skrivit alla Shakespearepjäser. En massa andra namn förs fram. Vilket är helt noskigt. Om man gillar de här pjäserna som man vant sig med att förknippa med William Shakespeare, så spelar det skvatt ingen roll om de egentligen skrevs av John Smith. Eller av Lord Siochså. Eller för den delen av Klas-Ragnar Blomdahl från Askersund.

Att det verkligen var han själv som var han själv ligger ju för övrigt förborgat i namnet. 
William Shakespeare = Will I am Shakespeare.

Att-vara-eller-inte-vara-monologen från Hamlet lärde jag mig utantill. På engelska. Och på kul. Aldrig mer behövde jag ha tråkigt när jag stod och väntade på en buss. Jag läste i huvudet ur minnet ”to be or not to be, that is the question, wether ´tis nobler in the mind to suffer …”. Bussen fick gärna bli försenad för mitt vidkommande.

I lumpen hände det sig att jag ett tag delade lucka med Göran Hägg, sedermera lärare och författare till en massa läroböcker i litteratur. Vi tävlade i att deklamera den där monologen och till sin förvåning kunde han inte vinna. Jag kunde ju den ända fram till ”Soft you now, the fair Ofelia!”. För så dags brukade bussen dyka upp. 

Apropå lucka. Varför gamle William dyker upp på detta sätt i lucka 23 beror på att han föddes den 23 april 1564. Och dessutom avled den 23 april 1616. Lite drama och magi även kring siffrorna.

Från gymnasiet minns jag min engelsklärare Lars Uddbom. Han berättade om en middag i kalla krigets dagar, där den ryske diplomaten hävdade med vodkaunderstrukna gester att William Shakespeare helt enkelt var en ryss, inte tu tal om det! Och den engelske diplomaten svarade:
"I see, sir, but you have to admit that the translations into English are rather good".

Om det nu inte var Klas-Ragnar hela tiden.
.

Lucka 22 - dåligt på TV

Jag har en gammal tummad fribiljett i mina gömmor. Med Sveriges Radios logga. Och adressen som är tryckt på biljetten är Industrisalen, Storgatan 15.  

Det är sedan överstruket där och i stället står det Södra Teatern ditskrivet med rött bläck.

Vad det handlade om? Jo, Tio i Topp. Biljetten gällde lördagen den 23 november. Platserna skulle intas senast kl 14. Låter helt logiskt, för kl 15 började programmet i P3, det visste varje glin i hela Sverige.

Men det står inte vilket år. Och det behövs inte heller för mig. För jag vet att jag inte gick till Södra Teatern kl 14 den dagen. Programmet blev nämligen inställt. Dagen innan sköts president John F Kennedy till döds.

Alla vet det där med Dallas och kortege och den dåliga suddiga TV-snutten med bilen in i kurvan, långsamt, vinkningar, kameran skakar till, skott, nån böjer sig fram i bilen, skrik från någon.
Den 22 november 1963 ristades in i hjärnloben på oss. Eller hjärtat. Mannen som räddade oss från det tredje världskriget brutalt mördad på öppen gata.

Hela historien är ju otrolig. Tänk om nån manusförfattare kommit upp med en sån idé.
Jo, redaktör´n, så här då. En president i en stad där alla hatar honom för att han inte vill förtrycka svarta, åker i öppen bil, vinkar, skjuts, en massa skott från en massa olika håll från en ensam mördare, och gissa vad jag kommit på nu, den ensamme mördaren blir dagen därpå ihjälskjuten i direktsändning på TV av en nattklubbsägare, ja okay jag har inte riktigt filat klart än …

Då hade nog redaktörn suckat ”Du har sett för mycket på TV” och skickat tillbaka honom till ritbordet igen. 

Mördaren kunde aldrig bli rättegångad för att han mördades. Och vår svenska motsvarighet 22 år och 9 månader därefter? En misstänkt blev rättegångad men frikänd för att det inte gick rätt till när han pekades ut av Lisbeth.
Om det amerikanska mordet i Dallas aldrig blev uppklarat pga att det var en sammansvärjning, så blev det svenska mordet på Sveavägen aldrig uppklarat pga good old Swedish klantskallighet.

Bilden häruppe på John och Jackie är taget på flygfältet i Dallas den 22 november 1963 innan de ska sätta sig i en kortegebil genom stan …

Och jag associerar alltså hela denna händelse med mentometertryckande i Tio i Topp.

För nästa lördag, den 30 november, gick programmet som vanligt igen och fribiljetten gällde, men jag kommer inte ihåg om det blev Södra Teatern eller Industrisalen på Storgatan. Jag minns mest att den låt jag röstade på vann. Rhythm Of The Rain, med the Cascades. 

Och så minns jag programledarna.

Klas Bjurling före sändning: Och så ska ni veta att om ni inte uppför er så har vi ett speciellt rum här bakom! Och Carl Eiwar knattrade med ett låtsasmaskingevär in i mikrofonerna när vi tryckte på mentometerknapparna. Båda hade nog sett för mycket på TV. 
. 

Lucka 21 - jag hade en gång en nål

Natten till den 21 augusti 1968 rullade ryska tanks in i Tjeckoslovakien och Pragvåren var krossad.

Morgontidningarna hade en bild på en gammal kvinna framför kanonröret på en stridsvagn där en ung sovjetisk soldat satt med överkroppen halvvägs ur luckan däruppe.
Kvinnan: Vad tar ni er till? Det här är vårt land, inte ert. Försvinn härifrån!
Soldaten: Men ni behövde ju vår hjälp!

Alexander Dubcek, Tjeckoslovakiens regeringschef, hade i månadsskiftet juli-augusti samma år blivit kallad till sin motsvarighet i Sovjetunionen. Jag vet inte vilken av dem det var på den tiden, men det var en av de där med tjurnacke och ögonbryn som Uralbergen.
- Kamrat Alex, jag är väl felunderrättad? Du inlåter dig väl inte på farliga experiment? Att låta pressen hitta på egna saker att skriva? Att låta folket ha fler partier än det kommunistiska att välja mellan? Att låta ungdomar studera och resa? Att låta bagaren baka vad han vill?

Dubcek blev tillbakaskickad men hade nog fortfarande lite svårt att riktigt inse att den lyckligaste positionen för hans tjeckoslovakiska medborgare måste vara under stövelklacken på honom och hans partikamrater. Han fortsatte sina försiktiga reformer, som han kallade ”en socialism med mänskligt ansikte”.

Tills den 21 augusti. Då invaderades Tjeckoslovakien av 7 000 ryska stridsvagnar och 600 000 soldater som intog Prag. Alexander Dubcek uppmanade befolkningen att inte göra militärt motstånd mot invasionstrupperna. Totalt dödades 98 tjecker och slovaker men Pragvårens drömmar om ett nytt liv dödades också, så enkelt som man klämmer ihjäl en fluga ungefär. Dubcek arresterades och fördes bort i bojor.

Ett helt otroligt tilltag mot en suverän nation i fredstid! Men jag minns ingen nämnvärd reaktion från världens regeringar. De var väl i chock. Precis som jag, faktiskt.

Ishockey-VM nästa år, 1969, skulle ha hållits i Tjeckoslovakien, men det fick flyttas till Sverige, jag minns inte vilken orsak som angavs. Tjeckernas match mot Sovjet i den turneringen blev något alldeles speciellt. Sovjet ansågs vara det bästa hockeylaget i världen under denna tid, förfogade över den kanske vassaste kedjan genom alla tider: Michajlov-Petrov-Charlamov.

Men tjeckernas målvakt Vladimir Dzurilla vägrade släppa in någon sovjetisk puck, räddade vartenda skott. Jan Suchy sköt 1-0 till Tjeckoslovakien och när Josef Cerny på passning från lagkaptenen Josef Golonka gjorde segermålet 2-0, då exploderade i ett enda stort jubel hela Johanneshovs Isstadion, ja hela världen, höll jag på att säga. Alla spelarna åkte ut på isen och där låg Jan Klapac, Jaroslav Jirik, Jan Hrbaty, bröderna Jiri och Jaroslav Holik och Vaclav Nedomansky i en lyckohög över målskytten. En idrottsmatch? Nej. Såren i en nation läkte ihop.

VM-turneringen spelades som en serie där alla mötte alla två gånger. Den andra matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien blev jämnare, men Golonka & co vägrade besegras även nu, och segrade med 4-3.
Själva turneringen vanns av Sovjet till slut, men den detaljen är ju oviktig i sammanhanget.

Av en glad tjeck som jag träffade i Stockholm fick jag en sån där klubbnål med ett foto av Alexander Dubcek. Såg ut precis som på bilden ovan. Länge hade jag den som en udda dyrgrip, ibland fäste jag den stolt i rockuppslaget på den tegelröda manchesterkavaj som jag hade på den tiden.

På Café Louvre kom den bort, när jag satt där och skrev, för bara några år sedan. Plötsligt var den bara inte där. Lite ledsen blev jag först. Men Louvre, fiket alltså, ligger i Prag, så jag tror inte att nålen själv är helt oskyldig i sammanhanget. Dubcek hade kommit hem.

.

Lucka 20 - mått som förenklar

Luckorna har nu blivit tjoget fullt. "Tjog” är ett konstigt ord förresten. Ett måttord finns väl till för att underlätta och förenkla för oss. Det är ju inte mycket skillnad mellan ”tjog” och ”tjugo”. Och det används mest om ägg. Av någon anledning. Hade man alltid fem hönor förr i tiden som alltid lade fyra ägg?

Visste ni förresten att ”skock” är en gammal måttenhet som betyder 3 tjog?
- Vad oerhört massa hönor ni har här, en hel skock! – Inte då, det är bara 59 st.

”Dussin” är väl ett mått som är lite frekventare. 
- Hur många knivar och gafflar tycker du vi ska ta, Elsa? – Ja, vi säger väl ett dussin.
Här finns ju också 1 gross som är lika med 12 dussin, alltså 144 st. Vad har vi för användning för just 144 idag? Möjligen i frågesporter. 
Pontus Gårdinger svarar ”tolv”, varpå du frågar ”vad är roten ur 144?”, med den logik som Jeopardy är ensam om.

Det kan vara besvärligt att kunna för mycket. Om din lärare/kollega säger hördu, ge mig en bunt kopiatorpapper är du snäll, då kanske han/hon tycker du är lätt underlig om du noga räknar upp pappren, ett, två, tre osv, eftersom han/hon inte vet att du vet att 1 bunt = 500 ark kopiatorpapper. Du kan därvid le förstulet åt att han/hon i alla fall inte bad om en kartong, då du också känner till att 1 kartong = 5 buntar = 2 500 st papper.

Ett annat kul ord är bal. 1 bal kan betyda antingen 32 rullar hushållspapper eller 64 rullar toalettpapper.

Lite lättare att gissa sig till är de mått som man knyckt från människokroppen.
1 fot = 30,48 centimeter. Något mått för en hand finns inte, en klar miss. Men det finns 1 tum = 2,54 cm. Du kan mäta dessa två mått på dig själv, för att se om du är måttexakt, eller om någon genant avvikelse kan noteras. Vid mätningen av din tumme använder du stilenligast en tumstock.

Fot har också fortsättningsmått. 1 famn = 3 alnar = 6 fot = 1,823 cm.
- Du var mig en reslig en. Hur lång är du egentligen? - Jag är precis en famn.
 
Men ska man verkligen behöva köra med dessa mått i vanligt tal egentligen? Jo, det måste man. Annars skulle det bli jättekonstigt. Se bara på julafton.
Innan mössen visar den nysydda festblåsan, står Askungen vid fönstret och säger med Alice Babs röst:

(suck) Vad är väl 64 rullar toalettpapper på slottet … de är säkert fruktansvärt tråkiga … och tråkiga … och alldeles, alldeles underbara!
.

Lucka 19 - Kurre & Åsa och Blinka Nitton

Den här dagen då nån på vår tröskel står vitklädd med ljus i hår, då tänker jag av någon anledning på ”Blinka Nitton”, som-

Tjoff! Tangenten K på tangentbordet dunsade till och där stod Kurre.
Tjiff! En annan duns på Å. Åsa förstås.

Kurre: Vem var Blinka Nitton? Var det en av
Åsa: tärnorna som fått stearin i ögona?
K: Eller nån av tomtarna på slutet, dom
Å: där som larvar efter och är trötta?

- Nej, det var en legendarisk poliskonstapel som patrullerade Faluns gator på 30-talet, förklarade jag. Och innan ni frågar: han kallades ”Blinka Nitton” för att han blinkade så mycket när han måste göra ett polisingripande. Han gillade nog mest att lugnt patrullera med sin sabel.

Å: Var det hans hund som
K: hette så? Jag menar Sabel.
Å: Men inte kunde han väl heta
K: så? Jag menar Blinka Nitton.

- Nej, han hade ingen hund. Och hans riktiga namn var Lars Jonsson, men alla sa ”Blinka Nitton”. Det berättas att han en gång stötte på en överförfriskad man som låg och sov på Berghauptmansgatan. Och då visste han att han var tvungen att skriva rapport, det där som var så svårt. Så då väckte han mannen och frågade om han kunde flytta sig till Hyttgatan.

K: Varför det? För att
Å: det var ljusare där?

- Nej, men då blev det enklare för ”Blinka Nitton” att-

Å: Men att väcka en som sover bara för att det är lite mörkt!
K: Nä men det kan ha varit för att han var sjuk, kanske.
Å: Men han var ju inte sjuk. Tvärtom. Han var överfrisk.
K: I alla fall om mannen blev väckt så kunde han bli rädd.
Å: Ja, för den där hunden som inte hette Sabel.
K: Kanske var han med i ridande polisen som King vid gränspolisen?
Å: I Falun?
K: Men det här var på 30-talet.
Å: Falun kanske gränsade till nåt då.
K: I så fall hade Blinka Nitton en häst också.
Å: Ja, då hade verkligen den sovande blivit rädd när han väcktes.
K: Men då hade Blinka Nitton kunnat bli arresterad för sån där häst mot folkgrupp.
Å: Tror du? Men av vem då? Han var ju poliskonstapel själv.
K: Då fick han väl ringa nån annan poliskonstapel. Det kanske fanns nån Blinka Arton.
Å: Men då måste han ju ha nån mobil på sig. Det är inte säkert han hade.
K: Det kan ha varit därför han prompt skulle väcka den där överfriska. Han kanske såg en mobil sticka upp ur fickan hans.

Oförmärkt hade jag under tiden smugit upp bloggpennan bakom dem, de märkte inget, de såg inget, de hörde inget. Piece of cake. Det räckte med en lätt puff av stjärngosse-struten bara, så var de med ens återbördade till pennan igen. Innan de ens hann blinka.
.

Lucka 18 - en sedel-ärande historia

Parbleu, jag måste ici une Academie begynna, une Academie suedoise! Comme l´Academie Francaise, den Academie så phantastique! Avec 40 medlemmar. Mais ici en Suéde? Vi få oss med hälften därå nöja. Tjugo personer alltså. Tjugo? 

Ett fundersamt kliande i den kungliga peruken.

Mnja .. mnjae … tjugo … låter så oelegant, så bondskt, som en simpel tjuga … parbleu … tjugoett då? .. mais non, det är ju ett kortspel …  nitton peut-etre? ... låter lite tunt … nu vet jag! aderton! Rätt tyngd, rätt elegance vidlåder det talet. Eh bien, aderton medlemmar skall min Academie hafva!

Någon avstämning med några andra om detta gjorde inte konung Gustav III denna dag den 20 mars 1786, det behöver aldrig en envåldshärskare göra. Sagt och gjort. Sverige hade en Academie!

Syftet med akademien skulle vara att ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”. 
Den skulle närmare bestämt vara ”ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män, till Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten, hvilket Samhälle skall nu ock evärdeligen bära namn af Svenska Academien.”

När man läser detta svävar det liksom en doft av peruk och penningpung omkring hela akademien. Och man har inte i något skede av dess historia kunnat beskylla den för att ligga i framkant i genusfrågan.

När akademien i Alfred Nobels testamente 1895 utsågs att handhava de nyinstiftade nobelprisen, vidtog ett särdeles förtjust tvinnande i aderton knävelborrar och pipskägg.

Men 1914 hände det plötsligt något! En helt ny företeelse tog plats i akademien. En kvinna! Första världskrigets utbrott var ett intet jämfört med denna sensation. Den ständige sekreteraren Carl David af Wirsén hade länge med näbbar och klor kämpat mot att kvinnor skulle tillåtas medlemskap. Han dog dock 1912 och den nye sekreteraren Erik Axel Karlfeldt kunde efter en ändring i akademiens stadgar välkomna den första kvinnliga ledamoten av De Aderton: Selma Lagerlöf.

Akademiens inneboende Snille och Smak måtte härigenom ha tagit ett skutt uppåt. Lagerlöf hade fem år tidigare tagit emot nobelpriset i litteratur och var Sveriges mest lysande internationella stjärna på litteraturhimlen.

Hon lyser fortfarande mot oss från en av våra sedlar. Inte högvalör-sedlarna förstås, de är vikta för knävelborrar och pipskägg. Dock en sedel med lägsta valören - en tjugokronorssedel.

Eller en simpel tjuga, som Gustav med peruken ovan skulle ha sagt.

.

Lucka 17 - går också bra att diska till

Han debuterade med "17 dikter". Men det visste jag inte då.

Visserligen var jag bara 4 år då. Fast jag kunde ju ha hakat på honom någon gång senare, från det att jag började nosa på lyrik i tonåren. Men det gjorde jag inte. De poeter jag kom att läsa och gilla var i tur och ordning Ferlin, Fröding och Tegnér. Efter de tre första kom väl Martinsson, Gullberg, Karlfeldt och Lagerkvist. Under 1900-talet slukade jag lyriker. Heidenstam, Boye, Snoilsky, Södergran, Vennberg, von Schoultz. Och av de samtida, som levde samtidigt med mig, läste jag mest Sonnevi. Aldrig Tranströmer.

Tomas Tranströmer kunde jag knappt stava till. I antologier stötte jag på honom förstås, men det där med stjärnbilder som stampar i spiltor och vandringar mot tonen C lät bara helkonstigt. Jag stoppade nog bara in honom i facket Obegriplig. Där han förblev 1900-talet ut.

Men så kom en sommarvecka 2001 när jag var på en skrivarkurs på Biskops Arnö. De flesta av de andra i klassen skrev bara prosa, men det fanns åtminstone två andra som skrev lyrik förutom jag. Minns inte vad de hette, men en av dem, en kille som var lång, smal och framför allt jätteung, deklarade frankt att hans förebild var Tranströmer och ingen annan!

Det gjorde mig nyfiken och jag gluttade nu lite i Tranströmers dikter. Och jag häpnade ju fler jag läste. Hade jag missat allt det här, all denna livskunskap och ljuvlighet? Hade jag inte varit mottaglig förut i yngre år eller hade bara antologiutväljarna gjort konstiga val? Jag vet bara att om jag i unga år läst hans Romanska bågar eller Epigram, eller Ostinato ur samlingen "17 dikter", då hade jag inte stoppat in honom i det där obegriplighetsfacket. Jag hade läst honom.

Sedan dess har jag gjort det. Och jag har sett honom på olika event i stan, både innan och efter att han fick nobelpriset i litteratur. Att se en lyriker på detta sätt och veta att man läst och älskat hans dikter och att just han sedan får nobelpriset, det går utanpå det mesta.

Tranströmer är också bra att diska till! Han har läst in samtliga sina dikter på en CV-samling som jag har. Man får en lång intervju med honom på köpet. Underbar kombo av nytta och nöje. Intervjun passar bra när man torkar disken.  

En diktsort han var mästare på var haikudikter. Jag hade läst många försök från poeter att skriva haiku, men de flesta tyckte jag var ganska misslyckade. De är bara treradingar som till formen är haiku, med fem stavelser i första raden, sju i andra och fem i den sista, men innehållet är helt västerländskt, inte ett dyft av det som utmärker en japansk haiku. Men t o m japaner hyllar Tranströmers haikudikter. Här är ett exempel på hur de låter: 

Och natten strömmar
från öster till väster med
månens hastighet. 

Och här är ett till:

Vi måste leva
med det finstilta gräset
och källarskrattet.

Själv skriver jag nästan aldrig haiku, det ligger inte för mig. Men jag skrev en gång en trerading som en hommage till en viss haikumästare, en trerading som formellt ser ut som en haiku. Med de där stavelserna, först 5, sedan 7 och sen 5, som alltså av en händelse blir 17 stavelser.

Den går så här:

haikun vill blomma
bortom detta fem sju fem
i trance drömmer den

.

Lucka 16 - det rutiga brädets Mozart

En ung 17-årig kuban kommer till USA, ska börja på Columbia University och är fylld med drömmar. Fast kanske jag ska spela lite schack också, tänker han. Jag vann ju en match mot Juan Corzo när jag var 13 år och han är ju ändå Kubas mästare. 

Året är 1905 och den unge mannen är José Raúl Capablanca. Och lite schack kan man nog säga att det blev för honom.

Han hade en naturlig känsla för spelet och spelade lätt och snabbt, visade tidigt en exceptionell skicklighet i slutspel och i blixtschack. Blixtschack är när man spelar mot en massa andra spelare samtidigt, går från bord till bord, har bara några sekunder på sig och måste hålla en massa ställningar i huvudet samtidigt.

- 1909, när han var 21 år, besegrade han i en match Frank Marshall, USAs starkaste spelare då och en av de 20 bästa i världen.
- Samma år deltog han i en blixtschackturnering över hela USA, spelade 602 matcher i 27 städer och hade 96,4 i vinstprocent.
- 1910 fick han kicken från universitetet. Ja, vad gör man? Karln håller ju bara på och spelar schack!
- 1911, bara 23 år gammal, utmanade Capablanca den regerande världsmästaren Emanuel Lasker om VM-titeln, men Lasker kom med en massa krav för att ställa upp och mötet blev aldrig av.
- 1914 spelade han en turnering i S:t Petersburg, där samtliga topp-10-spelare deltog, och kom tvåa, en halv poäng efter Lasker.
- 1921 blev mästarmötet med Lasker äntligen av och Capablanca vann och blev världsmästare i schack vid 33 års ålder.
- Mellan 1916 och 1924 spelade han 63 matchpartier utan att förlora ett enda och kallades ”Den mänskliga schackmaskinen”, ansågs omöjlig att besegra.
- Han behöll världsmästartiteln till 1927.

De flesta schackmästare brukar ha näsan djupt nedborrad i teoriböcker om schacköppningar, så att de blir experter i öppningsteori. Capablanca studerade aldrig schack, läste knappt en bok om det. Men skrev två läroböcker som betraktas som två av de mest instruktiva schackböcker som någonsin skrivits.

Enligt honom själv var han 4 år när han lärde sig hur pjäserna gick genom att titta på när hans far spelade, påpekade ett felaktigt drag som pappa gjorde och besegrade honom sedan två gånger. Den berättelsen vill jag gärna tro är sann. Och den stämmer inte så illa med den brådmogenhet han visade i karriären i övrigt, denne schackspelets Mozart.

Schack är en konst såsom musik och de 16 pjäser som man har till sitt förfogande är dess instrument. Själv älskar jag schack, men de matchtillfällen som yppar sig förlorar jag oftast. Jag tänker mycket mer på anfall än försvar när jag spelar, så det kanske inte är så konstigt.

Men förluster spelar ingen roll så länge det finns kärlek, tänker jag och lyfter handen som en dirigent över mina vackert utsirade instrument – de där 16. 
. 

Lucka 15 - att få på moppe

Det är väl preskriberat med råge vid det här laget, så nu kan jag väl komma ut ur garderoben med det. Jag var inte ens 15.

För det är väl 15 år man ska vara för moped? Men lagen hade inte nått så långt som till Hästberg. En halvmil söder om Leksand var väldigt mycket längre på den tiden. Säg att jag var 12 ungefär.

Lite hög sadel var det. Men jag nådde upp och kunde sitta. Någon växel fanns inte vad jag kunde hitta, men det fanns ju gas och broms. Det fick räcka. Och den drevs med rem, något jag förstod var gammalt redan då.

Nerför Gammelgårdsbacken och så var jag nere vid landsvägen, som jag inte åkte på, förstod att den var farlig med biltrafiken, utan korsade den, uppför den döbranta Hissvarsbacken och så var jag inne i byn. Eftersom jag kände på mig att jag var ute i ogjort ärende, åkte jag inte in på nån gård på min moppe, höll mig på byvägarna bara. Förbi Rolfs till höger och puttrade uppför vägen till höjden, Brittas till höger, tog vänster vid Myrbergs, slog av motorn vid Fribergs, den högsta punkten i byn.

Klev av stålhingsten, stora ängar bredde ut sig neråt byn till, läge för filosofiska tankar, men jag var bara rädd för att upptäckas av nån. ”Hallå där, parveln, vad tar du dig till med mopeden?” Men ingen upptäckte eller ropade. Allt bara surrade av sommar.

På tillbakavägen ner igen, hade jag motorn avslagen. Jag kände vinden i mitt hår, jag var Marlon Brando i ”Vild ungdom”, slog på motorn igen när jag var nere, skulle jag ta vägen tillbaka förbi Rolfs eller göra en extra sväng genom byn förbi Runes och Grop-Pers?

Fast egentligen körde moppen inte så fort. Det viktigaste var mest att den kunde stånka sig framåt lite och att den brummade. Och efter att ha kört den ett tag, några dagar kanske, ibland med den extra svängen förbi Runes, ibland utan, blev det ett plötsligt stopp på min motorkarriär. Morfar sa att jag inte fick åka på den mer (den var ju hans). Jag gjorde av med för mycket bensin. Ingenting om min ringa ålder alltså!

Men nu hade jag i alla fall en extra trumf på hand i grabbsnacket i plugget när jag kommit hem från landet. Åkt moppe? Visst, det har jag också gjort! De andra tittade förbluffade på klassens mesige plugghäst. Ja, det var en gammal modell förstås, sa jag och sträckte på mig. Remdriven, la jag till med sakkunnighet.

Det var till och med så att Haren ett tag slutade med sina knogjärnsslag mot mig. En knuten näve med det knutna långfingret lite utanför de andra fingrarna, så det kändes extra när hans slägga till knytnäve träffade punkten där ens överarmsmuskel gick över i axeln. Var han extra pricksäker så domnade armen bort ett tag. Men när jag sa det där om moppen, så ville han att jag skulle berätta mer om den. Han var motorintresserad, Haren.

Han kallades så för sina framtänder. Och så hette han Harald. De där knogjärnsslagen menade han kanske inte så mycket med egentligen. Han hade nog bara svårt att veta vad han skulle göra med sin armstyrka.

Inte som Bengan L, där var den tillfogade smärtan själva drivkraften bakom hans knytnävsslag, det hade hans nöjda flin svårt att dölja.

Och inte var han överdrivet motorintresserad heller.
. 

Lucka 14 - kan man hoppas?

14 september 2014.

Hela landet surrar om vad det egentligen var som hände den dagen och de två och en halv månaderna som gått sedan dess. Mina frågor och svar om detta är så här.

- Så vad hände den 14 september?
- Riksdagsvalet. Och hela valrörelsen dessförinnan var intensiv och upphetsad. Media tog alla partiledare i öronen och släpade runt dem i utfrågningar och debatter varje vecka, ja på slutet varje dag, där de som maskiner upprepade de vanliga argumenten mellan blocken. Ingen partiledare vågade ju tacka nej till den tremiljonte debatten, det skulle ha slagits upp i jättelika negativa rubriker.

Det enda som stod ut i denna flod av käbbel var Löfvens ord redan för ett år sedan att vi måste samarbeta över blockgränserna. Gör vi inte det, kan bli SD bli vågmästare, oavsett vilket block som bildar regering. De fyra allianspartierna gav kalla handen till inviten, kallast var C-ledarens hand.
Och media fnös, nåt sånt ville de inte veta av, hur skulle de då kunna utföra sina initierade politiska analyser, om de inte fick stapla blåa och rödgröna klossar på varandra och se vilka som var högst?

-  Hur gick det i valet den 14 september då?
- S fick 31,0 procent. M 23,3. SD 12,9. MP 6,9. C 6,1. V 5,7. FP 5,4. KD 4,6.
Åtta partier kom in i riksdagen, varav ett rasistiskt och sju ickerasistiska.
Och nära utan att komma in var FI med 3,1.

- Vad innebär det? Vilka vann?
- Ja, jämför man med förra valet så var det bara pyttesmå förändringar med max 1 procent hit och dit för sex av de åtta partierna. Stora förändringar bara för M, som minskade med ca 7 procentenheter, och SD som ökade med lika mycket.
Men när det gällde vilka som skulle bilda regering, så staplade man klossar och jämförde. Alliansen var 8,4 procentenheter större än S. Och 1,5 större än S+MP. Men 4,2 mindre än S+MP+V. Alltså måste det bli Löfven som bildade regering, resonerade man. Allt enligt sedvanlig blocktradition.

- Men den där klossen på 12,9 som det stod SD på då?   
- Precis. Det hade blivit precis så som Löfven sagt. Blockpolitiken måste spräckas upp, annars skulle SD kunna styra riksdagen som vågmästare. Löfven räckte åter ut handen till de fyra allianspartierna, som alla avvisade handen, C-ledaren spottade på den. Hon var ju nu den självutsedda ledaren för Alliansen, sedan Reinfeldt avgått på valnatten.

Talmannen rådgjorde med alla partiledarna i regeringsbildningsfrågan. Det resulterade i att han bad Löfven att undersöka möjligheterna till en minoritetsregering och strök under att det förutsatte att riksdagen a) godkände honom som statsminister, b) godkände den nya regeringens budget.

- Hur röstade riksdagen då?
- I omröstningen om Löfven som statsminister röstades han igenom, som överenskommet. I kammaren blev det 132 ja (S-och MP-ledamöter) och 49 nej (SD). Resten nedlagda, 154 röster, dels de fyra allianspartierna (de hade ju gått med på att passivt släppa fram honom), dels V (som på detta sätt markerade att de var missnöjda med att inte ingå i regeringen).
Löfvens chans att kunna samarbeta med några allianspartier var väl större om han nöjde sig med S+MP som regering, inte V också.

-  Så hur gick det med det blocköverskridande samarbetet?
-  Den har uteblivet. Löfven har fortsatt att räcka ut hand efter hand till Alliansen som ser helt oförstående ut och bara fortsätter med den vanliga retoriken mot honom som om inget hänt och det fortfarande är valrörelse. En diabolisk debatt-teknik uppvisas av C-ledaren. ”Jag vägrar förhandla med Löfven om budgeten” trumpetar hon. Och någon dag senare: ”Titta, vad dålig Löfven är, vad var det jag sa, han misslyckas gång på gång med att förhandla om budgeten!”.
Och allt medan Alliansen gräver sig djupare ner i skyttegravarna med kanonerna riktade mot regeringen, står SD helt oantastade bredvid och gnuggar händerna, det främlingsfientliga och rasistiska parti som samlat nästan 13 procent av väljarna. Det är över 800 000 svenskar. Och man stirrar på den siffran och tänker på hur Hitler helt demokratiskt kunde röstas fram till makten på 30-talet.

- Hur gick det sedan med omröstningen om regeringens budget?
- Den skedde häromdagen. Och det var inte bara regeringens budget som lades fram för riksdagen. Alliansen lade fram en egen budget, trots den där sonderingen med talmannen. Men SD röstar ändå inte på den, sa fyra blåögda alliansledare. Men det gjorde SD förstås. Och då föll regeringens budget och Alliansens vann. För Alliansen+SD är 8,7 procentenheter större än S+MP+V. Därmed är en konstitutionell kris ett faktum och Sverige går inte att regera. Rasisterna har utnyttjat en aningslös Allians och fällt en svensk regering.

- Vad händer nu då?
Löfven har utlyst nyval som ska hållas den 22 mars nästa år. Mycket kan hända till dess, skiftningar i väljarkåren kan tänkas mellan partierna och t ex kan KD åka ur och FI komma in. Och polletten kan falla i allianshuvudena och partierna kan elda upp de gamla valaffischerna. Och börja prata med varann, rikta in sig på att det är SD:s maktställning som ska brytas.

Eller är det för mycket att hoppas på? Är vanan för ingrodd att traska därnere i skyttegravarna och kasta de rutinmässiga handgranaterna mot andra blocket? Har de grävt ner sig för djupt? Kan ingen hissa ner ett extralångt rep till C-ledaren?

.

Lucka 13 - en fontän av mål

Årets sista månad har just börjat men här är vi redan framme vid lucka 13. Det är fördelen med att starta lucköppningen en månad i förväg.

Lucka 13 tar oss till ett glömt rekord. Som sattes i juni 1958. Just det, vi är tillbaka vid VM-fotbollen i Sverige. Den turneringen är ju mest känd för två saker. Att Pelé gjorde sitt internationella genombrott i guldlaget Brasilien. Och att lilla Sverige tog silver. (Se lucka 10 i bloggen.)

Men det finns också en tredje sak, i dag nästan helt bortglömd. I bronslaget Frankrike fanns en spelare som vann skytteligan med ett rekord för gjorda mål i ett fotbolls-VM som står sig än i dag.

Någon tysk har visst gjort fler om man räknar in gjorda mål i flera VM, men det går inte att lägga ihop på det viset. Antalet lag har under åren hela tiden ökat. I turneringen 1958 var det bara 16 lag som deltog. Nu i VM-turneringen i somras t ex var det dubbelt så många! Om man har många fler matcher på sig är det förstås matematiskt sett enklare att nå fler mål.  

Just Fontaine gjorde 13 mål 1958. Ett rekord som ingen sedan dess har kommit i närheten av i en VM-turnering. Han gjorde mål i varje match. Åtta mål med högerfoten, fyra med vänstern och ett på nick. I bronsmatchen mot Västtyskland, som Frankrike vann i stor stil med 6-3, gjorde han fyra. Han hade kunnat göra ytterligare ett mål i den matchen, om han hade lagt straffen som fransmännen fick i den 26:e minuten och som Raymond Kopa i stället fick slå och göra 2-1 för Frankrike. I så fall hade Fontaine kunnat komma upp i 14 mål.

Men det var ingen som den här tiden brydde sig så mycket om vilken spelare som gjorde flest mål. Något särskilt pris till meste målgörare fanns inte, det introducerades först i VM i Spanien 1982.

Fontaine kom inte ens med i det världslag som togs ut efter VM 1958! På grund av en kufisk regel att man röstade på position i stället för person. Man lade sin röst på bäste vänsterback, bäste högerhalv, bäste center osv. Av kedjespelarna fick Fontaine flest röster, men kom ändå inte med i världslaget, för rösterna fördelade sig jämnt på honom som högerinner och vänsterinner. Han ansågs ha spelat som bådadera.

Så VM-kungen 1958 och alla tiders målrekordinnehavare Just Fontaine fick varken något pris för bedriften eller blev uttagen i världslaget. Och han skulle egentligen inte ens varit med i Frankrikes trupp - han var reserv men fick komma med när René Bliard stukade foten. Hela turneringen spelade han dessutom i lånade skor. En av spelarna på bänken, Stéphane Bruey, råkade ha hans storlek.

Man kan nästan tänka sig konversationen när Fontaine lämnade tillbaka skorna efter turneringen.

- Hej, Stéphane, här har du dojorna tillbaka. Tack för lånet!
- Tack, själv, Just. Ingen orsak. Hur funkade dom att lira i, tycker du?
- Jovars, inte så pjåkigt. Kanske t o m inhandlar några egna en vacker dag.
.