Visserligen var jag bara 4 år då. Fast jag kunde ju ha hakat på honom någon gång senare, från det att jag började nosa på lyrik i tonåren. Men det gjorde jag inte. De poeter jag kom att läsa och gilla var i tur och ordning Ferlin, Fröding och Tegnér. Efter de tre första kom väl Martinsson, Gullberg, Karlfeldt och Lagerkvist. Under 1900-talet slukade jag lyriker. Heidenstam, Boye, Snoilsky, Södergran, Vennberg, von Schoultz. Och av de samtida, som levde samtidigt med mig, läste jag mest Sonnevi. Aldrig Tranströmer.
Tomas Tranströmer kunde jag knappt stava till. I antologier stötte jag på honom förstås, men det där med stjärnbilder som stampar i spiltor och vandringar mot tonen C lät bara helkonstigt. Jag stoppade nog bara in honom i facket Obegriplig. Där han förblev 1900-talet ut.
Men så kom en sommarvecka 2001 när jag var på en skrivarkurs på Biskops Arnö. De flesta av de andra i klassen skrev bara prosa, men det fanns åtminstone två andra som skrev lyrik förutom jag. Minns inte vad de hette, men en av dem, en kille som var lång, smal och framför allt jätteung, deklarade frankt att hans förebild var Tranströmer och ingen annan!
Det gjorde mig nyfiken och jag gluttade nu lite i Tranströmers dikter. Och jag häpnade ju fler jag läste. Hade jag missat allt det här, all denna livskunskap och ljuvlighet? Hade jag inte varit mottaglig förut i yngre år eller hade bara antologiutväljarna gjort konstiga val? Jag vet bara att om jag i unga år läst hans Romanska bågar eller Epigram, eller Ostinato ur samlingen "17 dikter", då hade jag inte stoppat in honom i det där obegriplighetsfacket. Jag hade läst honom.
Sedan dess har jag gjort det. Och jag har sett honom på olika event i stan, både innan och efter att han fick nobelpriset i litteratur. Att se en lyriker på detta sätt och veta att man läst och älskat hans dikter och att just han sedan får nobelpriset, det går utanpå det mesta.
Tranströmer är också bra att diska till! Han har läst in samtliga sina dikter på en CV-samling som jag har. Man får en lång intervju med honom på köpet. Underbar kombo av nytta och nöje. Intervjun passar bra när man torkar disken.
En diktsort han var mästare på var haikudikter. Jag hade läst många försök från poeter att skriva haiku, men de flesta tyckte jag var ganska misslyckade. De är bara treradingar som till formen är haiku, med fem stavelser i första raden, sju i andra och fem i den sista, men innehållet är helt västerländskt, inte ett dyft av det som utmärker en japansk haiku. Men t o m japaner hyllar Tranströmers haikudikter. Här är ett exempel på hur de låter:
Och natten strömmar
från öster till väster med
månens hastighet.
Och här är ett till:
Vi måste leva
med det finstilta gräset
och källarskrattet.
Själv skriver jag nästan aldrig haiku, det ligger inte för mig. Men jag skrev en gång en trerading som en hommage till en viss haikumästare, en trerading som formellt ser ut som en haiku. Med de där stavelserna, först 5, sedan 7 och sen 5, som alltså av en händelse blir 17 stavelser.
Den går så här:
haikun vill blomma
bortom detta fem sju fem
i trance drömmer den
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar