Och alla hette Bellman

Den första jag kom att tänka på var den här.

Det var ett middagsbord och två personer hade råkat hamna bredvid varandra. En äldre man med nonchalant och nedlåtande sätt. Och en ung kvinna.
- Och vad kan en sån här liten ung dam heta då? frågade mannen.
- Maja, sa kvinnan.
- Maja, det är väl namnet på ett kortspel, hö hö.
- Ja, svarade kvinnan, det är Skitgubbe också.

Och så den här lilla juvelen:

Kaptenen röt åt mannarna på luckan som hade fortsatt att ligga och prata, fast ljuset var släckt och Godnatt var beordrat.
- Jag har sagt ”godnatt”, stormade han mot dem, och när jag säger ”godnatt” betyder det ”håll käften”.
Då hördes direkt från en av sängarna längst bort:
- Godnatt, kapten!

Ja, jag blev inkörd på det här spåret med historier och sånt genom en historia jag läste i DN i morse. Så här gick den.

Wislawa Szymborska drev mellan 1953 och 1981 en litterär frågekolumn i litteraturtidskriften Zycie Literackie. En kvinna frågade.
- Min pojkvän hävdar att jag är för vacker för att skriva bra dikter. Vad anser ni om dessa jag skickat?
Och fick svaret från Szymborska:
- Vi anser att du verkligen är en mycket vacker flicka.

I skolan – det var väl mest på mellanstadiet -  samlade jag på Bellmanhistorier. D v s så här. Alla historier jag hörde och tyckte var bra, stoppade jag in Bellman i som huvudperson och kallade för en Bellmanhistoria. Gubben vid middagsbordet häruppe hade blivit Bellman, den inkallade på luckan var Bellman etc. Jag skrev upp dem på en lång, lång lista med bara titeln, det blev nog uppåt 300 st till slut. Alla kunde jag utantill, behövde bara se titeln.

Berätta en Bellmanhistoria, Göran, kunde några säga, och jag drog upp listan och de fick peka på en titel, Bellman och geten, eller Bellman och bonden med skottkärran o s v. Och så drog jag historien. Och de garvade.

Av någon anledning var det framför allt på slöjdtimmarna. I materialrummet där alla tråkiga brädor låg på hög och det var meningen att man skulle välja ut någon som man kunde såga något snett och vint ur. Framför allt var det Svanis och Kenta Örneklint som gillade det här. När jag släntrade in i materialrummet så var det oftast de som kom efter dit. Jag vet inte om folk stod i kö för att höra Bellmanhistorierna, men ibland kändes det som det.

Vad gör annars en klassens plugghäst för att bli accepterad som en i gänget? En lång lista på fejkade Bellmanhistorier i materialrum kan i det sammanhanget vara gefundenes fressen.

Nu återstår bara en sak att säga: Godnatt, Maja! Och när jag säger "godnatt Maja", menar jag hej då, maj. Och i tidens materialrum halar materialförvaltarn fram en ny bräda för oss att såga och karva i: juni. 

Och materialförvaltarn som på detta sätt lösgör sig ur den dimhöljda historien, är väl Bellman det också. Även om han är lite lik Mr Bean på bilden. Men de är nog släkt.
.