Hädd

När jag var ung och förr, var jag väldigt noga med hur jag såg ut. Det var urviktigt att ingen ens skulle snudda vid tanken att jag valde noga i garderoben. Eller tittade mig i spegeln.

Det sista var viktigast av allt. Idealet var att det skulle se ut som en slump vilka kläder jag fått på mig. Kläder fick inte misstänkas vara viktigt.



Vad kom det här ifrån? Jag har bara lite vaga idéer om det. Det var nog en blandning av saker.

För det första var jag ung och de vuxna vinnlade sig om att klä sig propert, så därför måste jag förstås göra tvärtom.
För det andra var det bohemigt och poetigt att klädstrunta.
För det tredje räddade man tredje världen och visade sin antipati mot myndigheterna genom att ha t ex olikfärgade strumpor.
För det fjärde hade jag ingen role model (det nyaste svenska ordet som därmed uttalas på engelska) hemifrån hur man klär sig.
För det femte hade jag inte så mycket pengar att köpa kläder för.
För det sjätte var Beatles kungar och jag insåg att det var Beatles-aktigt att protestklä sig.
För det sjunde gillade jag inte att se mig i spegeln eftersom jag inte gillade vad jag såg eftersom jag var så ung.
För det åttonde gick det fortare att klä sig dåligt än att klä sig bra och tiden var ju dyrbar eftersom jag var så ung.



Med andra ord var jag helt enkelt lat.

Lite lustigt det där med spegeln. Jag har fortfarande en motvilja att stirra på mig själv i glas och rätta till någon krage eller halsduk. Jag tycker för övrigt att det är lite otäckt att när jag rättar till halsduken med höger hand så rättar spegelGöran till den med vänster hand. 

Fast förmodligen skulle jag tycka att det var ännu otäckare om han lyfte samma hand, eftersom jag då skulle förstå att han var en inbrottstjuv. Eller att jag själv var knäpp. Vilket som nu skulle vara värst.

Spegel, spegel, på väggen där - säg vem som vackrast i landet är.
Det var nog det första jag kommer ihåg från en teater, häxdrottningens läskiga ord i Snövit. Precis som de sju årens olycka om spegeln gick i kras. Varför just sju? Varför lika många som dvärgarna?

Och som man är klädd blir man hädd, heter det. Låter inget kul att bli hädd. Fast det är ett roligt ord.

En gång när jag, fortfarande ung och förr, hade skrikigt röd tröja till skrikigt röda byxor sa moster Ingrid "du är inte rädd för färger du!".

Rädd? Ett lite konstigt ord i sammanhanget, minns jag att jag tyckte. Men det var nog hädd hon menade.
.