… på rasterna var man inte liten så man kunde springa omkring och leka utan stor så man måste stå där och prata bara och därför stod jag där utan att prata fast man kunde ju låtsas att man fått nånting på rocken och liksom gnugga bort det men man hade aldrig fått något på rocken så man tittade intresserat på en ekorre som inte fanns där eller som den ultimata utvägen kunde man nonchalant kasta en blick på armbandsuret och lätt harklande ursäkta sig med att man tyvärr hade ett tåg till Orientexpressen att catcha eller också det ännu mer ultimata att svimma rakt av och bara höra någon som i ett avlägset brus i vintergatan vad tog det åt Göran svimmade han nä nu ringer det vi måste in och då kunde man liksom i förbigående resa sig och följa med in efter att man diskret borstat av sig lite med hjälp av en passerande ekorre till vilken man räckte biljetten till tåget till Orientexpressen till tack ithy bottenlösa äro alla våra eftergifter till genansen …
forts i del 7 (sista delen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar