Dragosminne 6

.
Men tillbaka till Dungen, ja. Det var en samling smala spretiga träd och buskar på liten yta, men lyckades stå så ihop med smala stigar emellan att man nästan kunde gå vilse, om man inte var hemmastadd där.

Det sas att vissa av lärarna kunde ge sig in i Dungen ibland för att jaga elever, men det var nog bara ett rykte för att göra det lite mer spännande. Jag såg aldrig någon lärare sticka in näsan där.

Bredvid dungen fanns en fotbollsplan, som en halv fågelbur, grus och sedan sidorna inhägnade med fågelnät och taket var himlen. Man använde hönsnätet som sarg när man spelade, det gick inte att slå bollen död om man inte sköt ÖVER hönsnätet. På andra sidan gatan låg stora fotbollsplanen, där klassmatcherna spelades. Oj vad ofta jag tillbringade tiden där. Till och med på vintern, min svarta årstid.

En annan som också ofta var där var Tommy, han var outtröttlig i att träna. Döm om min oerhörda förvåning när jag miljoner år senare fick se honom i TV ledande fotbollslaget. Han hette Söderberg, ja heter fortfarande.

Från apelsinsaft till Dungen till Tommy. Så kan det bli när inte haspen är i.

I min minnesvandring går jag nu ner från ett berg - Blackeberg - för att gå upp till ett annat - Hästberg - den egentliga myllan för fantasin hos denna bloggare. I ett dammoln tar den berättelsen sin början ...
.