Skjutjärnspolitiker

 
Jag tänker ibland på fortpratande politiker. Varför pratar de så fort?  Inte när de håller tal kanske, inte i den situationen. Men så fort de pratar med en meningsmotståndare, möjligen också när de frågas ut. Tydligast märks detta politikerbeteende i partiledardebatterna.



Då känner de att jaha nu måste jag ge svar på tal till person A att pyttsan skulle vi vara dåliga på område 1, det är det minsann dom som är, och ge svar till person B att pyttsan skulle dom vara bra på område 2 och 3, det är det minsann vi som är, och kräva besked från C om område 4, och hålla med D om vad D sa om område 5, för D hör ju till oss, och säga nåt om område 6 för det är ju det enda jag vet nåt om, och jag har bara X minuter på mig så jag måste dra in andan nu och sätta fart så jag får med allt.

 I rrrrrasande fart.

Jag tror det är därför de pratar fort. De kanske tror att den där C verkligen svarar på frågan om område 4. Det gör inte C. För C tar i stället upp område 7 som är C:s favoritben att gnaga på i debatter.



Eller de kanske tror att det är så här ideologier bryts mot varandra i en demokratisk diskussion. Det är det inte. Några svar på några frågor kan ju aldrig urskiljas ur det allmänna tjattret.



Eller tror de att så här måste man prata när man är politiker? Det måste man inte. Tage Erlander var politiker. Och hyfsat framgångsrik, var statsminister i detta avlånga land under rekordlång tid. Han pratade inte fort. Och höll sig till en sak i taget. Jag tror till och med att han hade tillräcklig hyfs för att bemöta en fråga med ett svar, inte med en motfråga. Eller nåt ovidkommande svammel runt frågan.



Men så skulle han också vara chanslös på att bli utnämnd till debattvinnare av dagens kvällstidningar. Hans pratprocent i debatten skulle ju bli genant låg.



Nu kan jag vara orättvis. Det kan finnas en och annan av dagens politiker som inte är av den här hinna-med-så-många-ord-det-går-på-så-kort-tid-som-möjligt-typen. Såna som inte har nån uppvriden vev i ryggen. Som inte per automatik dränker lyssnarens öron så fort en mikrofon sticks fram. Som kanske t o m funderar ett ögonblick innan svaret formuleras.



Precis så länge att Tage hinner titta fram ur nåt moln däruppe och ropa ”gubbar å käringar, huk er i bänkera, för nu laddar han om!”