Deckartips 13 - den sista procenten

.
I began to think Charles Walter was a special breed of cat from the moment I heard his name in the summer of 1938. The name had a regal ring to it. Charles, Duke of Walter. Or sir Charles Walter, Lord of the Manor. --- The name connoted not only authority but also urbanity, sophistication, and perhaps a touch of refined menace.

What a far cry it was from my own miserable name. Lambert Post. Jesus, the trouble I had with that one! Lam Post, the kids had called me.
”Say, Lampost, what´s this I hear about you supporting a bunch of drunks?”
”Hi, Lampost, any dogs been pissin´ on you lately?” Hilarious.

Charles Walter did a lot to change all that.

Så börjar deckaren The Walter Syndrome.

Boken är skriven av Richard Neely och miljön är en arbetsplats för ett sextiotal annonsförsäljare på en tidning i New York. Fast ”deckare” kan ju diskuteras om den ska kallas. ”Rysare” är kanske ett bättre ord. Rysarnas rysare.

Så varför stannar detta deckartåg vid en sådan station?

Deckargenren (huvudbry, mys, vem var boven) är ett hav precis som Rysargenren (nagelbitarspänning, skräck) är ett annat hav. De är helt skilda åt. Till 99 procent, i alla fall. För det finns en liten rännil mellan dem, ett litet antal böcker som både är ”whodunit” och skräck på samma gång.

Detta är en sådan bok. Den där sista procenten. Rännilen mellan två hav.

När man läst ut den och hårstråna på huden så småningom lagts sig ner igen, måste man läsa om den … var det där verkligen möjligt? … och det ser man att det var … och känner en stor beundran för författaren som lyckats konstruera en sådan berättelse.

Dessutom är en av ingredienserna lite ”namnomani” (se min blogg 2 juli), vilket gör den extra oemotståndlig i mitt tycke.

Deckartips 13: The Walter Syndrome, 1970, av Richard Neely.