Mera hundskräck

Under högstadiet (eller gymnasiet?) hade jag ett tag ett sommarjobb på Nordisk Bevakning och Butikskontroll, NBB kallat. Finns företaget kvar? Hoppas inte det.

Man skulle bevaka saker. Butiker och byggnadsplatser. För att folk inte skulle knycka eller sabba nåt. Det var alltså ett bevakningsjobb. Men man fick inte nån utbildning. I stället fick man en uniform med mössa och batong. Sen var det bara att börja jobba.

Det var i en tom affärslokal mitt inne i stan nånstans, det här som jag nu ska berätta om. Jag i min något för stora uniform kom dit på avtalad tid och träffade den jag avlöste. Eller om det var nån chefsperson, jag minns inte. Han visade mig i alla fall runt i lokalen. Här är rum X och rum Y. Och uppe på på tredje våningen är det de här lokalerna. Han visade mig var nycklarna var som man skulle ”låsa in” i sin kontroll-låda som man bar med sig, som bevis på att man hade gjort sin runda på de bestämda tiderna. Som vanligt alltså.

Och sen här på andra våningen är det ett speciellt rum. Vår "mellanstation", kallar vi det. Alla hundförarna kan ju inte ha dem hemma. 
Det var något slags plexiglas på en del av dörren, så jag kunde se hundarna som gick omkring där inne. Jag vet inte om de var fyra eller fem. Jag ryste inuti min uniform.


Du gör ingenting med hundarna mer än ger dem mat och vatten efter ett schema, du behöver inte ens öppna dörren, ja det kan vara bra om du INTE öppnar dörren, du använder luckan här. Piece of cake.



Och så började jag mitt pass. Försiktigt tipp-tappade jag förbi den där dörren, kollade på övriga våningar och rum, låste med de olika nycklarna i kontroll-lådan. Rond efter rond. Med då och då en avstickare till dörren, in med mat och vatten i de där luckorna. 


Och en människa kan inte vara på helspännn hela tiden. Händer inget befarat så lallas man till slut in i en viss lunk, viss rutin, ett visst lugn. Och jag satt i rummet på gatuplanet, där jag hade mina grejer, hade just ätit en kanelbulle till téet och borstade bort några smulor från uniformsärmen.

Då spetsades mina öron ... och duns duns duns ... snabba tassar i trappan ovanför ... 

OCH EN HUND KOM NERSPRINGANDE ... OCH EN TILL ... OCH EN TILL ... DOM ÄR LÖSA! DOM HAR KOMMIT UT!


En zombie kom till undsättning, tog över mig, lade ett lock över det som var jag, zombien reste mig långsamt mycket långsamt, tog sakta några steg, en stol mitt i rummet, tog tag i stolen, satte mig, blundade, satt bara där. Det enda som inte fick hända hade hänt. Som om det gällde någon annan registrerade jag varelser som cirklade runt stolen där jag satt, tassandet, vädrandet, den påle i mig som jag klamrade mig fast vid var inte provocera, inte provocera, inte provocera, instinktivt täppte jag till alla porer där rädslan kunde sippra ut, rädslan den rödglödgade.

Zombien reste mig upp. Sakta. Några steg mot fönstret och ytterdörren. Som i kvicksand. Ögonen öppna bara så mycket jag måste. En hund i vägen tror jag. Jag kände med foten, men så hade jag dörrhandtaget i handen, vred om oändligt långsamt, gled ut, ett ben i taget, när jag skulle stänga dörren en plötslig morrning och rörelse inifrån butiken, jag dängde igen dörrn, låste.



Zombien fortfarande påkopplad, porerna tilltäppta, en måstesak kvar att göra, till slut fick jag tag i en telefon (mobiler och sånt fanns inte), slog numret till huvudkontoret, hackade och pep nåt om hundarna lösa och var nånstans, lade på luren. Måstesaken klar.

Nu rullade allt in över mig. Jag vågade darra. Den tacksamma lättnaden att leva. Zombien löstes upp och jag kröp in i nåt hörn, sket i om folk såg.

Och grät.
.