.
Det är lustigt nuförtiden när jag ska skriva. Sant är ju förstås att jag oftast sitter vid datorn när jag skriver. Och det tycker mina fingrar är naturligt numera.
Men det var inte det jag tänkte på.
Det är när jag inte har tillgång till dator. Vilket ju händer ibland. Då måste jag ha en svart penna. Ni vet en sån där vanlig smal med genomskinlig plastpelare, som man ser bläckets sjunkande i.
Den ligger så fint i handen, som ett naturligt framben som gör obegripliga men sköna rörelser i sanden. Och bläcket flyter ut bättre i de svarta än de blå, märkligt nog. Det känns som om flödet i mig flyter ut genom handen och pennan och jag kan forma varje tanke och känsla jag har.
Som om jag har svart blod.
Det hade jag nog när jag virvlade upp den här dikten:
samla alla mustascher i en bil
och dra iväg till körrgårn
ryck på axlarna åt de mörka cypresserna
de får stå där och stirra som spretiga fåglar
omomma ulaga
emi sorrla
emi emi ulaga sorrla
grip mig nu
tiden är en röd rubin av dansande kameler
under en blåsig måne i öster
där du kupar din hand om min törst
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar