Hela landet surrar om vad det egentligen var som hände den dagen och de två och en halv månaderna som gått sedan dess. Mina frågor och svar om detta är så här.
- Så vad hände den 14 september?
- Riksdagsvalet. Och hela valrörelsen dessförinnan var intensiv och upphetsad. Media tog alla partiledare i öronen och släpade runt dem i utfrågningar och debatter varje vecka, ja på slutet varje dag, där de som maskiner upprepade de vanliga argumenten mellan blocken. Ingen partiledare vågade ju tacka nej till den tremiljonte debatten, det skulle ha slagits upp i jättelika negativa rubriker.
Det enda som stod ut i denna flod av käbbel var Löfvens ord redan för ett år sedan att vi måste samarbeta över blockgränserna. Gör vi inte det, kan bli SD bli vågmästare, oavsett vilket block som bildar regering. De fyra allianspartierna gav kalla handen till inviten, kallast var C-ledarens hand.
Och media fnös, nåt sånt ville de inte veta av, hur skulle de då kunna utföra sina initierade politiska analyser, om de inte fick stapla blåa och rödgröna klossar på varandra och se vilka som var högst?
- Hur gick det i valet den 14 september då?
- S fick 31,0 procent. M 23,3. SD 12,9. MP 6,9. C 6,1. V 5,7. FP 5,4. KD 4,6.
Åtta partier kom in i riksdagen, varav ett rasistiskt och sju ickerasistiska.
Och nära utan att komma in var FI med 3,1.
- Vad innebär det? Vilka vann?
- Ja, jämför man med förra valet så var det bara pyttesmå förändringar med max 1 procent hit och dit för sex av de åtta partierna. Stora förändringar bara för M, som minskade med ca 7 procentenheter, och SD som ökade med lika mycket.
Men när det gällde vilka som skulle bilda regering, så staplade man klossar och jämförde. Alliansen var 8,4 procentenheter större än S. Och 1,5 större än S+MP. Men 4,2 mindre än S+MP+V. Alltså måste det bli Löfven som bildade regering, resonerade man. Allt enligt sedvanlig blocktradition.
- Men den där klossen på 12,9 som det stod SD på då?
- Precis. Det hade blivit precis så som Löfven sagt. Blockpolitiken måste spräckas upp, annars skulle SD kunna styra riksdagen som vågmästare. Löfven räckte åter ut handen till de fyra allianspartierna, som alla avvisade handen, C-ledaren spottade på den. Hon var ju nu den självutsedda ledaren för Alliansen, sedan Reinfeldt avgått på valnatten.
Talmannen rådgjorde med alla partiledarna i regeringsbildningsfrågan. Det resulterade i att han bad Löfven att undersöka möjligheterna till en minoritetsregering och strök under att det förutsatte att riksdagen a) godkände honom som statsminister, b) godkände den nya regeringens budget.
- Hur röstade riksdagen då?
- I omröstningen om Löfven som statsminister röstades han igenom, som överenskommet. I kammaren blev det 132 ja (S-och MP-ledamöter) och 49 nej (SD). Resten nedlagda, 154 röster, dels de fyra allianspartierna (de hade ju gått med på att passivt släppa fram honom), dels V (som på detta sätt markerade att de var missnöjda med att inte ingå i regeringen).
Löfvens chans att kunna samarbeta med några allianspartier var väl större om han nöjde sig med S+MP som regering, inte V också.
- Så hur gick det med det blocköverskridande samarbetet?
- Den har uteblivet. Löfven har fortsatt att räcka ut hand efter hand till Alliansen som ser helt oförstående ut och bara fortsätter med den vanliga retoriken mot honom som om inget hänt och det fortfarande är valrörelse. En diabolisk debatt-teknik uppvisas av C-ledaren. ”Jag vägrar förhandla med Löfven om budgeten” trumpetar hon. Och någon dag senare: ”Titta, vad dålig Löfven är, vad var det jag sa, han misslyckas gång på gång med att förhandla om budgeten!”.
Och allt medan Alliansen gräver sig djupare ner i skyttegravarna med kanonerna riktade mot regeringen, står SD helt oantastade bredvid och gnuggar händerna, det främlingsfientliga och rasistiska parti som samlat nästan 13 procent av väljarna. Det är över 800 000 svenskar. Och man stirrar på den siffran och tänker på hur Hitler helt demokratiskt kunde röstas fram till makten på 30-talet.
- Hur gick det sedan med omröstningen om regeringens budget?
- Den skedde häromdagen. Och det var inte bara regeringens budget som lades fram för riksdagen. Alliansen lade fram en egen budget, trots den där sonderingen med talmannen. Men SD röstar ändå inte på den, sa fyra blåögda alliansledare. Men det gjorde SD förstås. Och då föll regeringens budget och Alliansens vann. För Alliansen+SD är 8,7 procentenheter större än S+MP+V. Därmed är en konstitutionell kris ett faktum och Sverige går inte att regera. Rasisterna har utnyttjat en aningslös Allians och fällt en svensk regering.
- Vad händer nu då?
Löfven har utlyst nyval som ska hållas den 22 mars nästa år. Mycket kan hända till dess, skiftningar i väljarkåren kan tänkas mellan partierna och t ex kan KD åka ur och FI komma in. Och polletten kan falla i allianshuvudena och partierna kan elda upp de gamla valaffischerna. Och börja prata med varann, rikta in sig på att det är SD:s maktställning som ska brytas.
Eller är det för mycket att hoppas på? Är vanan för ingrodd att traska därnere i skyttegravarna och kasta de rutinmässiga handgranaterna mot andra blocket? Har de grävt ner sig för djupt? Kan ingen hissa ner ett extralångt rep till C-ledaren?
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar