Deckartips 11 - stilbildande kommissarie

.
Två portalfigurer i deckarvärlden har vi besökt; Sherlock Holmes och Hercule Poirot. Det finns, enligt mitt förmenande, även en tredje. En som på sätt och vis haft ännu större påverkan än de båda. Det är hos honom vi nu ska stanna till. Och då måste vi lämna det engelska språket helt.

Språket är nämligen franska. Miljön är Paris. Och på vår stationsskylt står hans namn: kommissarie Maigret.

Romanerna om kommissarie Jules Maigret är ena riktiga sidvändare. Man frestas aldrig, som man ibland kan göra med böcker, att slira över vissa passager. I George Simenons berättelser finns inga träiga avsnitt. När det gäller att skriva dialoger t ex, är han alla andra deckarförfattares överman.

Med Maigret fördes socialrealismen in i deckargenren. Man känner som läsare att man är mitt i verkligheten, mitt bland människorna. Maigret, som gått den långa vägen och började som patrullerande polis, känner Paris och människorna, både professorer och clocharder.

"Vad jag tänker på?", svarar Maigret på ett ställe, "jag tänker aldrig, jag suger i mig."

Som typ är han förebilden för många senare deckare, som våra svenska Martin Beck och Kurt Wallander t ex. Men agerar förstås mycket osvenskt ibland. Om en bartender frågar om Maigret vill ha ett glas öl eller calvados, säger han inte ”nej tack, inte i tjänsten”. Han säger ”ja tack”, stoppar sin pipa, tänder den och höjer sitt glas. Och får mycket matnyttig information.

Med pipan liknar han lite Holmes och med franskan lite Poirot. Men i övrigt är det skillnad som natt och dag.

Upplösningen i Holmes-böckerna brukar vara en snilleblixt som han får.
Hos Poirot är det den där genomgången när alla misstänkta samlas i ett rum.
Den klassiska upplösningen hos Maigret är att han och hans kolleger Lapointe, Janvier, Lucas och Torrence turas om att förhöra den häktade på polishögkvarteret Quai des Orfèvres tills han erkänner. Inte med hjälp av hot och brutalitet som i de amerikanska tevedeckarna, utan med vanligt samtal och psykologi. Före förhöret beställs det alltid upp öl och smörgåsar från Brasserie Dauphine.

En lite lustig, tänkvärd sak: de här romanerna, som är bland det mest urfranska som går att hitta, skrevs av Simenon, som var belgare! Det är precis som de finaste visorna i vår ursvenska vis-skatt, som är skrivna av Cornelis Vreeswijk …

När man googlar på Simenon inser man att han måtte ligga bra till för att komma på tio-i-topp-listan för tidernas mest produktiva författare. Han har skrivit 300 romaner, varav ca 80 om Maigret och de flesta av dem har filmats. Utöver detta skrev han, om man får tro Google, ca 500 (!) noveller.

Deckartips 11: ”Maigret gillrar en fälla”, 1955, och ”Maigret och clocharden”, 1963, av George Simenon (därefter återstår alltså bara 78 böcker om man ska läsa alla i serien ;-)
.