Morgontidningarna hade en bild på en gammal kvinna framför kanonröret på en stridsvagn där en ung sovjetisk soldat satt med överkroppen halvvägs ur luckan däruppe.
Kvinnan: Vad tar ni er till? Det här är vårt land, inte ert. Försvinn härifrån!
Soldaten: Men ni behövde ju vår hjälp!
Alexander Dubcek, Tjeckoslovakiens regeringschef, hade i månadsskiftet juli-augusti samma år blivit kallad till sin motsvarighet i Sovjetunionen. Jag vet inte vilken av dem det var på den tiden, men det var en av de där med tjurnacke och ögonbryn som Uralbergen.
- Kamrat Alex, jag är väl felunderrättad? Du inlåter dig väl inte på farliga experiment? Att låta pressen hitta på egna saker att skriva? Att låta folket ha fler partier än det kommunistiska att välja mellan? Att låta ungdomar studera och resa? Att låta bagaren baka vad han vill?
Dubcek blev tillbakaskickad men hade nog fortfarande lite svårt att riktigt inse att den lyckligaste positionen för hans tjeckoslovakiska medborgare måste vara under stövelklacken på honom och hans partikamrater. Han fortsatte sina försiktiga reformer, som han kallade ”en socialism med mänskligt ansikte”.
Tills den 21 augusti. Då invaderades Tjeckoslovakien av 7 000 ryska stridsvagnar och 600 000 soldater som intog Prag. Alexander Dubcek uppmanade befolkningen att inte göra militärt motstånd mot invasionstrupperna. Totalt dödades 98 tjecker och slovaker men Pragvårens drömmar om ett nytt liv dödades också, så enkelt som man klämmer ihjäl en fluga ungefär. Dubcek arresterades och fördes bort i bojor.
Ett helt otroligt tilltag mot en suverän nation i fredstid! Men jag minns ingen nämnvärd reaktion från världens regeringar. De var väl i chock. Precis som jag, faktiskt.
Ishockey-VM nästa år, 1969, skulle ha hållits i Tjeckoslovakien, men det fick flyttas till Sverige, jag minns inte vilken orsak som angavs. Tjeckernas match mot Sovjet i den turneringen blev något alldeles speciellt. Sovjet ansågs vara det bästa hockeylaget i världen under denna tid, förfogade över den kanske vassaste kedjan genom alla tider: Michajlov-Petrov-Charlamov.
Men tjeckernas målvakt Vladimir Dzurilla vägrade släppa in någon sovjetisk puck, räddade vartenda skott. Jan Suchy sköt 1-0 till Tjeckoslovakien och när Josef Cerny på passning från lagkaptenen Josef Golonka gjorde segermålet 2-0, då exploderade i ett enda stort jubel hela Johanneshovs Isstadion, ja hela världen, höll jag på att säga. Alla spelarna åkte ut på isen och där låg Jan Klapac, Jaroslav Jirik, Jan Hrbaty, bröderna Jiri och Jaroslav Holik och Vaclav Nedomansky i en lyckohög över målskytten. En idrottsmatch? Nej. Såren i en nation läkte ihop.
VM-turneringen spelades som en serie där alla mötte alla två gånger. Den andra matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien blev jämnare, men Golonka & co vägrade besegras även nu, och segrade med 4-3.
Själva turneringen vanns av Sovjet till slut, men den detaljen är ju oviktig i sammanhanget.
Av en glad tjeck som jag träffade i Stockholm fick jag en sån där klubbnål med ett foto av Alexander Dubcek. Såg ut precis som på bilden ovan. Länge hade jag den som en udda dyrgrip, ibland fäste jag den stolt i rockuppslaget på den tegelröda manchesterkavaj som jag hade på den tiden.
På Café Louvre kom den bort, när jag satt där och skrev, för bara några år sedan. Plötsligt var den bara inte där. Lite ledsen blev jag först. Men Louvre, fiket alltså, ligger i Prag, så jag tror inte att nålen själv är helt oskyldig i sammanhanget. Dubcek hade kommit hem.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar