Deckartips 14 - pengar skramlande i fickan

.
Tåget har lämnat den förra lite ruggiga stationen och vi far nu fram med stor hastighet. Fast tåget går inte framåt, märker jag plötsligt, utan bakåt. Bakåt i tiden. Alltså tiden på riktigt, vår egen tid. Tåget stannar och vi är tillbaka i vår ungdom! Gläntar försiktigt på kupégardinen … inte Ture igen väl … nej, inte Sverige ens. Det är någon liten by i England vi gjort halt i. Och stationsskylten förkunnar stolt: Fatty Trotteville.

Egentligen hette han Fredrik Algernon Trotteville. Men initialerna F.A.T. blev Fatty, som i tjockis. För mig var han dock Fatty = den som fattar.

Enid Blyton skrev en ofantlig mängd barn- och ungdomsböcker. Nästan alla är ganska förenklade, idylliserande och torftiga. Men i den här smeten av böcker finns det en bokserie som står ut. Det är Mysterie-böckerna. Där lyckas hon skapa en gestalt som har en egen lyskraft: Fatty.

Mysterie-böckerna är ca 15 till antalet och barnen växer i ålder genom böckerna. Fatty är den som utvecklas. I början är han mest bara tjock och egenkär. Sedan visar det sig att han skriver rimmade dikter på stående fot, är skicklig i att klä ut sig och lär sig att buktala, förutom att han utvecklar sin ledarförmåga och förstås är den som löser mysterierna. De andra ”deckarna” (kraftiga citationstecken) i Fatty-gänget (Larry, Daisy, Pip och Bets) är skäligen enkelt tecknade, de fungerar mer som en fond bakom Fatty.

För mig har alla andra figurer från Enid Blytons böcker förbleknat. När hon låter Fatty prata, blir emellertid hennes stil annorlunda, nästan som om gestalten får, ja kräver ett eget liv. Det påminner om hur Poirot (se deckartips 5) får Agatha Christie att uttrycka sig à la Poirot.

Mysterie-böckerna är deckare, men ”whodunit”-delen i dem är förstås mycket tunn. Vilken 5-åring som helst pekar omedelbart ut boven efter max 3 sidor. Åtminstone i de första böckerna (Mysteriet med den brunna stugan och Mysteriet med den siamesiska katten). Men även intrigerna blir bättre i takt med att huvudpersonen utvecklas.

Man läser förstås inte Mysterie-böckerna för intrigen, utan för deras charm. Och ekon finns från de ”riktiga” deckarfigurerna. Fattys maskeringar får en att tänka på Sherlock Holmes, och konstapel Goon (av barnen kallade Ge´r iväg) får hela tiden allt om bakfoten och hinner ofta arrestera fel person, i likhet med Japp hos Agatha Christie och Lestrade hos Conan Doyle.

Och så har Fatty alltid lösa mynt skramlande i fickan. Jag vet inte varför, men sånt har en hög charmfaktor för mig.

Rätt intressant är en uppgift jag läser om en omröstning i England år 2008 om Storbritanniens mest omtyckta författare. På en blygsam femte plats kom William Shakespeare, på fjärde Jane Austen, på tredje hamnade J K Rowling och på andra plats kom Roald Dahl, medan listan toppades av Enid Blyton.

Deckartips 14: skaffa (via loppis eller låna på biblioteket) hela serien Mysterie-böcker, läs dem i ett sträck, de är korta och det går fort, njut och skramla med lite lösa pengar i byxfickan.
.