Hallands helium

jag tror på de luggslitna dagarna och deras
lessna och
 stormande händer

som tar dig under hakan och säger att du är orden och de vilda sagorna och alltid har jag älskat dig


jag tror på de vita träden som huggits ner av brådskan
 och reser sig av långsamheten



jag tror på mesar som klungar ihop sig så många

på telefontråden att de kan tas för en örn



jag tror på hundöron i böckerna och oavslutade ögonblick
 som dimper i golvet med smörsidan neråt



jag tror på maskrosen som vänder sina finniga kinder mot
 frosten och säger att nu



jag tror på sluddriga frågetecken som flyger som nyväckta fladdermöss i den orangea natten utan svar



jag tror på mannagrynsgröten när den fräknig av kanel närmar sig din mage



jag tror på väldigt konstiga ord som kryper som

skalbaggar längs väggarna när den kloka klockan somnat



jag tror på kalifen av sand när han stiger av och låter kamelen gå i bet runt torget i Varberg



jag tror på huvudskakningar när de slutar skaka sina 
hundra huven och rullar ut en enda vrålmatta av ja



jag tror på tandlösa haltande gubbar och gummor som
 himmelkantiga av liv hittar en dörr de aldrig sett



jag tror på den spetälske älskaren som reser sig och

pekar att här är det väldigt mycket ljus



jag tror på buckliga burkar som hissar segel på segel 
i rännstenen



jag tror på de luggslitna dagarna och deras 

lessna och stormande händer

som tar dig under hakan och säger att du är orden och 
de vilda sagorna och alltid har jag älskat dig

Skjutjärnspolitiker

 
Jag tänker ibland på fortpratande politiker. Varför pratar de så fort?  Inte när de håller tal kanske, inte i den situationen. Men så fort de pratar med en meningsmotståndare, möjligen också när de frågas ut. Tydligast märks detta politikerbeteende i partiledardebatterna.



Då känner de att jaha nu måste jag ge svar på tal till person A att pyttsan skulle vi vara dåliga på område 1, det är det minsann dom som är, och ge svar till person B att pyttsan skulle dom vara bra på område 2 och 3, det är det minsann vi som är, och kräva besked från C om område 4, och hålla med D om vad D sa om område 5, för D hör ju till oss, och säga nåt om område 6 för det är ju det enda jag vet nåt om, och jag har bara X minuter på mig så jag måste dra in andan nu och sätta fart så jag får med allt.

 I rrrrrasande fart.

Jag tror det är därför de pratar fort. De kanske tror att den där C verkligen svarar på frågan om område 4. Det gör inte C. För C tar i stället upp område 7 som är C:s favoritben att gnaga på i debatter.



Eller de kanske tror att det är så här ideologier bryts mot varandra i en demokratisk diskussion. Det är det inte. Några svar på några frågor kan ju aldrig urskiljas ur det allmänna tjattret.



Eller tror de att så här måste man prata när man är politiker? Det måste man inte. Tage Erlander var politiker. Och hyfsat framgångsrik, var statsminister i detta avlånga land under rekordlång tid. Han pratade inte fort. Och höll sig till en sak i taget. Jag tror till och med att han hade tillräcklig hyfs för att bemöta en fråga med ett svar, inte med en motfråga. Eller nåt ovidkommande svammel runt frågan.



Men så skulle han också vara chanslös på att bli utnämnd till debattvinnare av dagens kvällstidningar. Hans pratprocent i debatten skulle ju bli genant låg.



Nu kan jag vara orättvis. Det kan finnas en och annan av dagens politiker som inte är av den här hinna-med-så-många-ord-det-går-på-så-kort-tid-som-möjligt-typen. Såna som inte har nån uppvriden vev i ryggen. Som inte per automatik dränker lyssnarens öron så fort en mikrofon sticks fram. Som kanske t o m funderar ett ögonblick innan svaret formuleras.



Precis så länge att Tage hinner titta fram ur nåt moln däruppe och ropa ”gubbar å käringar, huk er i bänkera, för nu laddar han om!”


Varberg årets stadskärna

År 2016 blev Varberg utsedd till Årets Stadskärna i Sverige.

Då frågade man sig förstås: vad kunde nu det bero på?

Kunde det vara det, att när man var ute och gick i stan så såg man inte höga fula hus omkring sig, man såg låga, snygga. Ofta av trä eller ljust gult tegel. Eller ljust blått.

Eller om det var för shoppingen. Att när man var ute för att shoppa så fanns här inte ett jättelikt inneköpcentrum med hela stans utbud på elva våningar som nåddes via många långa trånga rulltrappor. Utan det var småaffärer överallt i stan, för kläder, skor, väskor, data, bokhandel, leksaker, frukt, cyklar, smycken, tyger, you name it. Och skrivvänliga fik. Som Veras Café på Bäckgatan och Kassetten på Torggatan och Träslövs på Kyrkogatan.

Eller torget, där hela stan minglade onsdagar och lördagar bland stånd med kläder, hantverk, tavlor, blommor, ost, frukter och bär. Framför allt hallonen och jordgubbarna från trakten lämpade sig särskilt väl för att ha i påse och stoppa i mun när man gick runt.

Eller för att det var gratis bilparkering varje dag i stan.

Eller om det var det, att stadskärnan flankerades i öster av kulturhuset Komedianten med bibliotek, forskningssalar och samtalsfik för nya och gamla svenskar. Och i väster av strandpromenaden som man kunde spatsera mellan Kallbadhuset (från 1903) och Kurorten (1811) med Fästningen (1200-talet) till vänster om sig och det brusande havet till höger.

Eller om det var för den levande stadsbilden av folk i alla åldrar som cyklade eller flanerade över kullerstensgatorna i stadskärnan.

Eller vad det nu berodde på. Svårt att välja.

Tröjdragarsång

Nu är Zlatan med i landslaget igen. Fem år efter hans avskedsturnering som var EM när Portugal vann.

Då var Erik Hamrén förbundskapten, i EM-kvalet hade det gått strålande, men i själva EM:t blev det tvärnit. Vi gjorde inte ett enda mål. Om man inte räknar självmålet av Ciaran Clark i den avslutande matchen mot Irland. Det där förnamnet, hur skulle man uttala det? Det fanns olika varianter hos TV-kommentatorerna, men jag bestämde mig för att han hette Kärran Clark.

Och då var jag ju tvungen att snickra ihop en visa om detta, på Evert Taubes melodi Oxdragarsång. Den gick så här:
 

Tröjdragarsång 

(vers)
Allt bakom svenskar elva
man kunde höra vrål
Då börja´ benen skälva
som skulle göra mål

Med fyra skott i ribban
och över och breve´
vi dribbla´, drabbla´, dribbla´
men bollen kom ej me´

(refr)
Dra, dra´rom hårt i tröjan
i tröjan ritsch och ratsch
Det där e rena löjan
du missar nästa match

Och sluta slit i Zlatan
hans tröja ritsch och ratsch
Vi spelade med Zlatan
i varje EM-match

(vers)
Vår elva så succérik
nu kamma´ alla noll
Förbundskaptenen Erik
såg hjälplös på från håll

Hans bön blev hörd av Herran
där kom ett mål på nick
av innerbacken Kärran
det enda Sverige fick

(refr)
Dra, dra´rom hårt i tröjan
i tröjan ritsch och ratsch
Det där e rena löjan
du missar nästa match

Vi kämpade som satan
men borta var vår touch
Vi spelade för Zlatan
hans allra sista match

(da capo med lite mer andante, fjärilslätt)
… och sluta slit i Zlatan
hans tröja ritsch och ratsch
Vi spelade för Zlatan
hans allra sista match.

- - -

Och nu är han plötsligt tillbaka efter fem år. Så jag får väl återkomma med nån ny låt framöver. Han har ju inte gjort sin sista match ...

Nyheter i sportens underbara värld

Jag kom på en sak när det gäller idrott. Vi behöver inte längre sträcka på halsen för att se om det är Assar som ska dyka upp bakom ladan. Med satelliter och typ drönare med minikameror kan man nu följa varje meter av skidloppen. Och ha koll på puls och stakfrekvens och syreupptagningsförmåga genom inopererade datachips på de 23 norrmännen i täten.

Själva skididrotten har utvecklats också. Sprintersträckor har tillkommit. De e ju öken att vänta i fem mil på att spurten ska komma, när man kan ta den direkt. Och skejting har införts. För att det går fortare. Om Gustav Vasa kunnat åka skridskor med skidorna hade dalkarlarna från Mora aldrig hunnit upp honom. Man har också kommit på att det blir en tjusig stressfaktor om man byter skidor mitt i loppet.

En liknande utveckling har ägt rum i backhoppningen. Den där plogningen som Jan Boklöv införde kör nu alla med. Borta är den tjusiga linje i luften som bildades genom att hopparna höll ihop benen. Nu spretar alla med benen som skadskjutna kråkor. För att hoppet ska bli någon meter längre. Byte av skidor mitt i hoppet har man ännu inte infört. Men det kommer. Kan bli bra teve.

Pingis har ändrat reglerna genom avkortning. Man går bara till 15 i stället för 21. Lite snopet för dem som är slow starters och listigt invaggar motståndaren i falsk säkerhet och börjar spela först när de skänkt bort de första 15 bollarna.

Även den traditionsrika tennisen, som sett likadan ut sedan Björn Borgs garageportar i Södertälje, har tvingats pilla på regelverket. Tiebreak gäller rgelmässigt numera. Förut var kraven absoluta att det skulle skilja två game för att setet skulle anses vunnet. Ett set kunde då vinnas med 58-56 i game. Läkarna brukade ordinera ”se en tennismatch före sänggående” till patienter med svåra sömnproblem.

Robin-Hood-grenen bågskytte står lite och stampar. Antagligen kör man inte med grågåsfjäder längre, men nytänket i bågskyttesporten är kraftigt eftersatt. En framkomlig väg skulle kunna vara en kombo med puttning av tjocka munkar i bäckar.

Ett antal nya damsporter som kommit, är bara till synes nya. Tyngdlyftning för kvinnor t ex, är inte ny, bara en namnändring. Det är en gren från urminnes tider som tidigare hette ”kvinnors kånkande på livsmedel och förnödenheter och vattenkrukor och barn”.

Fotboll har försökt förnya sig med VAR, men det räcker inte. Matcherna är för sega. Efter 90 minuter + tilläggstid + 30 minuters förlängning + tilläggstid på förlängningen har spelarna harvat sig fram till 0-0. Jag tycker man kan ta bort denna del av matchen och gå på straffläggningen direkt. 

 

Hör du ej visor andas ...

Varje gång man går förbi den där skulpturen på Strandpromenaden, hur var det inskriptionen gick nu igen, nåt med visor och vågor. Då måste man förstås dit och kolla. Och där står det inristat i stenen:

hör du ej visor andas ur vågens brus

Figuren på sockeln står på knä. Höger knä. Stöder sig på vänster. Ungefär som när man ska avlossa en pil från en båge. Men han håller inte i en pilbåge. Han håller i en penna. Och står riktad mot havet. Men han tittar inte rakt fram, han tittar uppåt.

Första gången jag var här, tänkte jag inte så mycket på den där skulpturen. Den bara stod där. Då var det 1 2 3 Schtunk som jag såg för första gången. De hade ett cirkustält i norra hörnet där mot fästningen. Skulpturen rundade man väl på sin höjd i en paus när man gick ut och köpte korv.

Nu ser man den varje gång man passerar på Strandpromenaden längs havet. Den har stått där sedan 1940. ”Till Minne av Gustaf Ullman”, står det framtill. Hans svägerska Nanna Ullman är skulptören. Den där versraden står på kanten. Den är ur Gustaf Ullmans diktsamling ”Valda dikter”, som han skrev 1922, två år innan han fick motta De nios stora pris.

När man tittar lite närmre ser man att det kanske inte är en penna det där, utan en flöjt. Den urgamla symbolen för lyrik i så fall, tänker man, Ullman var ju inte någon orkestermedlem, han var diktare. Så lämnar man skulpturen och släntrar därifrån, men kommen till Strandpromenaden igen, vill man vända sig om. Det är något som inte stämmer.

Vad är det? Jag tittar på den. På honom. En diktare, en skribent, men han skriver ju inte! Pennan-flöjten vilar helt stilla i handen, lite undanskymd. Och det där lyftade huvudet. Just det. Han står ju inte där för att skriva, han står där för att lyssna. Så han kan ta emot dikten, sången, när havet serverar den till Varberg. Ur vågens brus.