Språkliga honnörer

I början av den skälvande månaden maj har jag drabbats av funderingar över språk. Många innehåller ju diverse egenheter och tyskan har förstås sina. 

Från skoltiden har man i sig det här med verben. Deras placering i slutet av meningen.
Im Winter glauben wir dass unsere Skier in Holmenkollen wollen sollen, som det väl skulle kunna heta. I alla fall, you see the point.
Skäms tyskarna för sina verb så de vill stuva undan dem sist? Nej, tvärtom, tror jag. De är stolta över dem och vill framhäva dem. Slutet på en mening är ju det enda man minns.

Särskilt artiga är de också mot sina substantiv. Skriver dem alltid med stor bokstav. Som enda språket i världen?

En egenhet delar tyskan med svenskan. Båda språken är lika förtjusta i sammansättningar, två ord som läggs ihop och blir ett. Här kan det bli skumma konsonantmöten, när första ordet slutar på t ex två s och det andra ordet börjar på s.

Svenskan har problem här. Buss + station. Hjälp, hur gör vi? Inte tre s i rad, ser jättekonstigt ut. Bindestreck mellan orden? Nej, Språknämnden och SAOL rekommenderar inte det. Så vi skriver det Busstation. Och låter det andra s:et jobba lite extra, både som slut-s i buss och start-s i station. Ingen perfekt lösning, tycker jag, och lite taskigt mot det där andra s:et.

Tyskarna har inget problem med detta. De skriver gladeligen tre s i rad. Ser inte det konstigt ut då? Nej, inte alls. De har nämligen en extra bokstav som bara finns i tyskan, ett dubbel-s. Ta Schloss + Strasse. Det slås ihop till ett ord med ett s och dubbel-s i mitten. Tecknet för dubbel-s finns inte bland mina tangenter, så jag kan inte återge det. 
På gatuskyltar används det tecknet för de två s:en i ”Strasse”, vilket kan bli konstigt i en svensks ögon ute i trafiken. Dubbel-s liknar ett slags f om man tittar lite slarvigt. Och här till höger går vägen till Slotts-straffet.

Om svenskan och tyskan är djupt eniga om förträffligheten i att slå samman ord, så är engelskan helt allergisk mot den vanan. Ta ett enskilt ord som lastbilschaufförsuniformsmössa. Det skulle britter och jänkare skriva som 5 ord, de dummingarna.

Därför går det i engelskan inte att se på orden i en lång mening vilka ord som hör ihop med vilka. Man måste snabbt tänka ihop sammanhangen eller gå tillbaka och para ihop när man kommer till slutet av meningen. 
Ungefär som i tyskan, där man tjuvhåller på de förklarande verben tills alldeles i slutet av meningen.

Det är bara svenskan som är det världsbästa språket, är således min konklusion av allt detta.

Och som en honnör därtill har jag bara att lyfta jag på min flottiga lastbilschaufförsuniformsmössa. 
.