Skrynkliga dikter ur papperskorgen

Under coronatider får man mer tid att göra sådant man skjutit upp. Så jag har djupdykt ner i mina gömmor av mycket mycket gamla dikter. Oj hade jag alla de här? Om de är okej eller jätteusla är det egentligen inte så noga med, frågan är var de ska vara. Jag frågade dem och de sa att har du inte en typ blogg, Göran? Jo, typ, det har jag väl. Nå då så, publicera oss där.

Så nu gör jag det. Publicerar dem här mitt under brinnande coronatid dessa mycket mycket gamla dikter.

I andanom är det som om jag sticker ner handen i papperskorgen och drar upp en ofantlig massa skrynkliga dikter. Slätar ut dem och häller ut dem här i bloggen. De är ju rätt många så jag använder väl gamla fårhunden Alfabetet, som får fösa in dem i lite överskådliga inhägnader.

Då börjar vi väl då. Med A.

A - D

ALLT LÄNGRE SEDAN

när vi dragit
natten upp
till hakan
älskar vi
de ljusa öppna
mornarna
vi ännu vågar hoppas på

när vi lägger huvudet
på kudden drömmer vi
nu om sömnen
vi var så rädda
skulle komma
när dörren stängts
och vi var alldeles ensamma
med våra fyra år

då ler vi bakåt i tiden



BABYSITTING BLUES

då tar vi det här en gång till
för säkerhets skull
den vänstra skålen är för tummen
och den högra för kommentaren
glömmer man den högra är det förstås ledsamt
men inte hela världen
pälsen tappar bara i glans
den vänstra är kinkigare
då kan han helt torka ut
och visst får dikten släppas ut
han älskar det
och navelsträngen är osynlig
så det finns inga gränser
träffa andra dikter går också bra
men han kliar bara sig själv
obs bara när han träffar andra mattar och hussar
då blir han gärna hoppig
ja det var det det som sagt
då måste jag väl kila
vad du själv kan göra medan du håller fortet?
inte mycket är jag rädd
det är ju du som är dikten
bunden här framför två skålar



BETYDELSE

det har ingen betydelse
ifall jag sträcker ut mina händer
för att ta emot mig

det enda som händer är att
jag först bryter armarna av mig
och därefter nacken

det är därför jag håller
i dessa vita papper
med fladdrande dikter på



BISKOPS ARNÖ

plötsligen en av tre

i bruna rader
stod de
uppåt sluttningen
vi kan kalla dem träd

om de tittat upp
skulle tre punkter
ha varit blåa
vi kan kalla dem fåglar

utan vidare
flög vi tre
ihop vid tredje
takåsen

din sekundgula näbb
hackar i mig ännu

långt inne

där jag inte visste

jag fanns



BLÅBÄRSHALT

Hyrde du stuga i Sälen på semestern?
Har du tältat i skotska höglandet?
Tog du ut nya katamaranen i skärgårn?
Klättrat i Gibraltar?
Har du inte gjort Marocko i husvagn?

Vi håller fram dem så vi snubblar
våra aktiviteter för varandra
jämför semesterprestandan
står på tå för att
maximera vår lediga tid.
Vi är blåbärsnobbare.

Vi gör inte halt
i den ljusa solen vid rastänken
och hämtar andningen tillbaka,
vi drygar ut steget
flämtar förbi
med ett mål att någonstans
längre fram i loppet vila ut
på en bättre mellantid
och dricka den intjänta soppa
fotsulan tömt.
Vi är blåbärsnobbare



BUSEN FABIAN

Jag tänker på Fabian, busen.
Han gillade kalla sig så.
Gick på händerna mellan husen.
Och bryta arm var han baddare på.

Med en sådan bångstyrig man
hade bylingen ofta problem.
Men ur hans nävar rann
de sköraste poem.

Honom kan man ännu se
där han står och betraktar oss
utanför Klaraparkens café
med en otänd fimp förståss.

Dit vill jag nu bege mig.
Liftar med spårvagnen Fantasin.
Sätter mig där ingen kan se mig
och lyssnar, tyst, på Nils Ferlin.

   

CHAPLIN

Hatt

Allt är inte hö och halm.
Mjuk filt passar också bra.
Silhouetten presenterar sig.
Ekonomisk. Rundar av mig uppåt.
Och ger en mera sväng åt hej.

kom in till mig
kom intill mig
kom in i mig
jag är inte dum
jag har inre rum

Smal konst att gå husesyn i en
pappfigur. Stopet som bedjer
stena inte min tystnad.
Tystnaden är bara ord
som jobbar natt.

Lagom ögonskugga under brättet.
När du vänder dig bort
när jag en hemlig dröm.
Sammanpressade. Eviga. Ett.
Men det får vi återkomma till.


Käpp
 
Rundar taktfullt av nedåt
med armen nästan sammangjutet
det andra attributet
klicketiklick i rännstenen
när vi tar bakgatorna hem.

kyssarna minns oss i källarna
vi blåste ihop som av vinden
egentligen är det kvällarna
de avfårar vänligen kinden
du väntar mig ung vid grinden
Att slå alla med
häpnad med
något att höja till sin läpp
på en gul bänk och titta
mot fönstren där människorna bor.

Men det är all adress du får
när du ställer dig för solen
elva år

jag är elva år
jag är alltid elva år.



DAN WAERN

jag minns Dan Waern
hur han slog på sitt leende i sista kurvan
och ibland redan när klockan ringde
då visste man han vann

utan synbarlig ansträngning
gjorde han fri idrott av det

var det bara en kämpagrimas det där
jag undrar det
jag minns ju hans atletiska panna och
leende på upploppet

varför köa till Mona Lisa
när det finns Dan Waern



DET NYA T-BANETÅGET HAR VASSA DÖRRKANTER

skjuter ut suger in
drar igång
ljus mörker ljus
gnisslar stopp
alla gröna munnarna
öppnas samtidigt
framväller morgonlavan
störst vid T-Centralen

suger in
biter av
drar igång
ljus mörker ljus
gnisslar stopp
stöter upp sväljer in
biter av
ibland i ben, arm
på ett tygkryp
nappar väska, para-
ply
saktare gnisslar stopp
snabbare drar igång
allteftersom
slutljuset växer

där dragaren duschas
varje vagn vilar
medan munnarna moppas
fria från fradgan



DOK I SÄL

juni vaggar vaggar
sälen helt nedsmord ihopklibbad dödsvaggar flämtaren
och öppet gapande avstannar äntligen
midsommarns oljeålning
sannjagaren sannjagar baklänges
Phocidae genomsöker stjärnorna



DRYCKESVISOR


Mel: Jag längtar till Italien

Jag längtar till ett tal igen
om skotten som är snål,
om vad du vill från svärmor
till skämt om alkohol

ty talen ska va många
men absolut ej långa
för efter vart och ett
får man utbringa en skål ...


Mel: Gubben Noak

Nubben goa, nubben goa, lika stark som go.
Skåla nu och tag en. (höjer glaset)
Lyssna sen till magen: (tar nubben)
"Hupp  - det var ju, hupp - det var ju knappast H2O".

Man kan roa, man kan roa sig förutan sprit.
Sätt den blott till munnen. (höjer glaset)
Vips är den försvunnen (tar nubben).
Rena trolle, rena trolle, rena trollerit!


Mel: Uti vår mage

Uti vår mage dit struparna bär
- hör, vilket plums -
dricker du något så hamnar det där.
Kom plugg och bli aquavita
kom, ärtor, så ska vi sprita
kom, druva, så trampar vi vinet bums!


Mel: Den första gång jag såg dig

Den törsten, ja den törsten, den gör mig väldigt svag
för öl och vin och även för en klar.
Som tur är finns det drycker av många hundra slag
som gör ens sångröst vacker, stark och klar.

Och korken dras så saktelig - var stadig uppå handen -
det gick ändå, ja ser man på, att fylla upp till randen.
Den törsten, ja den törsten, den gör mig väldigt svag
för öl och vin och skär champagne med mera.

Och därför när man sitter så här i vänners lag
och nubben väntar glittrande och kall
och innan nån polis kallats hit och gjort beslag,
då mår man fint i alla fulla fall.

Och även om man någon gång nog kunnat sig blamera
och trott man hällt upp Aquavit, men tagit Aqua Vera,
nog ser jag - om än suddigt - ni andras anletsdrag
som under kvällen, märkligt nog, bli´tt flera.



DUGGREGN

de dansande barnen
på sin sockel
alarnas gröna handflator i Lagan

man tar sikte på kyrkan
sen går man dit
gatan lutar

där Karin Gabrielsson har
en keramikbod med våfflor
och vaniljte i trädgården

vet inte om det är kullerstensgatorna
men här i Laholm
är luften alltid mjuk

Dadadikter

Och här ett gäng dadadikter från dazumal.



Trulig

Med en grå, grå vis
med vattentankar
kravlar livet över kanten
spurvlar glatt mot vana
bottenlöst botten av topp
snart hugnar skalmar-legnet
Hipp-hupp-happ vadsom
Minsinann en skadebird
rätar svansen mot vinden.
Och hoj!
Just du är en lismande godalstock
pekar i gryn
trutt, trutt för kardelansteken.



Jag bredler i tuktad måne

Jag bredler i tuktad måne
Finner min själ bjuda upp
en skata men ormbunken
Alla krossar mig med en spadarna.

En värmhet som överträffar ljuset
koltrast
Ej vem är väl du?
Hem är fäll skakande mitt hus i nätterna?
slutra, slutra
Visan är bara programskal
och där finns bara korp.



Min mund må hafva ringar

Min mund må hafva årsringar
alldenstund den månde lysa
upp mitt gråa anlet.
Dymedelst svettband påtvingar
min panna ständigt frysa
och ständigt vara het.

D u södersol jag tittar dig
och mine lemmar steke
ock djupt i mina tarmar.

Det brännande regnet hittar mig
fast jag kryper, arme, veke
bort på ben och armar.

Ja, min mund må hafva ringar
för vågor som komma och vända
med stegen så kvicka och raska.
Änskönt jag hafver inga vingar
och hoppet, mitt sista och enda
gungar bort i vattnets aska.



Mellan två grässtrån

Bomullslätta öar
väver damm i molnen
ligger där sjungande
tittar fram i skyarna.

Den känner vivans doft
och hör mina slag
i höljda åar
dem sina solen.

Binder gröna kransar
och häller dem ut
i den vinden väna
som väller så stilla.

Åh, min blomma
och ålande hanen
finns i himme-
lens målande skyar.

Lyktan i östra slutet

Röda lykta, du lyser så förkrossande
du blänker i månens regnbågens färger
men nånsin aldrig ... Jag vet ej ädlare än däj
men du vet ej mej. Vad sitter du för? Plågning.
Tycker ej. Vet namnet blott. Tycker ej däj?
Blott minns ditt sätt att snubbla över alla omkring.

Vad sa du? Något, kantänka. Blott något.
Intet aldrig något ingenting? - Som så,
vad sitter du? Du ser mäj blott. Vill ej mäj,
ser äj mäj o hem ska.           Landa mäj nåt, ord
jag ber. Jag sliter ut mine rankor på däj.
Vad skådar jag alltså i däj?
Månntro kanhända ett intet.

Alltså satt jag där som vi, som du. Jag med.
Du färgar en blyerts. Frågar vad vädret. Jag pustar.
Frågar mäj Varför aldrig. Vad sitter du för
varför och vad. 
Alla ser våra vita ark, undrar. Men ändå
inte ett av oss. - Inga broar alls här
och ens ljuset vet av mera. Flämtar,
slocknar platt mot en annans spade.
(O lykta, drunknad i ditt eget blodskens röda ljus.)



Segnälkab

Nadav anned - avitarran noisiv?
Ne xinef-lebbud relle ne snagnäfåf
anork, ennåm nie tual sednegnilk
... neir, etnein, åp ed sammot eratla:
Ralat nevä natfärk segnälkab?
Ned råg uj otid.



Good morning good morning

min bak har alltid varit umf
så jag ber en bön glosögd
om överseende
har snurrat så för att få det
få ett till tu eller tri
och det där har alltid gått
förbi
tri är min giraff
bara tri va
så jag brer en macka giraffgul
om du lovar att inte säga till nån att
det är messmör



Maestro 

dåre mifa så lat i då
då rem ifa solat id å
då remi fas å la tid å

kraft på att
banalt skala
av en husgud

ithy alldeles innan
poeten tog till orda tystnade alla och
poetens anlete lyftes och lyste
upp
när orden
lämnade läpparna:
o fader
tjo fader
ittan
lamm
bo

och vi skrev och vi skrev

Engelska

De här dikterna är på engelska men de är från den tiden då jag sänkte mig ner i engelsk poesi som huvudet ner i en skål med skimrande fiskar, så att allt skakades om i mitt huvud till ett eget språk som jag inte avsåg för någon annan att läsa men som bredde ut min ungdom på alldeles egna vingar. 

Det är nio fiskar i skålen här. Alla behöver man inte ha ambitionen att förstå. Vem förstår en skimrande fisk? Roligt att jag tittade i papperskorgen och hittade dessa skrynkliga dikter på engÄlska.



Cup 

I want reality with imagination
not a reality of stonefaces
not an imagination of colourghosts
But a big ball mixed
with reality taking on the other´s
space
imagination taking on the other´s
flesh
And to drink it in a company
secluded from the cyclop infants ...



Can you hear that cuckoo calling?

I was a little me and blind in the year of nought.
Shining with despair I decrossed the only
way back. Sprawling on headwards, but
too wrong, too fast and keen; no early
momentum in life.

Mais le temps, the violin of everyair,
realized me gripping. Hearing now the
busy knock, knock yonder I millioned
the habit, pushing climbing dreaming
that ol´ death away.

Born I was by the brizzling breast.
Born I was by the blushing moon.
And I heard the cuckoo calling.
I would disexist it, only was it a bird.
Can you hear that cuckoo calling?



The anticipating and guiding of constraint

That agileness of your tongue
don´t not come to deserty agony
awhich me once time was awakened into
Neither of your fourth-hands
can pull your easy hurricane down my
throat - or a mouth - in a fist of storm
Bounds me accountedly through that
owly
Mouth is a green-eyed envy
in a rage of ever so
barbed as a stomache in ever so
galloping the living daylight

I ascribe these attending the unthoughtable
and let it be by that



Birth of Cappleton  

This is the anywhere clever and bold
laid out in the morning sun-glow.
I´m watching the chasm of heaven and gold
and nowhere am I so low.

Passed like a beating sea to the rocks
a swimmer is nigh crawling in
despairing a live opportunity knocks
in a grotto beneath the skin.

My earth, ye dark-night frightened face,
invite me this costly chill.
Allow me to sleep in your fatal grace
and good night to my beautiful will.



Lady by the water 

The night was dreaming
when she hit the scene
near a rosy flower-bed
with a shining bright serene
well of silver-melting ice.

I said: - Art though a fairy?
And so I shut me eyes.
... This is a fancy ... must stay cool!
but she sat down by the flower-bed
gazing softly at the pool.

- Mercy mother! cried I then.
Who are you? A dream?
She smiled. - My friend,
here I am,
have you been waiting long?

No word, no brooding mind or thought.
I knew her. She knew me.
And the sentiment of gentliest sort
grabbed me as I seized her hair
and caressed her lips with mine.

Her eyes they glittered like
the silver well of melting ice,
laughed and warmed like firelight.
Low she said: You move me -
And I loved her through the night.

And awoke the following morrow
with the world a turned-over cart
and the sea as long gone dry
as the desert of my heart.
Then I wept her sweetly again.



Kingly solitary contemplation

I

The golden bridge that sets between the worlds
the drizzling nature and the pile of bricks,
they´re not friends but they´re connected.
There - a man is walking on the bridge
a-heading home? And then engulfed in darkness.
Ah world, the homelessnes of everything,
the continual ache of mankind as gathered all
below that waiting sword, that straining cord
invisible of reach and pityless of time.

Why don´t we shout at the heavens, mount our woe
to be told by a skeleton when to go?
The years own you, laming your head with age
awhile you´re stirring indifferently within your cage.


II

Gazing through the window, how dark outside,
the balcony, nay, too cold, it´s better here.
Just look, to the left my rock, I spy it clearly
standing silhouetted ´gainst the square of nets.
The one side rough, the other smooth
the keeper of goals I dimly recall.
I can see me down there and the game is a-foot
when I land in an easy silence
upon the wings of imagination

and the rock is returning that ball of mine
and the rhythm of nature and man is one
and the stars are daughters of a hidden sun
bewitched in the moonlight´s floating wine.


III

The curtains are giving another flutter.
Inanities of air and slavery of mind
on which I wreak my tons of denunciation!
But that is neither here nor here,
I don´t hold the club and my hair´s long enough.
My mama would have me to a choir school
and I said nay but watch me now
I dared not go but am singing now
in the loneliness of a royal night.

A little bit heaven, a little bit hell,
it is with a merely pen I sing
with nothing to say, but telling it well
- so I am the only king.



A walk through the day and the life  

How damned is not my soul
that I walked out in the day
with the chill of late day
crisping about my feet
Limping was I not
yeah limping from my home
aimlessly with a
sigh too loud a breath
to destroy my silence

Everyone I see
caring not for a farthing
and bent and crooked and
searching for something

I don´t care
walking like a shadow from home
going toward anywhere or nowhere
in the dead of day
I love it here

Limping on
the ache is coming from my knee
the one I think I cracked
when falling in the dark
Matter not the people´s heads and eyes to me
and briefcases
Those that bowed and searched
with sad accepting eyes
disdirected overironed plastified yes

Going now
aimlessly in the thickening chill
And here is my old school
am I already there
what gaiety and peace rolled across me here!
days of scared neglect
and love-lamed oblivion
how large it is
the red brick school cemented by dream

Time is well evening now
the year is 1970
and I have turned 20
my coat is blue and underneath
I´m empty
The limp is there and slows me down
is that the sun the moon
or a lamp-post
yes good good heaven-heart

Who am I to quiver then
God or Nature needle
I have no mind to flee
no mind to mind
Mercy mother sun sky
sing your mending melody
the world is not
and the sun is all I love
all I love



The first of my morning chastity

toodiloo said my orchard and here you shall lie
there´s a wall here you call your skin
that hurtful heart and a hungry hole
they will see you later I trust

beloved and bellowed and blank as a day
all my life was a tenderness
and I heard through the orchard a lovelike song
´neath a sky and a merry wind

Hey, presto

hey presto, m´lady, try me

so you asked me:
what time of day is it?
and I replied that I love you

and you asked me:
is this the way to Whatchamacallit?
and I replied that I love you

and you asked me:
so will we meet again sometime somewhere?
and I told you your eyes are blue and your lips are red and you hair is yellow
and what is an earthquake doing in my heart

so you know I know
all you can ever ask 

E - H

EN VACKER DAG

du kan ställa mig på högkant
och vika ihop mig
i korgen bredvid saften får jag plats

när du kommer tillbaka från de gröna dagarna
och längtar till de blå

så det inte gör ont
så det inte är tomt

på den rutiga filten

kan du skruva av mig
så ses vi en gång till



EPISOD

Jag älskar den blodlösa hägringen
tassar på skygga stigar
ljusa av måne och kvällsskog
mörkrets
mun i hennes mun
- - - så ekar i min tomma mun de omöjliga orden
och skockas i tigande moln i bröstet
förlåt mig res upp mig det är inte du
jag broder av det falska broderskapet
rusar som hare i eldskodda dröm-
mar drömmar

o dörren dit in som går upp av ett ord

Jag knäpper upp den blåa kappan i himlen
håret av sol och läppar av mötande hav
de mjuka bergen fyllda i upprört hav
där stormar min längtan in
- - - för bort mig förlåt mig res mig upp
inte du det är inte du det är
ohjälpligt
stjälpa sig ut på det skrovliga berget
luta sig fram oåterkalleligt
blinda i bergen följa ljusa
skuggorna in i mörkret

o dörren dit in som går upp av ett ord
o virvlande tomhet som äger oss

Jag lever inte i den meningen
jag lever livet ordagrant
sänker mig in i sömnlösa drömmar
där de hemliga skogarna rinner flammande fram
hemska och ohjälpligt sköna
- - - som två blå himlar hennes ögon över mig
belägrad
vit glömska ge mig Gud
innan allt är öppet rött
jag kysser din syster hägringen
och blodet rinner ur mitt liv

o dörren dit in som går upp av ett ord
o virvlande tomhet som äger oss
o skam av liv i min stumma mun



EPILOG

din blick var törst i död i död förintelse
jag vet för det är jag som bär dig nu
och du vet, jag hopas att du vet,
jag väntade, fångade, du föll så långt i mig
din blick var törst i död i död förintelse

kom, kom låt oss, ett år för sent, jag backar och backar och
äter klockan, vrider upp tiden, vrider ur minnet, redan
nu är det mesta tummat och hopknölat på bron av ditt vita mörker
din blick var törst i död i död förintelse

dröm och vind och obegripligt du och det är
ingenting och det är sent och det är allt i början av att jag får andas
när jag sover och när jag tänker galaxer från där du är
din blick var törst i död i död förintelse

vår framtid låg kvar när vi båda gick förbi
det var vi båda, vi var aldrig vi, var aldrig framme
förrän allting stannade och klockan dog
din blick är rakbladsdröm i mig och det är ett år

så är det men jag vet inte vad som är
bär dig alltid på mig -
jag kan bara stå kvar här under himlen gnistervitt
då är bara nu och solen går bara upp och det är datum



FEM SMÅTTINGDIKTER

Att ungtuppar flaxar ur famn i famn
blir jämt och samt galet i kärlekens namn.
Tro inte dom.
Det är tvärtom.
Kärleken växlar när tiden går.
Det är föremålet som består.


           *

Strömmen har knäppt upp
sin vintriga pansarblus
Andungen dricker.


            *

Fäll ditt paraply.
Parasollen med.
Och bli våt och varm.


           *

Gräs är något vi särskilt mot slutet av månaden nog lite till mans
inte har nån direkt större anledning att påstå att vi har pengar som.


           *

Tag en Ling.
Klyv.
Fyll inuti med njuta.
Sätt ihop.
Klart.
Nu har du dig
din Lin Yutang.



FEM TILL

Först var jag för ung.
Så gick det där som
tydligen var tiden.

Sen var jag för gammal.
För det där som hela tiden
tydligen var livet.

            *

Halvvägs genom tonåren
fick Jonte fjunig överläpp
och forsande liv inne i bröstet.
Han ägde världen och
deklamerade högt sin andes eld en kväll under stjärnorna.

Och svaret kom omgående.
Det började regna.

            *

En signal.
Någon period.
Några meningar.
En nick.
Ett klick.
I tusen perioder
två ögon
i ett golv.
En tyst

nad.

           *

Jag har sån lust att läsa den
men aldrig att jag hunnit.
Det blir väl tid att läsa sen
när lusten har försvunnit.

Och när jag plockar äntligen
boken ur hyllan en dag
då ser jag att egentligen
var boken i hyllan jag.

           *

Fria och vilda kastar vi loss
och stakar ut våra egna banor.
Sedan varierar vi oss
tills variationerna blir vanor.

Våra skapade mönster
administrerar vi.
Och stänger dörr och fönster
mot den som är vild och fri.



FLUGA I SOPPAN

Vi lyssnade till flugans surrande.

Utan liv vore död inte död utan bara icke-liv,
endast ett oupplevt tillstånd eller frånvaron av något
tillstånd överhuvudtaget, alltså inte något till vilket
man smärtsamt tvingas såsom från liv till död
men med liv är död död - - (surr) -
Eftersom liv och död är varandras motpoler
- närvaron av det ena är frånvaron av det andra -
är det liv som skapar död - - (surr-r) -
Bara det faktum att liv och död på så vis är
sammanlänkade såsom sidorna på ett mynt
och skillnaden mellan närvaron av det ena och
närvaron av det andra bara är en fråga om tid,
gör i realiteten att båda är närvarande,
det ena reellt, det andra i det förra - - (surr-rea) -
Eftersom död är död och liv skapar död
liksom solen skuggan är vi alla alltså
levande döda eller döda levande - - (surr-real) -
Så vi är aldrig bara i livet i livet för döden
existerar i livet om blott med sin frånvaro
Livet existerar dock ingalunda sammalunda
i döden efterson närvaron av den
frånvaron kommer från varande - - (surr-realis) -
Därmed visande att döden är dit vi går
och livet det som går, är alltså livet den
omogna larven och döden den utvuxna
flugan till vilken den förra strävar.

Sträv i strupen gjorde flugan nu paus,
fattade den väldiga skålen framför sina
surr-realistiska slipglas och drunknade.



FRÅGORNAS SAL

En dikt är något som plötsligt pratar till dig
som med ens lägger en ribba till rätta i dig
blinkar till som Gud och Konfutse i dimman framför dig
och lägger sig till rätta som en underbarhet i det som

är kvar av dig själv

En dikt är inte en sten men en lavin
är din drickande brunn, är ett skyfall, ett paraply
är en metmask inåt och en parabol uppåt
honung är den, nej inte honung, en ny dag på jorden är den

största dikten

Så här står det att en ny dag på jorden är den största dikten
jorden där elefanterna sparkar och åsnorna smutsar bort jorden

och plundrade spädbarn samlas ur dammet till knutna nävar
en droppe var och en och hav ihop om de fick låna dina och mina

händer

men eftersom våra händer alltid har något viktigare för sig
är frågan bara en ballong som vinden tar tag i och stiger mot
himlen och lägger sig längst bak i den proppfulla Frågornas sal
där längst fram de tre största frågekardborrarna tronar

Varför Hitler? Varför Jesus? Varför Adam?



FÖNSTRETS PISKANDE MOT VINDEN

Naturligtvis!
måste vi inte se den bländande solen
och de vässade journalisthänderna
där vi förblindade står i vår källare och tvättar
vår grannes underkläder
ty den suck vi låter
är bara
vårt födsloskrik i ett oändligt
trött och förtunnat skick
men det är inte vinden:
För den grönväxta stenen har lagt
sig platt mot marken och lyssnar utan ljud
när vi berättar om den gröna solen
och de nya födelserna
i det att vi blöder så rött om händerna
så fort vi vill tysta hennes
molande tjut i vinden
men det är inte vinden som piskar:

Vi kan inte fånga vinden men det
är bara hieroglyfer så länge vi kan
så länge vi så länge vi kan upprepa oss
för ju mer vi upprepar oss
desto mer säger vi
för ju mer vi upprepar oss
desto mer säger vi
ty har du nånsin känt av något
inne i din kropp kan du vara säker
på att den bär upp det senaste sena
i det att jag inte vet när filmen slutar
men jag vet att du inte vet vad jag
menar
men jag vet att vi inte slutar upp
förrän de vita ribosomerna
föralltid flyr sitt oroliga hem
och den piskande vinden som inte:

Men jag vet att vi aldrig vågar
att inte bita oss fast i den förvridna
stadsskuggan då det bara är att snurra
vidare och du känner de blåa
ådrorna i ditt hår och att du måste
gräva en djup brunn i morgon för att så
att när att, men
jag vet så
länge dina händer blöder ligger rimfrost
över ditt hjärta och jag vet, gode gud, du är
men jag vet att



FÖR ATT INTE TALA OM ATT BYTA STRUMPOR

Vi raljerade om Socialstyrelsen
eller vilka-det-nu-var
som något år skulle ha sänt ut
till alla nyblivna pensionärer
ett cirkulär om intimhygien,
att ena dagen är man ledare
för ett mångmiljonföretag, nästa
dag får man påpekat för sig
vikten av att byta strumpor
och att torka sig där bak,
att hur märkligt det var
och det är det väl, ungefär lika
märkligt som det spontana exemplet
att storföretagsledare skulle höra
till den kategori som är synnerligast
slängd i att torka sig där bak.



GIPS

när gipset togs bort
från högerhanden
blev det så uppenbart för mig
min totala oförmåga
att göra en knytnäve

så jag tränade envetet i veckor
på att knyta högern hårt

samtidigt som vänstern
blivit som högern under gipstiden

och allt som behövs är ett brott



GROBIANEN OCH GRÅVALEN

grobianen med smulan i sin hand
mullrar: vart tar jag vägen med min glupande
hunger?

gråvalen med sin droppe på tungan
frustar: var finns det en våt ocean för min
törst?

svar har alltid dammet på de vinglande trottoarerna:
fatta mod! fatta pennan!

och den blinda fågeln med kvitterbröstet:
skriv en dikt! skriv en dikt!



GRÄNDEN

gränden
störtar
kritvit
brant
mellan
husen som
vacklar med
längst ner
där allting
går ihop

luften skälvde till och där stod de
det var så det verkade
mörk klängande stark kysste
hon sin unga hunger nu och
nu i pojkens röda mun
hasigt blinkade hon med
vänster öga, nej höger blir det
försvann in i huset
so ingenting
och hon gick tillbaka genom mig

gränden
störtar
kritvit
brant
som om ingenting hänt
alla sorters
inte
är samma vinter
är det inget som har hänt här?
nej



GULDGRÄVARSÅNG

"Kom låt oss traska
upp till Alaska
upp till det land där solens kula
bländas utav markens gula.
Följ oss, ni muntra, dristiga, raska
guld för att vaska.

Långt får vi skumpa
på mulåsnans rumpa
innan vi hinner till bäckarna fram
som rinner med sitt förtrollade slam.
Men glatt vi då hoppar från svettig rumpa
klimpar till att klumpa.

Kom i en klunga
alla ni unga,
upp till Alaska med spett och med hacka
att bända ur bergen er gyllene tacka.
Sprängfyll er lunga med vildfria tunga
sånger att sjunga!"

Då kände sig mången
dragen av sången
och gav sig åstad med hopp i håg
som droppe av en böjande våg.
Nöden nynnar nu, som den gången,
Guldgrävarsången.

"Kom låt oss traska
tebaks till Nebraska.
Vårt liv var vår insats och nu vår skuld.
Det glimmade här men inte av guld.
Vi gick ifrån törst, i eld ur aska,
till en urdrucken flaska."



GUNGSTOL, VÄVSTOL OCH SCHIMPANS

långt efter att hon dog tänkte jag
på henne som en av de viktigaste
hennes gungstol som hon gjorde av sina händer
som alla kattungar älskade att sitta i
hennes enkla självklarhet
hon var alltid där
säger mig minnet
när augusti regnade var hon alltid där

och i förra veckan när lumbagon kom
kom jag på mig med att
resa mig som hon
långsamt med knogarna mot bordet
som vår släkting schimpansen ungefär
och hennes bruna Leksandsmål
och hennes vävstol där hon satt på vinden
det är såna saker

minnet skålar för mormor och hennes händer
där ulliga kattungar satt



HUNDRING

andning avel barfota brösthållare busvissling cykelsladd daggmask dammråttor darrgräs eyeliner fingerborg flätor gallonbyxor golvduns grabbhalva halskedja handflata hjärteknip hundöra tänk vad livet bara plötsligt är

hårvirvel högriskfond hölass jojobantning järnvägsövergång kalvdans kandelaber kanonmuller kanelbulledoft kattöga knivsudd kofångare kontokredit kramsnö krockkudde kökstrasa läppsmek löpsedelshängning magfladder tänk vad livet bara plötsligt här

musklick nageljord paraplyglömska pillermoln pinkod plåsterknä predikatsfyllnad promenadväder rabattkupong regnskur rotmos samvetsförebråelse saturnusringar siesta sköljvåg smultronskogar solglimt sprängmigrän stjärnmejsel tänk vad livet bara plötsligt nu

stolthet stressmage takdropp tevetår teveår tvåfotsdribbling trubbnäsa trumpetsvamp tröjrea tumvante undringläsare uppror vankelmod värmeljus wokgrönt ängeldun öde önskekyss hundringläsare tänk vad livet bara plötsligt du

I - L

I FÖRBIFARTEN VID SLUSSEN

oj strömmingskiosken har fortfarande öppet
sommaren är inte över

mos
strömming
och knäckebröds-
macka

himmelskt

mos
drömming
och knäckebröd-
smacka

och så förstås lite dill ovanpå



INFALL OM INFALL

Den här Ferlindikten har jag alltid gillat:

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

Inne i ett engelskt öra kanske dikten kunde låta så här:
Mount dung´s art air groupie - clair walking,
tear hose set fast lock in air toll.
Those lords they may plow set that talking,
mid talking, airing a nun is golf.

Som en vacker fjäril, som spunnit in sig i en kokong och inte syns.
Då kan man ju försöka låta det spinna ett varv till:
Bestig dyngkonsten, flyggroupie, gående ljust,
slit fast slangen snabblåst i luftens manfall.
De där gudarna de får plöja ner talandet,
talandet mitt i, när de säger rakt ut att en nunna är golf.

Halvkläckt fjäril, ännu kokongvåt och blyg i vingarna.
Än.
äntra den nerspydda konsten att glädja
luftgroparna finns där för dina fötters fäste
och mitt i din malande mun
den lena ro som födde dig

Så vinglar fjärilen iväg och sätter sig på din näsa.



INOMSÄNGS

en människa kan vilja
ligga kvar under en filt

då blir filten en andra hud
och värmen mellan
människan och filten
en värld där världen
kröker sig runt människan
och filten som den gjorde
en gång när världen
människan
och filten
var mycket
små

och allting började



JAG HAR EN BYRÅLÅDA SOM MORRAR OCH KVITTRAR

Jag har en byrålåda som morrar och kvittrar
och tigger och doftar och kränger och fnittrar
med högar av tummade papper som glittrar.

Det är suckande dikter om par under månen,
hjärtat som svagt minns den första cyklonen,
hon Afrodite och jag den där fånen.

Och dikter om livet och dödens problem
med en handstil som var mer än lovligt extrem
och massor av nödrim jag kallade poem.

Skakar man lådan så rinner det över
av dikter som kanske ingen behöver.
Men jag fortsätter skriva, det går inte över.

Där ligger allt som har pockat och trängt
och allt som jag drömt och begråtit och tänkt
i en olåst låda vars nyckel jag slängt.

Och det här är privat, så vad är det jag gör,
vad skriver jag öppet om detta för?
Men du kanske också är byrådirektör ... ?

Då är du välkommen hit till min låda
att smygläsa, frossa, skrocka och skåda,
för egentligen skrev jag ju allt för oss båda.

Obs - dra inte ut den, så du får den på tån.
Fast nu är den mindre tung i viss mån
- den här tog just ett skutt därifrån.



JOKER

Jericho har fallit!
Och Rekoj!
Hur minns vi inte Avluk!
Och fjärilarna fladdrar fram
och åter genom gallergrindarna
som nålar ur knyppeldynan.
Så synnerligt befriade! Så frälsta!

Min penna faller också.
Till och med i Yo Byllip
hurrar hungerns höst
och strålkastaren är nästa
vän som träffar mig,
mina klor runt grenen
över de lösa hundarna.



JÄTTEN FINN

Jag har sovit i din buk, Jätten Finn,
och rört vid dina väggars skinn.
Jag har dina rum fått njuta.
Nu lämnar jag din skuta.

Hårt är ditt värv.
Var dag du djärv
med ingen vid din sida
mot vågor ses strida
på haven de vida.

Många människor i dag du ätit.
I morgon du dem förgätit.
Och de kanske även dig.
Men Finn, jag gör det ej.

Och heller icke magens plågor
av havets rullande blåa vågor.
Men äkta är du, kropp av plåt
med ryggen stolt och magen våt.

Och hårt är ditt värv.
Var dag du djärv
som en riddare medeltida
på vågorna ses rida
över haven de stormande vida.


KAFFEDIKTER

Det kan man plötsligt komma att tänka på
att allting rinner i en jättecirkel
kranen och du och bladet och sprängfyllda molnet
och havet tillbaka till dig
att tänka så
att du och din kopp
är droppe av en större kopp
allt är helt
och allt är enkelt
allt är helt enkelt enkelt


            *

Inget besvär för min skull sa fru Svega och satte sig på yttersta
kanten av stolen
inget besvär för min skull sa hon och drack kaffet direkt ur
händerna
inget besvär för min skull nu satt hon på
balkongräcket
inget besvär för min skull sa Svega och grävde ner sig i
jorden
inget besvär för min skull sa hon och skottade igen över sig
inget besvär för min skull

och det skålade grannfruarna på. Fina, Nora, Dana och Isa.


           *

socker och kaffe
i soffan

... solsken med salt

så du kom med sista tåget
kakorna eller klockan

... söndag kan det vara

mannen bakom de två
i soffan

... sommarens första fönster

stålmannen
i rullstolen

båda som sover


           *

tar man det direkt
går det enkelt
ett finger räcker
så är det borta
mot om man lämnar
koppen till sen

skallrar fast det var länge sen du satte ner mig
på insidan av mig
avlagras du
har i mitt öra ditt
fingeravtryck
koppen funderar på att krossas


           *

en levande
och en död
vid sitt vanliga bord på cafét

det var inget mer med det
det var allt

ju mer vi sitter så här
hörde jag honom säga
desto mer känner
jag liv

ju mer du kramar min hand
sa hon
desto mer är det
du som är död



KOSTYMERNA SAMMANTRÄDER

På agendan: Månadens affärsplanering

Fråga: Mål, vad kan vi identifiera för mål här?

Svar: Moln för våra drömmande pannor.

Förtydligande: Mån om en helnaken natt som smälter himlen.

Konklusion: Månen, alltså, ta ner månen. Du Johansson svarar för det. Det var allt. Godmiddag, mina herrar.



LENNART SJÖGRENS NÄSA

jag somnade tydligen
på soffan i vardagsrummet
ed Lennart Sjögrens dikter
över ansiktet

för när jag vaknade hade jag
orden "ömsandets" och
"krymplingarna" kvar på näsan
märkte jag i badrummet

det var spegeln som såg det först



LIMERICK

En skvallrig värdinna i Solna
hon prata´ så tungan förkolna´
Hon baktalar gäster
numera med gester
så nu är det knappt att nån tål´na 

M - P

MORMOR OCH BARNET

Mormor tittar länge
genom fönstret ner mot
det hagehoppande barnet
som tittar långt
bort mot bänken där
mamma stickar klicketiklick.

Ung vill man vara äldre
och äldre vill vara ung -
Båda bär det i bröstet.
Två längtan över gården som ett
kors.
Välsignas välsignas barnet.

Om inte dessförinnan
hydran hinner hosta till.
Sjukdom. Olycka. Fattigsvält.
Vansinnesdåd. Vanligt krig.
Eller något annat av alla
hans hårda huvuden.



MULÅSNANS TID

Mulåsnans tid.
Solregnet strilar.
Darrar i diset.
Iskariot frågar och väntar.
- Vill du jag ska gå nu?
Och Jesus svarar: - Gör det du ska.
- Men vad vill dujag ska göra?
Och Jesus svarar: - Du gör det du måste.
- Men vad är då din vilja?
Och Iskariot ser Hans vilja
att inte svara.

Segelfartygets tid.
Hjulångarens.
Cykelns tid.
Och bilens.
Flygplanets tid.
Satellitens.
Och rymdfärjans tid.
Datormusens tid.
Solregnet strilar.
Drömmer i diset.
Iskariot frågar och väntar.



MÅNDAG MÅNDAG

Sekunder är inte flisor efter dagen
ligger runda som tomma skålar
i mitt strandhus av vaggade skal
Skriva i dina ögons mörker med vita stjärnor
kyssa måndag mellan dina armar
måndag är ett badkar av tid

Maj må maj må inte nå vember
ögonblicken blir ingen linjal
de svänger omkring i en cykel
Koppla av ledbanden lördag semester pension
vintern kallar dig sommarnamn
det är de vackra fräknarnas dag

Fyll hålen ända upp regnar sekunder
mitt i strandskal av vaggade hus
det finns bara det som finns
Skruva med vita stjärnor i dina ögons mörker
lyssna på mama och papa i bröstet
vi drömmer bara det är natt

Det finns bara det som finns
maj må maj må inte nå vember
känn min ljusa hand
Inte gå vilse i dag, inte titta bort och bortom
bara måndag är här nu
måndag är ett badkar av tid



NATTMÖRK

hur han rådgröpte sig
i sitt skamsna välkomnande
det berättade han aldrig
hennes mun var ju öppen
drack vin och vänlighet
den lilla dagen som kom



NIO SMÅTTINGDIKTER

1

på min seglats har jag väl hivat lite bråte över bord
som hela tiden flyter upp igen som drivved
då surrar jag er här, ni underkända överord,
som tändstickor att flamma upp mitt liv med

2

EU ro hem våran oro för kronor och ören
blå och gul våran era som klirrande bara de clearande klarar
och euro fin ans mjölka koa gul era för en
dröm att förbinda pengar som blöder med pengar som varar

3

att sommarn befriar oss
har de nog fått om bakfoten
för när hösten kom
kom vi att tänka på
att vi hela tiden
under sommarn
oförmärkt
måst kröka oss
fram och tillbaka
i träskon,
sa tårna


4

snubblar du
sträck inte händerna
uppåt
framåt
eller bakåt
sträck dem åt sidorna


5

jag tittar länge på bebisen
och förstår inte och förstår
att det tar ett helt liv
att få de insikter man föds med


6

det gör inget
om du tappar mig
i golvet
bara du
dessförinnan
hållit i mig
med både händerna
mitt barn

7

jag vet tre sätt
att komma till dig
det första är att skrika utanför ditt fönster
det andra är att mura in mig i dina ögon
det tredje sättet är ditt


8

Edgar Allan Poet
Baudelaire och inte lär
vara Whitmans slav
lämnar kafkalaset
med en tolk i en
förringad värld
måste pusta puh
viskar in i nallen

we are now on Hemingway

9

när det regnar
skalar lessna
ögon lök



OGRÄS

Utan odlarn är du där
dyker upp och ner, syr ut och
in din kvicka rot
Inga gårdar, inga diken
ingen ansad plätt utan dig
inga stenrutor utan dig emellan
pressar bort gatsten på esplanaden
- här rivs för att jag ska få ljus -
knakar marken - det är tillräckligt -

Inga husknutar stäcker de brinnande nässlorna
Och i själva huset nästlar du dig in;
med den första vårens dag lyser farfars
hästhovar
klargult i köket i kapp med
barnens ögon

Du fräken vita plister
du stinknäva och tistel
du snärjerika gröna
gräs eller ogräs
skålar i landsvägsdamm

Den största skuggan på tomten kastar skräppan
soldat av gröna armén som tysken visste
smällde högre än krutet, aldrig förgås eller
förkastar;
det sista gröna lakanet till allt vi öde
lämnade kvar -

Du baldersbrå sega groblad
du knölklocka och maskros
du Sverigerika sköna
gräs eller ogräs
stilla stormar fram

var stund med
dig finner mig
snart på knä -
dig
ger jag allt upp-
repande rotande,
mitt knotande motande
och beundrande undran
i orensad blandning



ORDÅNGER

fingerspråket
knappast
tryggare än munnens

avtryckarfingret
så sekundlätt

försöker gå tillbaka
i mina fotsteg
och lyfta bort
de baraste orden
mellan oss



OSEDVANLIGT MILT FÖR ÅRSTIDEN

det var en sån där fråga
i nåt ungdomsprogram
medan jag hällde upp te efter jobbet
varför har man snor i näsan
löd den direkta frågan
programledaren förklarade
luktsensorerna därinne måste ha det fuktigt och salt
för att inte torka bort
när vi nu inte längre
lever i havet
därför har vi slem där
så vi bär havet med oss i näsan
kan man säga sa han
sen klipptes det över till nåt
om den ovanligt milda hösten
tror jag jag vet inte så noga
teven hade flimrat bort
jag tittade på alla dina vingar
runt ditt bröst



PÅ GRUND AV T EX GRÖN SÅPA

Jag är inte som en inneboende, Nisse
men några är det hos mig.
Om vi ser världen knacka på dörren
att välj ordningen själv
men ut ska alla fem
så kan jag tänka mig
räkna av dem på fingrarna

Lillfingret ett - tungans inneboende
Du känner ju ändå
bara till tre till
utom sälta, resten är inte du
utan i näsan. Minst är du, du
får packa först

Ringfingret två - i ögats ring
Lysande dubbelrum
syns mer än ser
när min dag glider över
i skymning. Pråligast är du, du
får flytta därnäst

Långfingret tre - över hela kroppen
Kuddens välbehag,
smärtans skydd,
min spinnande vakthund spänd
runt om mig. Längst är du, du
blir trea att gå

Pekfingret fyra - i örats ingång
Väger vågorna
även nattens,
även genom hörn och vägg, även
bakom. Du riktar in mig, dig
spar jag till nästan sist

Tummen fem - näsans inneboende
Din doftdator ger återbio i en
blixt av bara en klick grön såpa
har tumme med den filmaren
som växer mig mest, är mig
det sjätte sinnet: minnet

stanna tills du måste gå
stanna tills du måste gå

Q - T

QUANTUM SATIS

lag om a k orvar



RONDELET OM RONDELET

en rondelet
jag ville veta hur den var
en rondelet
hur rim, refräng och sånt ska me´
det såg jag i en bok jag har
jag skrev och vips så är den klar
en rondelet



SLÅ IN DÖRREN

visslar. förbi. kabom. svosch. min sista
kula. tomt. nu är det klippt. här kommer
dom. vilken jättepåle. min lilla
dörr. nu erom fram
me. och nu. krasch. händer det.
det ja. det sitter en fluga där upp och ner i taket.
taket spikades en gång det allra sista av nils-erik jonzon byggare föd och uppv
uxen i vagnhärad.
i vagnhärad regnar det mer nu än i medelhavsområdet.



SNÄLLTÅG

snäll är den,
färden
far inte illa,
genom världen
bär den
du sitter stilla



SONETTMASKINEN

Sonetter kan man enkelt producera
så att det utan möda blir lyrik.
Vad tricket är? Man kör med ny teknik.
Ett enda klick är allt som krävs numera.

Miljoner gånger kan man variera
i Dagens Nyheters sonettfabrik.
Fast varje dikt blir alla andra lik
och har i längden svårt att fascinera.

För alla rader är ju redan klara.
Som koka soppa på nån annans spik.
Som nöja sig med färdig stapelvara.

Det där är att se ner på sin publik.
Nä jag vill hellre en sonett ska vara
typ så här. Egenhändig. Och unik.



SPRINGANDE PUNKT

Vi verkar ibland bara satta till världen
att sitta och titta i en periferi
kretsande runt ett jag mitt i
som vi inte når upp under färden.

Den springande punkten, där inne är den,

vårt hemliga hem där vi är just vi
men detta som drar oss, drar oss förbi.
Var började resan, vart bär den?

Vi snurrar längst ut i ett svängande snöre
med klockorna jagande tickande före.
- Lägg krokben inom dig. Ta´t lugnt.

Lägg armen om mig, låt klockorna ringa.
Stanna hos mig, låt de andra springa
- så löper vi samman i samma punkt.



TIO KORTFÖRESÖMNDIKTER

I

Allt vi vet är att vi ingenting vet
utom vårt ovetande
kan man till exempel säga
Cynism? Vits? Dikt?
spelar lika stor roll
som vår i universum
ingen


II

Man måste berusa sig på någonting här i livet
sa plötsligt Baudelaire till mig
nånting vad som helst
Just det
Heureka!
Så är det
Det är ju därför som han hon den det o s v
så ihärdigt skrubbar marken


III

Jag vägrar gå och lägga mig
för är man inte vid medvetande
överlämnar man sig åt döden.
Och jag gör det varje natt.
Och dör varje natt.
Och vaknar varje morgon
som av ett under.
Räddad från vad till vad?


IV

Universums fullständiga meningslöshet
gör att t ex astronomernas räknande av stjärnor
förefaller mig lika fascinerande som räknandet
av Anderssons i Ekberga hårstrån.
Man kan ju slå vad.
Är de jämnt delbara med 3 eller 4.


V

Varken djuret eller människan
kan beskriva sin lycka.
Djuret för att det inte har
förmåga till att skriva.
Och människan till lycka.


VI

Morrondagen är åttonde dagen i veckan
Planera du hela tiden bara för
den om du vill hoppa över
veckan varje vecka du orkar tills
tiden hoppar över dig som en robot
utan att märka det.


VII

Finna sin livsåskådning
Finna sin världsuppfattning
Finna sig själv
          !
Tre vingar som bär oss
tre klingor som ge-
nomborrar oss
          ?
Oxen plöjer tvärs igenom till oxblodsro


VIII

Det finns ju inga nätter.
Bara sen eller tidig dag.
Nattmänniskor är följaktligen
mer livshungiga än
morgonmänniskor
därför att de lever i
den mindre än sekundlånga
skarven mellan två dagar.


IX

Meningen med livet
är bara att bli älskad
är du bara älskad
klarar du livet lycklig.
Buren av bara.


X

Ligger får så här också
och räknar människor
och undrar om vi
undrar det om dom
osv zzz



TRE PER OCH TATTARTOKER

Kraftledningen låg kvar tvärs över.
Hon bara stod där
framför den pyrande husgrunden
i svarta stora trasor med ögon
svarta, stora, torra.

Och fyra andra stod redan runtom.

- Lita på att vi ska följa upp det här
och ställa de ansvariga till svars,
vi ska ställa upp för dig, lite till
vänster bara för glöden,
blixtrade reportern Per Ex.

Och hans ögon sökte vinkeln.

- Det generella utskottet kommer inom kort
att sätta sig ner och titta på det här
och att någon form av katastrofvederlag
kommer att kunna tas under övervägande
kan i nuläget inte helt uteslutas,
uttalade sig fullmäktige Per Silja.

Och hans ögon sökte kameran.

- Om varje kilometer ord jag skriver
ger en centimeter tröst till dig
ska jag fortsätta skriva mil på mil,
sjöng skalden Per Gament.

Och hans ögon sökte horisonten.

- Kom får jag värma dina händer,
sa Tattar-Toker.

Och hennes ögon i hans ögon rann.



TVÅ SCENER MED KORT EMELLAN

Jag lägger upp varorna.
Hon drar streckkoderna.
Jag räcker fram kortet ...

... Och här till höger har ni s e d l a r
ja det hette så, kom från träd.
Och i montern mittemot är bara en skylt,
k u n n a  r ä k n a  står det.
OK ungar, det var det besöket, vi ses nästa år,
museet bygger hela tiden till.

U - Y

UNDER TIDEN LJUSET SLÅR OM

men när du långsamt stannar upp bredvid mig
och jag liksom sneglar i utkanten mot dig
så där i baklängesläge för vad du ska säga
när du upptäcker det torra innanför skalet
som jag evighetsmånga gånger skrubbat
och hängt upp inför allas ögon så att det
kan genomsjunga blåsten i den darrning
som är dina händer så nära där vi står
utan att vrida på huvudet mot varandra
som bara är allt vi vill och ingenting gör
för vad är det för något vi är vi två utom
en ny sol som i sitt första flimrande sken
sliter döendet från varandras vita munnar
och löser i sitt stilla stilla fallande den ny-
sprängda månen som är det enda ensam-
ma som genomborrar mina stumma ögon
när du långsamt stannar upp bredvid mig

bara sluta annorgrubbla min ökenhjärna
svalka mitt rinnande hjärta i dina händer
när du långsamt stannar upp bredvid mig

åh lugnet dina klara ögon och oasen i oss
när du långsamt stannar upp bredvid mig

vad annat kan jag med munnen full av sol



VANDERLEY

Vanderley, Vanderley
där dalen sömnig
sträcker ut sig under dig
vilar du huvudet på den runda stocken
ett slag före resan uppåt

trampar, trampar därhemma den hastigt lämnade
huvudet spetsat åt sidan
husbondlyssnar
nej bara surret av den nya morgonen
det gula som rinner från hans öga är hans egen sol



VID LÄSNING AV SONETT NR 116 TRUE LOVE

Äkta kärlek här i världen
ändrar ej gestalt och riktning.
Evig, fast och trogen är den.
Jösses, tänker du, sån diktning.

Skulle trofast kärlek glimma
som nån typ av ledarstjärna?
Måste det dessutom rimma?
Vi i dag är mer moderna

och vill utan bojar simma.
Fullriggarn True Love i bläck
lösgör sig ur tidens dimma.
William själv står där på däck.

Slungar ut sin frälsarkrans.
Lugn, den hittar dig nånstans.



VINDMORGON

jag lever på ett svävande
blad
skuggparaply, blå moln, vindmorgon
i en fjärilsstund leker barnen
där leker barnen jag lekte
själv nyss vi leker nästan
samtidigt på överlappande
svävande blad en fjärilsenda
inflygning från en
mörk murken stubbe till en
annan

den andra stubben en sekund
bort
är klorofyllös teori vi blommar
mitt emellan insekternas, vindarnas,
regnens nedslag barnen och jag
blommar mitt emellan på tunt blad
med mycket luft emellan blåser
bladet över cementsylarna därnere
men bara luft
det ser jag som i en Hitchcock
var gång jag lutar över bladets
kant


           *

jag drömmer om de gröna haven
och mjuka måsar över vattenvågorna
därborta är en ö
hägringar av öar
jag låter det sköna vattnet sila
genom min vilande kropp
himlen kan man se igenom
tusen gånger på en minut

jag drömmer om detta gröna hav
jag drömmer jag är havet
som drar ner dumma fiskare
från stenarna
inkapslar krokodiler och alger
böljar mitt hår som maneter
havet som känner sin botten
och ytan som himmelsgräns

att stå på botten så att
en liten del av vattnet
tog en liten annan väg
och sluta blåsa bubblor
upp mot evigheten



VÄGEN TILL TJURENS ÖGA

Vad är det här för skog jag känner igen träden det var ju här jag tappade ett blåbär när jag var ung och hade mil av ljus kvar att leva innan jag träffade dig i en symfoni av Rahmaninoff i spetsen av Adams finger.

Hur jag böjde mitt huvud uppåt och såg taket inför mina ögon

Blåbäret i Sixtinska Kapellet.

Träff.



XYLOGRAFISKT BIBLIOTEK

Vattnet flyter klart och kvickt som silver
där Johns andning filtrerar bort märkena
de tre benen gjort i mina guldplomber
som flyter i fiskens uppåtvända buk
där John nu är Jona och hamrar sin kistas
sista spik i sitt pulserande trä för att jag
ska bläddra i boken där alla hästar vid borgarna
döljs i magi mellan alla odjur och sagor som krossas
på låtsas av endast
en meter häxa som håller med fötterna bilderna samman
fast lång som förskräckelsens ända
förmår inte fixa att vända en enda av fiskarna
rätt som piskas av gammalt språk
och nygald Chagall i Mattias men tröstas att alla
vägar ju bär till rom där en död man
gastar på en flaskas kista så hejdlöst
och kvickt som silver som flyter som ål, ja
i det klara vattnet nu när man inte gjuter i
bilder på vågorna längre och jag bara snubblar
vidare, vänder mig bort till boken som vänder
blad utan hjälp som vi alla skriker på men
är som Marks väder för vi måste alla men alla
associerar varann med asociala typer som satts av feta
som låter späcket singla ner över mig som tjocka ark ur
boken så att jag inte kan hejda världen bladdra vidare
i den bok jag måste stänga för jag måste
stänga boken.
Men varför måste jag stänga boken?



YEARNING

av blod är jag
och du begär

det är vandringsväder
det är jag vet inte
vad det är

jag vänder klockan mot väggen
och
fönstret slår upp mig på vid gavel

jag vill se människor i gula språng
vildvattenhud
är det stupen inom oss
bryts vi inte mot varandra
det är storm storm
och det är inte jag
varför dog du inte i mig
när vi har så lite tid

jag vill bara att stenarna jag ryser ska älska mig tillbaka

jag vill bara att stenarna jag älskar inte ska kastas tillbaka

jag vill bara å vad mörkt kommer kylan är det långt är jag öde och du dra mig tillbaka

Z - Ö

ZENIT

*the noble art of Arthur´s nobility... skrockade kungens papegoja och knep ihop ena ögat

vi riddare av de runda borden
vi räddare av den runda jorden
vi rattare av den runda jorden
bereddare att begrunda orden

vi roddare över de grunda orden
vi ridare på den stumma horden

vi rättare av de dumma orden
be räddare att beundra orden

vi räddare av den enda jorden
vi räddhare i att bända orden
i rädd-darren att få undan orden
vi baddare i att blända orden

undfå orden
undfly orden

vi ryttare av den brända jorden
vi riddare av de runda orden
vi struntare helt i alla borden
o s v  e t c  a d  i n f i n i t u m

... förbliver jag siratligt eder ödmjuke tjänare av den runda jorden, härmade papegojan och drattade ur buren*



ÅTTA SMÅTTINGDIKTER

1

jag har hundra dikter
i min säck
och jag spar dem
till kvällen
över diskbänken skalar
mina händer morötter

mitt vardagsrum är
gjort av skyltfönster
men om jag bara låter
knappen vara så
struntar teven i mig
säcken öppnar sig i taket


2

såpbubblor du vet
hinntunna självskälvande
minsta strålkastare
kan knuffa sönder dem

vanliga ord kan vara
på det sättet
som till exempel kärlek
hörde du poff?

3

återkommer bilden av människan
som föder över en grav
ta fång i dig
stilla den oroliga
gam du passerar nu

gör dig en voodoodocka
stick nålar i dig själv
ställ dig framför en spegel
är det du eller Dorian
Gray som är glas?

4

glöm vad mormor sa
tänd brasan med kryckorna
blomma i ditt mod

hur grå du än är
är du aldrig närmare
döden än livet

5

graffitin målar
hans händer och hela hans
ungdom den kliar:

ursäkta denna penna
men det jag letar efter i dig
är bara min kappsäck full med sång

6

din far i Dakar har
strömmande regn i ansiktet
mot en igloo står din
syster och får sol

säg ingenting, gör ingen
affär av det, men vi sitter
båda bredvid dig


7

bro bro breja
det enda vi kan säga
stockar och stenar
det enda som vi menar
ingen kommer här fram
ole dole tam-ta-ram

app lapp sa
askedaskeda
vi komma ifrån Riara
med nytt partiprogram
kinkelane nä nä vita lamm
ingen kommer här fram
ta-ram

8

le va
dö va
samvetet i min hjärna

ge upp
skri va
himmelens enda stjärna



AIR CONDITION

så fort du finner den där stranden
står du hurrande på ett sandkorn



ÖGONMÄNNISKOR

Vet inte om ni såg dom
men förut låg dom där i Strömmen
dom två kroppsdelarna.

En näsa riktad rakt upp, tio gånger naturlig storlek.
En bit därifrån, snett neråt, en hand med ett pekfinger rakt upp.
I en storlek som matchade näsan.

Hjärnan vill dyka
direkt under ytan för att avslöja illusionen.
Men ögat är snabbare, tar in det på ett ögonblick
och fyller i resten:
jaha, en tjugometersmänniska som badar med bara
näsan och högra handen över vattenytan.

Obekymrad om hjärnan
ritar ögat snabbt en människa där. Och tror.

Den ögongjorda, trogjorda människan.

Med pekfingret mot himlen.