Bo Ny i byn By

Bo Ny såg sig i spegeln. Tillbaka tittade en verkligt lyckligt lottad man. Hans korta namn gick så lätt och snabbt att skriva. Ekonomiskt. Det fanns också en skönhet i detta, tänkte han, och nickade mot sig själv. Samma gällde också hela byn där han bodde och som för säkerhets skull bara hette så. By. Där hette alla tvåbokstavigt och där fanns många affärer i vilka man kunde göra sina korta och ekonomiska och vackra inköp av t ex ål och allahanda ko-produkter (t ex sånt där rinnande vitt som är för långt att säga) samt te med eller utan is.

På kvällarna roade man sig med att se på TV. Eller så gick man på Ba och tog nåt att dricka och hade skoj. Men tro nu inte att man drack pilsner på Ba, det serverades aldrig där. Däremot hinkvis med öl.

Ba fick heta så, de hade ansökt om det sista r-et men fått nej från JA (Juridiska Abbrevieringskontoret), den institution som upprätthåller kortheten, ekonomin och skönheten i byn. Utslaget i JA var enhälligt och uttalandet hölls föredömligt kort, mindes Bo.
"Bar" = nä. Fy! Bu!
"Ba" = OK.

Dessutom hade Bo Ny sin vackra hustru . Hon hette Py Ed och var vd på SJ.
Ja, alla i By skulle vara begåvade med eget för- och efternamn oavsett barn eller vuxen, oavsett gift eller ej. Så var enhälligt bestämt i JA.

Så Bo Ny bodde där med sin fru Py Ed. Det var så sant, de hade en dotter också. Han mindes så väl när hon föddes. Hur han direkt vid hennes nedkomst, som kutymen krävde, efterfrågade hennes namn och den lilla, med två korta strån på huvudet, svarade direkt:
"Jag heter My Ek."
Och sträckte sig mot mamma Py och ropade: "di!"

Ett exemplariskt barn från första stund, tänkte Bo. Hans hjärta riktigt svällde av stolthet i bröstet, men helt kort förstås.
På kvällarna hade de så roligt och sjöng "Do Re Mi", ni vet den där sången från österrikiska alperna ur musikalen So of Mu som sjungs av Ju An.

Fast nu skulle de ha ett barn till. Alldeles i dag faktiskt. Han hade därför gått tidigare, två minuter i 5, från HK på LO, där han jobbade. Och stannat till på Ba i två timmar och druckit två öl. Och nu stod han här och mös framför spegeln.

Dags att gå. Han strök tillbaka sin korta, ekonomiska och vackra frisyr som bestod av ett strå över det vänstra örat och ett likadant över det högra, blixtrade iväg ett sista leende mot sig själv och begav sig sedan till BB. Buss och taxi blev för långt, så han fick gå. Men avståndet var kort så det var OK.

Precis i tid kom han. I rummet låg hans tappra hustru Py Ed och på en stol med rak rygg satt hans prydliga dotter My Ek och ägnade sig lugnt åt att sy. Eller om det var be. Något tvåbokstavigt var det i alla fall. De nickade kort åt varandra och han satte sig lika lugnt på en annan stol. Värkarna verkade ta sig. Coolt.

Aj, sa Py. Oj, sa Bo uppmuntrande.
Aj, aj, sa Py. Oj, oj, sa Bo dubbelt uppmuntrande.
Nu, sa Py.
Och alla, Bo och My och barnmorskorna och de övriga i BB-personalen och förstås Py , samlade sig nu runt den alldeles nyfödda flickan.

Och unisont ställde de frågan:
- Nå?

- Jag lystrar till namnet Alexandra-Katharina von Papadopoulos-Friesenschiöld, svarade den lilla och log stort.

Då svimmade hela byn.
.