Och alla hette Bellman

Den första jag kom att tänka på var den här.

Det var ett middagsbord och två personer hade råkat hamna bredvid varandra. En äldre man med nonchalant och nedlåtande sätt. Och en ung kvinna.
- Och vad kan en sån här liten ung dam heta då? frågade mannen.
- Maja, sa kvinnan.
- Maja, det är väl namnet på ett kortspel, hö hö.
- Ja, svarade kvinnan, det är Skitgubbe också.

Och så den här lilla juvelen:

Kaptenen röt åt mannarna på luckan som hade fortsatt att ligga och prata, fast ljuset var släckt och Godnatt var beordrat.
- Jag har sagt ”godnatt”, stormade han mot dem, och när jag säger ”godnatt” betyder det ”håll käften”.
Då hördes direkt från en av sängarna längst bort:
- Godnatt, kapten!

Ja, jag blev inkörd på det här spåret med historier och sånt genom en historia jag läste i DN i morse. Så här gick den.

Wislawa Szymborska drev mellan 1953 och 1981 en litterär frågekolumn i litteraturtidskriften Zycie Literackie. En kvinna frågade.
- Min pojkvän hävdar att jag är för vacker för att skriva bra dikter. Vad anser ni om dessa jag skickat?
Och fick svaret från Szymborska:
- Vi anser att du verkligen är en mycket vacker flicka.

I skolan – det var väl mest på mellanstadiet -  samlade jag på Bellmanhistorier. D v s så här. Alla historier jag hörde och tyckte var bra, stoppade jag in Bellman i som huvudperson och kallade för en Bellmanhistoria. Gubben vid middagsbordet häruppe hade blivit Bellman, den inkallade på luckan var Bellman etc. Jag skrev upp dem på en lång, lång lista med bara titeln, det blev nog uppåt 300 st till slut. Alla kunde jag utantill, behövde bara se titeln.

Berätta en Bellmanhistoria, Göran, kunde några säga, och jag drog upp listan och de fick peka på en titel, Bellman och geten, eller Bellman och bonden med skottkärran o s v. Och så drog jag historien. Och de garvade.

Av någon anledning var det framför allt på slöjdtimmarna. I materialrummet där alla tråkiga brädor låg på hög och det var meningen att man skulle välja ut någon som man kunde såga något snett och vint ur. Framför allt var det Svanis och Kenta Örneklint som gillade det här. När jag släntrade in i materialrummet så var det oftast de som kom efter dit. Jag vet inte om folk stod i kö för att höra Bellmanhistorierna, men ibland kändes det som det.

Vad gör annars en klassens plugghäst för att bli accepterad som en i gänget? En lång lista på fejkade Bellmanhistorier i materialrum kan i det sammanhanget vara gefundenes fressen.

Nu återstår bara en sak att säga: Godnatt, Maja! Och när jag säger "godnatt Maja", menar jag hej då, maj. Och i tidens materialrum halar materialförvaltarn fram en ny bräda för oss att såga och karva i: juni. 

Och materialförvaltarn som på detta sätt lösgör sig ur den dimhöljda historien, är väl Bellman det också. Även om han är lite lik Mr Bean på bilden. Men de är nog släkt.
.

Valet: aftermath

Nå, blev det ett vi
eller blev det ett tvi?

Ja, miljön gick fram och även FI
men samtidigt bakslag för demokrati.

Det gick beklämmande många mandat
till mörkermän och främlingshat.

Dom svenska rasisterna kommer dock
att få en obehaglig chock.

Utlänningar tvingas ju SD se nu.
Såna finns jättemånga i EU!

Men Bryssel kanske blir mindre mörk
när V har skickat dit sin Björk?

M bara backade och backade
ju mera dom snackade och snackade.

Det hjälpte inte ens att satsa
på en blixtrande Corazza.

Nån valspurt ville det aldrig bli.
Poströsterna gick allihop till FI.

FP? För dom gick det likadant
trots hela Sveriges kändaste tant.

Liberalismen är inte vad den varit.
FP har marigt fast dom har Marit.

Och osynlig är en synonym för "Center".
Och Ulv(s)kog kalla´ Hök(m)ark exkrementer.

Men hon kanske sen födseln
vurmat starkt för gödseln.

En som inte verkar lessen
är han som valsat runt i pressen.

För "här dansar Fridolin”
med invalda Isabella Lövin.

KD räddades än en gång.
Firade med Lars, Andakt & Sång.

Och ett försynt litet leve
för den där murveln från teve.

Nå, blev det ett vi
eller blev det ett tvi?

Vet inte. Väldigt svårt att summera.
För det blev ju liksom bådadera.

Äntligen gick miljö och jämlikhet fram!
Men tillbaka är nynazister och skam! 

Vad är det för framtid vi åser?
Är det från båda håll det blåser?

Hur ropar man hurra
utan att va´ gla´?
.

Conundrum

Det finns ett rätt intressant frågesportprogram på TV. Den brittiska QI, där bokstäverna står för Quite Interesting. Och de kan också ses som IQ från andra hållet. Vilket också är intressant. 

Stephen Fry leder programmet. På sitt oefterhärmliga sätt. Olika kunskapsområden och de tävlande får minus om de svarar fel (vilket händer ofta) och plus när de svarar rätt (vilket händer sällan). Frågorna är nästintill omöjliga att svara på, men grejen är inte tävlingen utan kringsnacket runt bordet, som är humor och kunskap i skön mix.

Ett inslag som jag minns så väl var om duvan.

Stephen Fry frågade Varför ska man inte ta med en duva på bio?
Snabba svar från de tävlande. Exakt vad de de sa minns jag inte exakt, men på ett ungefär.

För då äter duvan upp all popcorn, sa Bill Bailey, han med det lilla pipskägget, som förresten var gäst hos svenska humorprogrammet Robins för en tid sedan. Ja, inte bara hans pipskägg, utan hela han.

För att duvan har svårt att se över axeln på den framför, när hon sitter på stolen, föreslog Alan Davies, den långhårige, lite lätt läspande, den ende som är ständig gäst i programmet. 

För hon är allergisk mot filmer sedan hon såg Hitchcock´s Fåglarna, sa Sean Lock, den glasögonprydde, han som ser ut som en blandning av Clark Kent och Buddy Holly.

För vem har nånsin sett en duva bjussa tillbaka nån gång, nåt i den stilen kom det från kom Jo Brand, en kvinnlig komiker som jag inte sett i nåt annat program tyvärr, hon är isande bra.

Skratt och skön stämning hela tiden men ett nej från Stephen Fry till alla svar som bubblade upp. Så han fick ge svaret själv. Typ så här:

En films rörliga bilder är inte rörliga. De skapas genom att en sekvens av ögonblicksbilder presenteras i ett tempo som skapar en illusion av rörelse. För duvan är tempot löjligt lågt, det skulle krävas 200 bildbyten i sekunden för att illusionen skulle funka och den skulle uppfatta det hela som en rörelse. Som det är nu skulle duvan bara se stillbild efter stillbild och bli uttråkad. Kanske somna ifrån den tråkiga filmen. Och framför allt inte rekommendera den till kompisarna.

En storm av sköna inpass följde förstås från den kvicka panelen efter lösningen på detta conundrum. De inpassen kommer jag inte längre ihåg men jag började fundera på den här fågeln som jag aldrig egentligen tänkt på men som följt oss så länge.

När vi behövt flygande brevbärare mellan oss människor, vilken fågel flög? - Brevduvan.
Själva sinnebilden för trofast kärlek? – Turturduvan.
Prickskytte mot flygande föremål, vilket namn fick det? – Lerduvan.
När Noah i Arken ville ta reda på om något landområde höjt sig ur vattenmassorna, vem kom tillbaka med en olivkvist i näbben? – Fredsduvan.
Apropå kulor och fred, Johan Ludvig Runebergs långa dikt från 1848 som slutar ”ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott”. Vem? - Sven Dufva.
Och vilka matar jag dagligen ur min medhavda påse från hemmet, där jag sitter på min bänk i parken såsom tvättäkta pancho? – Duvor.

Dessutom denna felbetoning jag haft i mig ända sedan barnen var små. En storry på ett kassettband, där han plötsligt kallar henne ”duvan”. En innovativ men märklig ömhetsbetygelse i en saga, tänkte jag länge. Det var förstås ”du vann” han sa (som i ”OK jag ger mig, du har rätt”) men det tog lång tid för mig innan poletten föll.

Och vann gjorde förstås någon i QI-programmet. I så fall definitivt inte Alan Davies, den  ständige gästen med det långa håret. Han sätter en ära i att belägga fjärdeplatsen av de fyra deltagarna. Med sådär en minus 45 poäng. Är han riktigt i form en dag kan det bli i stil med minus 223.

Det är IQ, fast från andra hållet. Programmet är Quite Interesting.

Och man får lära sig coola ord som conundrum.

.

Jarvis och Cybele

Mitt under brinnande rösträkning är det samtidigt så att det är Mors Dag i dag. 

Mors Dag? Är inte det nåt påhitt av köpmännen bara? För att få oss att köpa ytterligare en massa onödiga prylar som ingen behöver?

Nej, faktiskt inte. Visserligen har inte affärsidkarna något emot att sälja lite extra blommor eller tårtor idag, men dagen beror inte på dem.

Den beror på Anna Jarvis. Hon ville hedra minnet av sin mor Ann Jarvis på årsdagen av hennes bortgång. Och hon lyckades få till stånd en gudstjänst där moderskärlek stod i fokus, kyrkan smyckad av Anna Jarvis själv med vita nejlikor som var mammans favoritblomma. Detta hände den 10 maj 1908 i Philadelphia.

Idén med en alla mödrars dag spred sig inom USA – där dagen blev en helgdag 1914 – och därefter över Atlanten till Europa, där den kom till Sverige 1919, efter att först ha mellanlandat i Storbritannien.

Ända sedan dess har vi haft Mors Dag här i landet. Men hyllandet av mamma går mycket längre tillbaka än så. ”Redan de gamla grekerna” heter det ju. Och det stämmer även här.

Modersgudinnan Kybele dyrkades i forna Grekland, ofta avbildad med de två lejon som drog hennes vagn. År 204 f. Kr. infördes Kybelekulten i Rom. En stark gudinna kunde bli ett plus i kriget mot Karthago, resonerade man. I kulten fanns även en myt om Kybeles unga partner Attis, vilken kastrerade sig som en självbestraffning för att han varit otrogen mot gudinnan.

Man latiniserade gudinnans namn tilll Cybele och höll en två veckors karneval med glädjeceremonier på Roms gator till hennes ära. Karnevalen inföll den 15-28 mars med höjdpunkten den 24 mars, då nya manliga präster kastrerade sig som en hyllning till modersgudinnan. Dagen fick namnet Dies Sanguinis, ”Blodets Dag”.
 
Nuförtiden tar vi inte ut svängarna lika mycket i firandet. En tårtbit, någon? 
.

Ett vi eller ett tvi

Det är supervalår i år. Tre stycken.

1. Först var det ESC. Jorå Vitjen alltså. Där fick vi inte rösta på Sverige, men vi fick rösta på andra länder i stället. Och det är det som är vitsen med tävlingen. Man ser landet som ligger tvåa när de ska lägga sin tolva och då gör de det på den som ligger etta. Inte med beklagande att slumpen ville så, utan med ogrumlad glädje, att vi är ett vi.

2. Nu på söndag är det EU. Val till Europaparlamentet alltså. Då väljer 400 miljoner människor från 28 länder vilka 751 personer som ska sitta där under de kommande fem åren. Av de 751 ska 20 vara från Sverige. Det är det som valet gäller. Typ vanliga riksdagsvalet alltså, fast på Europanivå.

Det brukar vara det glömda valet, då många väljer sofflocket i stället för valurnan, Europa är ju så stort och jag så liten. Media tycker att i år blev det lite glöd i debatten först när det där med grisarna avslöjades. Att danska grisuppfödare ger antibiotika till alla grisar om någon enda av dem är sjuk, för att det blir billigast så. Varvid antalet grisar som bär på bakterier resistenta mot antibiotika ökade explosionsartat från 13 till 88 procent och som följd har 4 människor i Danmark dött.
 
Men jag oroar mig mer för smånassarna i Sverige, det där partiet som kom in i vår riksdag som åttonde parti, buren dit av främlingsskräck och främlingshat. De massmobiliserar sina väljare nu för att få in en fot i Europaparlementet också och vräker ut pengar på reklam. Ett glättat kuvert damp ner här hemma. "Trygghet & tradition", stod det, bild på deras toppkandidat. Hon med standardsvaret när journalister ställer obekväma frågor om deras program: jaså det där, det är ju bara ett räkneexempel.

Smånassarnas ledning tror de kan dupera oss, genom fagert tal om svenskhet och om nolltolerans mot rasism. Men deras parti är grundat på rasismen och företrädare för deras parti har gång på gång ertappats med nazistiska slagord och handlingar, med eller utan järnrör, på torg och på nätet. Det är hos dem människohatet sticker upp sitt fula tryne, man hör ekot av deras rötter, de marscherande brunstövlarna på 30- och 40-talet, misstänkliggörandet och förföljelsen av människor som är inflyttade eller av annan härkomst och den yttersta skammen i historien: folkmordet på 6 miljoner judar.

Det är fler än de 4 personer som dog av de danska grisarna. Bara som ett räkneexempel.

Vi måste rösta i EU-valet. Och det viktigaste är att inte rösta in en rasist. Vad man röstar på av de andra partierna spelar roll, men det är mera sekundärt. Oavsett deras olika politiska syn från vänster till höger så delar de i alla fall samma människosyn. Att vi alla ändå på något sätt är ett vi. Hos nynassarna är det bara vi som ser lika ut som är ett vi, dom där borta ska hålla sig där borta, gu´nåde dom annars.

Så rösta. Men rösta inte in någon rasist i parlamentet! Vad som helst annat. 

Sofflocket är extra hårt och obekvämt nu på söndag. Mycket bättre vid valurnan. Där kan man med ogrumlad glädje rösta på att vi är ett vi. 

3. Den 14 september är det riksdagsval i Sverige. Det vanliga valet alltså i detta supervalår.
Hur ska man tänka där?
Se 2 ovan.

.

Jag är som Columbo

Jag hade på teven och just då började Columbo. Jag brukar alltid komma in mitt i, så nu tog jag chansen att se ett avsnitt fån början. 

Och kom direkt på att jag är rätt lik Columbo. Ja, inte på så sätt att jag har ett öga av emalj eller lägger ut ett nät av oskyldiga frågor som mördaren mer och mer trasslar in sig i tills han inte tar sig ut igen utan det bara är att hala in honom och ställa honom inför rätta. Eller henne, om det är en hon.

Och inte heller för att jag framför en illa medfaren bil där bara föraren vet hur passagerardörren kan öppnas. Det enda jag framför i den vägen skulle väl vara det inplastade SL-kortet i akt och mening att ta de kommunala samfärdsmedlen i utnyttjande.

Nej, det jag liknar Columbo i är skickligheten att ta bilder.

I avsnittets början är han på besök i London och ber taxin tvärnita vid Buckingham Palace, för han måste ut och plåta vaktavlösningen eller om det är en vaktparad. Han rusar ut och far fram och tillbaka, tar ett kort här, ett där, ett mellan två stadiga skuldror framför honom, ett som han tar när han håller upp handen med kameran rakt upp i luften och proffsigt vinklar ner över huvudet på den långe framför, så att han precis ska få med björnskinnsmössorna och ompa-pompa där framför.

Man får ju inte se hur resultatet blir, men det behövs inte. Vad ska man gissa på? En axel med från vänster? Ett öra från höger? Inzoomade hårstrån å huvud? Närbild av himlen? Men en suck av spirande hopp drar igenom allt tänkbart avplåtat när Columbo sedan kliver in i den väntande taxin igen och mumlar: Bara jag nu kom ihåg filmen … och att jag satte in den på rätt sätt.  

Med kollegial ömhet ser jag honom åka iväg i taxin. För så där är jag också.

Åh, titta vilken underbar vy därnere, kan jag utbrista, med böljande slätter och glittrande åar mellan akacieträden! Kameran upp! En titt på bilden sen … hmm … men här är ju bara några prickar långt borta … så här såg det ju inte ut!

Min kusligt snabba slutledningsförmåga säger mig då att jag har kameran lite för långt ifrån objektet. Det finns ju både zoomningsknappar på kameran och fötter på mig själv som kan förflytta mig närmare. Jag använder båda dessa möjligheter. Närbild av den här vackra häggblomningen så man verkligen ser hur den ser ut! Kameran upp! En titt på bilden ett halvår senare … och här har jag tydligen förevigat en skål med yoghurt, så man verkligen ser hur den ser ut. 

Och Columbo den stackarn levde inte i den digitala värld som vi har idag. Jag behöver inte trassla in mig i filmremsor och sånt som jag ska pilla in under små kugghjul i innanmätet på kameraapparater. Plåtningsgrejen i smartphonen är alltid redo. Kameran upp och klick. Ett barn kan plåta nuförtiden. Och kikar man på resultaten kan man ofta misstänka att det är just det som inträffat.

Precis som på min tid i så fall, ropar Columbo där han försvinner i väg i sin taxi. Precis som på min tid!

Men innan han försvann in i bilen, hann jag plåta honom. Är ju bara att upp med den ständigt beredda smartphonekameran och klick. Fast jag måtte ha hållit kameran väldigt skakigt. Hans överrock ser alldeles sladdrig ut.
.

Möte med Poet

Men se där! En poet! Slå dig ner!
Stolen framför mig är ju tom.
Ja, det är fint häromkring som du ser.
Verkar som hela stan står i blom.

En rakryggad inbunden vän är du.
För visst, jag känner igen dej nu.
Din seniga hand. Och blicken mild.
Du var min första förebild.

Det är vår, nästan sommar,
ska vi lyfta på glaset?
Kastanjerna blommar
på Poschingerstrasse.

I hörnet där sover vår krögares katter
till sparvarnas rusiga tjitter och tjatter.
Lyckligare kanske man aldrig blir
än så här på ett fik med en wurst och en bier.

Okänd? Och osåld? Alla gånger!
Med marknan mäktar en inte schackra.
Jag präntar ner dom, mina sånger     
bara för att de är vackra.

Tänk, här sitter vi två och är glada
långt ifrån vardans autostrada.
Ett möte är inte mindre kärt
för att det är imaginärt.

Och i den nedsänkta parken finns
solnedgångar gredelina.
Sitter man där kan det hända man minns
alla döddansarvisorna dina.

Nä jag brukar inte skriva på rim
men ibland så längtar en text efter lim
precis som saknaden kan bli stor
efter en Poet, en bror.

Tro inte jag vill härma dig
-  das wäre doch umsonst.
Men bara lite värma mig
vid foten av din konst.

För den är stark, Poeten,
bryter arm med evigheten.
Och ändå var du bara
en fattig bror från Klara.

Ett ord innan vi skils -
du skulle ha gillat Berlin
och vice versa, Nils
Johan Einar Ferlin.
.

Glömde kvar en koffert i Berlin

Ich hab´ noch einen Koffer in Berlin, sjöng Marlene Dietrich 1953.

Jag har visst också glömt kvar en koffert där, märker jag nu när jag är hemma igen.

En koffert som man kan glänta på lite från sidan och då pyser det utslagen hägg och syrén ut och alléer av lindar och bokar och skuggande almar och lönnar och kastanjeträd.

Gläntar man lite på ett annat ställe bredvid så hoppar det upp bagerier och fik och glassbarer och curry-wurst-ställen och krossade murar och högklingande kyrktorn och nedsänkta parker där det sägs att det finns en häger.

Ingen liten väska alltså, utan en sån där koffert som det tar två grova stadsbud som heter Horst och Kohl att pusta med uppför trappan och när de ställer ned den hos mig, torkar de sig i pannan och nacken med en alltför liten näsduk.
- Joho, det här det renderar allt en extra dusör det, säger Horst.
- Eller förstås om du har några kalla Schwarzbier på lut, säger Kohl.
Och på kofferten skulle det i så fall finnas gott om plats för tre mörka glas med ljusa skumkronor.

Inne i kofferten, om man kikar in där på andra sidan, ser man fötter och skor och vattenflaskor och kepsar och kartor och pennor som är svarta och anteckningsböcker som också är svarta.

Vad finns det mer att säga om den? Jo, den är en månad lång, en dröm djup och elva kapitel hög.

Och öppnar man den helt, blir hela rummet fullt av kvitter och tjirp från de minsta konsertvirtuoserna gråsparvarna. Så väldigt små att man får syn på dem bäst om man sluter sina ögon ett slag.

Jag har glömt kvar en koffert i Berlin.

Hoppas någon hittar den där.
.

Den nedsänkta parken

Det finns en nedsänkt park här i Berlin. Alldeles i närheten av där jag bor. Man behöver bara gå tvärs över gatan så är man där.

Ett dussintal trappsteg ner från trottoaren och så breder den ut sig för ens fötter. Det speciella med den här parken, förutom att den är så där nedsänkt, är att den har en vattenbassäng som är kantad av tårpil och syrén och där gräsänder simmar runt i lugna cirklar och nappar åt sig en och annan godbit i det spegelklara vattnet. Och att den lokala ledighetskommittén delar parkens bänkar med vanliga jobbare eller turister. Och att ena halvan är en lekpark flitigt besökt av föräldrar och lekande barn.

Det är mycket som är speciellt med den här parken. Lauenburger Platz heter den. En sån här dag lämpar den sig särskilt åt att man sitter på en av bänkarna och äter en gudomligt god döner kebab från Mevlana här bredvid. Här under de lummiga trädens hägn och tittande ut över det stilla vattnet förstår man lite av storheten med staden och våren och man knaprar i sig lite carpe diem tillsammans med kebabtuggorna.

Sitter här i godan ro och tänker på alla sch som finns i tyskan. Alla ord typ schön, som stavas med sch. De är många. Och alla ord typ stein, som stavas med s men uttalas sch, som om de stavats schtein. De är också många. Gatunamnen kryllar av dem och bläddrar man i en ordbok så börjar väl hälften av orden på sch. Det ljudet ger en sån vigör och body till ett ord.

De finns ju i svenska namn också. Från höger till vänster. Moderaterna hade väl förut en partisekreterare som mest var känd för att hans namn började på sch. Och visst ger det där sch:et lite extra framtoning åt den annars trådsmala Gudrun Syman? Partisekreterare kan väl kanske också ha viss anledning ibland att höja fingret åt frispråkiga partikamrater och säga sch.

I lekparken här bredvid såg jag häromdagen en mamma som sa å-hiii å-heeej när hon hjälpte sitt lilla barn åka den minsta rutschkanan. Jag smålog och förstod att hon var svenska, det hördes på intonationen. Så började hon prata med maken bredvid på smattrande tyska och då förstod jag att hon var tyska. Kan vara småkollrigt med språk. Bäbiska är nog ett av de mest utbredda språken internationellt.  

Så går mina funderingar där jag sitter nedsänkt i den vackraste parken i Steglitz, kanske i hela Berlin. Ja på bilden scher ni själva. Ser ni själva, menar jag. 
.

Ann-doooo

Jag vet inte när solen går upp här i Berlin men gråsparven går upp före, i alla fall. 

Jag har mobilklockan ställd på väckning men långt innan dess brutala slägga drämmer till mot mitt öra, sticker en mjuk gråsparvestämma in sin vinglika hand i mitt sovande mörker och lirkar försiktigt ut mig till en ny dag. Att vakna på en räkmacka, kan man också säga.

Eller en gråsparv, det är väl flera. Även om en enda av dessa minifjädervarelser kan åstadkomma förbluffande konserter. Att det rör sig om en gråsparv och inte nån annan fågel är i alla fall säkert, för det låter så här. Koiiick-koiiick. Eller tjoäck-tjoäck. Eller kanske nåt åt tjooo-bi-dooo-hållet?

Ja, det saknas bokstäver i vårt språk för att visa hur sången låter som väcker mig på morgonen. Precis som det saknas toner i den mänskliga strupen för att återge själva sången.

Men Sanna Nielsen kom i alla fall hyfsat nära när hon sjöng i Jorå Vitjen i går. Hon stod i en fågelbur av ljusstrålar och fick med sin starka rena sång burens galler att rämna. Hennes medtävlare hade väl inte riktigt den kvaliteten, där förde väl flaxandet och kraxandet tanken mer till en väckarklockas skrällande slägga mot innerörat.   

De sände föreställningen live på SvtPlay. Otroligt nog. Jag har gjort många försök här under min tid som utlandssvensk att höra på något teveprogram den vägen, men skylten ”programmet inte tillgängligt” har dykt upp varje gång. Mina diplomatiska påtryckningar på Angela Merkel verkar här ha gett resultat. Hon var annars lite oförstående till mitt prat om tävlingar och semifinaler.
Tävling? Man är väl kvalificerad till final direkt? Det är Tyskland alltid. 
Jag hade på tungan att svara att det är väldig tur det, när man hör ert bidrag i år. Men jag hejdade mig. Insåg på något sätt att det inte skulle vara rätt strategi.

Och diplomatin gav utslag. SvtPlay föll till föga och sände. Streamningen, som det heter på svenska, funkade dock som så att ibland stannade bild och ljud till ett ögonblick eller liksom tuggade om sekvensen före, innan sändningen fortsatte.

Han som sjöng sist i startfältet, jag tror det var Ungerns deltagare, satt lugnt på en stol och sjöng men kastade sig plötsligt upp och tjurrusade ut mot publiken. Jaha, krånglande streamning, tänkte jag. Men det kanske skulle vara så. Får väl se hur han gör på lördag, för han blev framröstad till finalen då.

Den vill man nämligen gärna se och höra, om inte SvtPlay-ledningen plötsligt ändrar sig och gör en ”undo”. Och gråsparvarna härute i trädgården instämmer. Sanna mina ord.
.

Enklare med vingar

Det är söndag och kl 11 och klockorna dångar här i Berlin precis som i Sverige. Jag hör dem genom balkongdörren och ur den lilla trädgården utanför kvillrar det ur struparna på gråsparvar och koltrastar. Fåglarna är också samma här som där. Det kanske är samma exemplar också? Flög bredvid mig i planet hit? Alltså jag i, och de utanför planet, menar jag.

Och vad de kvittrar om i träden i trädgården därute det vete fåglarna. Hör ni grabbar och tjejer, spana in den där skäggige vid tangentbordet därinne. Liknar nästan en jag såg i Sverige en gång. Tänk om han följt med oss hit? Vore väl coolt? Men det är klart, skulle ha varit enklare om han hade haft vingar, eller vad tror ni? Nä, skynda er nu! Vem drar upp den fetaste daggmasken?

I går satt jag bara och skrev. Men i förrgår gick jag runt i hela området här. Steglitz heter det, ligger sydväst om Berlins centrum, är bara ett halvdussin metrostationer dit. Metro, säger jag, för jag kan inte hålla skillnad på U-Bahn och S-Bahn. Många stationer har båda, en S och en U, ibland nästan bredvid varandra. Och båda går ner i marken, fast det väl bara är U som ska gå under marken och S ovanpå.

Man tittar ner i hålet till S:et eller U:et och tänker att så här ser kanske hålet i marken ut för sparvarna. Men de här daggmaskarna kommer ur hålet frivilligt, med väskor, kameror och kartor, redo att slukas upp av storstan.

Här i Steglitz är det mycket annorlunda än ”inne i stan”. Det är en utandningsstämning här. Man tänker aaah och sätter sig på ett fik och tar en kopp te. Eller snurrar en glass-strut mellan fingrarna. Bilarna på gatorna drar inte på, de rullar bara framåt. Fastän det finns jättegator även här med ty åtföljande bilar så märks de inte. Det som märks är lummiga parker, allér med träd som möter varandra över gatan så det bildas gröna tunnlar och sköna namn på allt. Håller på att skriva en berättelse om allt det här.

Steglitz är också en fågel, fast då stavas den Steglits, tror jag. Inte Steglitz. Borde väl finnas här också nånstans bland sparvar och koltrastar. Den är en färggrann fågel. Se bilden.

Jag gör mina Steglitzpromenader här. Var finns det fik, restauranger, bagerier, skolor? Börjar känna hur gatunätet hänger ihop och lär mig mer och mer vilka träd som finns på vilka gator. Jag travar på, ser på färgprakten, lyssnar på kvittrande buskar och andas.

När det gäller transportmedel i Berlin har man att satsa på USA. U-Bahn, S-Bahn eller Apostlahästarna.

Har prövat alla tre, men väljer helst det där sista. Med fritt svängande armar och steglist. Nästan som om man hade vingar.
.

Språkliga honnörer

I början av den skälvande månaden maj har jag drabbats av funderingar över språk. Många innehåller ju diverse egenheter och tyskan har förstås sina. 

Från skoltiden har man i sig det här med verben. Deras placering i slutet av meningen.
Im Winter glauben wir dass unsere Skier in Holmenkollen wollen sollen, som det väl skulle kunna heta. I alla fall, you see the point.
Skäms tyskarna för sina verb så de vill stuva undan dem sist? Nej, tvärtom, tror jag. De är stolta över dem och vill framhäva dem. Slutet på en mening är ju det enda man minns.

Särskilt artiga är de också mot sina substantiv. Skriver dem alltid med stor bokstav. Som enda språket i världen?

En egenhet delar tyskan med svenskan. Båda språken är lika förtjusta i sammansättningar, två ord som läggs ihop och blir ett. Här kan det bli skumma konsonantmöten, när första ordet slutar på t ex två s och det andra ordet börjar på s.

Svenskan har problem här. Buss + station. Hjälp, hur gör vi? Inte tre s i rad, ser jättekonstigt ut. Bindestreck mellan orden? Nej, Språknämnden och SAOL rekommenderar inte det. Så vi skriver det Busstation. Och låter det andra s:et jobba lite extra, både som slut-s i buss och start-s i station. Ingen perfekt lösning, tycker jag, och lite taskigt mot det där andra s:et.

Tyskarna har inget problem med detta. De skriver gladeligen tre s i rad. Ser inte det konstigt ut då? Nej, inte alls. De har nämligen en extra bokstav som bara finns i tyskan, ett dubbel-s. Ta Schloss + Strasse. Det slås ihop till ett ord med ett s och dubbel-s i mitten. Tecknet för dubbel-s finns inte bland mina tangenter, så jag kan inte återge det. 
På gatuskyltar används det tecknet för de två s:en i ”Strasse”, vilket kan bli konstigt i en svensks ögon ute i trafiken. Dubbel-s liknar ett slags f om man tittar lite slarvigt. Och här till höger går vägen till Slotts-straffet.

Om svenskan och tyskan är djupt eniga om förträffligheten i att slå samman ord, så är engelskan helt allergisk mot den vanan. Ta ett enskilt ord som lastbilschaufförsuniformsmössa. Det skulle britter och jänkare skriva som 5 ord, de dummingarna.

Därför går det i engelskan inte att se på orden i en lång mening vilka ord som hör ihop med vilka. Man måste snabbt tänka ihop sammanhangen eller gå tillbaka och para ihop när man kommer till slutet av meningen. 
Ungefär som i tyskan, där man tjuvhåller på de förklarande verben tills alldeles i slutet av meningen.

Det är bara svenskan som är det världsbästa språket, är således min konklusion av allt detta.

Och som en honnör därtill har jag bara att lyfta jag på min flottiga lastbilschaufförsuniformsmössa. 
.