År 2016 blev Varberg utsedd till Årets Stadskärna i Sverige.
Då frågade man sig förstås: vad kunde nu det bero på?
Kunde det vara det, att när man var ute och gick i stan så såg man inte höga fula hus omkring sig, man såg låga, snygga. Ofta av trä eller ljust gult tegel. Eller ljust blått.
Eller om det var för shoppingen. Att när man var ute för att shoppa så fanns här inte ett jättelikt inneköpcentrum med hela stans utbud på elva våningar som nåddes via många långa trånga rulltrappor. Utan det var småaffärer överallt i stan, för kläder, skor, väskor, data, bokhandel, leksaker, frukt, cyklar, smycken, tyger, you name it. Och skrivvänliga fik. Som Veras Café på Bäckgatan och Kassetten på Torggatan och Träslövs på Kyrkogatan.
Eller torget, där hela stan minglade onsdagar och lördagar bland stånd med kläder, hantverk, tavlor, blommor, ost, frukter och bär. Framför allt hallonen och jordgubbarna från trakten lämpade sig särskilt väl för att ha i påse och stoppa i mun när man gick runt.
Eller för att det var gratis bilparkering varje dag i stan.
Eller om det var det, att stadskärnan flankerades i öster av kulturhuset Komedianten med bibliotek, forskningssalar och samtalsfik för nya och gamla svenskar. Och i väster av strandpromenaden som man kunde spatsera mellan Kallbadhuset (från 1903) och Kurorten (1811) med Fästningen (1200-talet) till vänster om sig och det brusande havet till höger.
Eller om det var för den levande stadsbilden av folk i alla åldrar som cyklade eller flanerade över kullerstensgatorna i stadskärnan.
Eller vad det nu berodde på. Svårt att välja.
Kunde det vara det, att när man var ute och gick i stan så såg man inte höga fula hus omkring sig, man såg låga, snygga. Ofta av trä eller ljust gult tegel. Eller ljust blått.
Eller om det var för shoppingen. Att när man var ute för att shoppa så fanns här inte ett jättelikt inneköpcentrum med hela stans utbud på elva våningar som nåddes via många långa trånga rulltrappor. Utan det var småaffärer överallt i stan, för kläder, skor, väskor, data, bokhandel, leksaker, frukt, cyklar, smycken, tyger, you name it. Och skrivvänliga fik. Som Veras Café på Bäckgatan och Kassetten på Torggatan och Träslövs på Kyrkogatan.
Eller torget, där hela stan minglade onsdagar och lördagar bland stånd med kläder, hantverk, tavlor, blommor, ost, frukter och bär. Framför allt hallonen och jordgubbarna från trakten lämpade sig särskilt väl för att ha i påse och stoppa i mun när man gick runt.
Eller för att det var gratis bilparkering varje dag i stan.
Eller om det var det, att stadskärnan flankerades i öster av kulturhuset Komedianten med bibliotek, forskningssalar och samtalsfik för nya och gamla svenskar. Och i väster av strandpromenaden som man kunde spatsera mellan Kallbadhuset (från 1903) och Kurorten (1811) med Fästningen (1200-talet) till vänster om sig och det brusande havet till höger.
Eller om det var för den levande stadsbilden av folk i alla åldrar som cyklade eller flanerade över kullerstensgatorna i stadskärnan.
Eller vad det nu berodde på. Svårt att välja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar