Julvisorna fick inga nya versioner av oss. Och inte sommarvisorna. Det var bara Luciasången som vi kände behov av att förbättra. Antagligen för att den var så högtidlig, julvisorna var ju tjo och tjim och triggade inte igång någon reformiver hos oss.
Eller också var det texten som ingen fattade. Vad var ”tunga fjät?” Eller ”runt gård och stuva?” Och Staffanvisan sen. Vad var fålar? Vattna sina fålar? Var det blommor eller nåt?
Eller också var det hela Luciatåget. Alla vi gossebarn hade ju tvingats gå med strut på huvudet som hela tiden ramlade ner över öronen och ha nån konstig pinne i handen och skulle samtidigt komma ihåg de konstiga orden och dessutom kunna sjunga dem och dessutom se obekymrade och t o m värdiga ut, där vi vinglade fram efter tjejerna.
Som förstås kunde text och sjöng klart och fint och såg tjusiga ut. Och jag tror t o m de tyckte om det.
Om man googlar på Lucia, blir man lätt konfunderad. Seden verkar vara en märklig dekokt av vitt skilda saker. Lucia hette ett helgon på Sicilien på 300-talet. Därav ”Sankta”, som vi grabbar väl tog som ett förnamn med Lucia som efternamn. Men vår tradition har ingenting med henne att göra, förutom namnet. Ja, kanske att det röda bandet symboliserar hennes martyrdöd, tror Google.
I stället verkar det vara Vintersolståndet, årets mörkaste dag, som färgar av sig. Den 13 december var en farlig natt. Övernaturliga väsen, troll och demoner var i farten. Och man trodde djuren kunde tala den dagen. Lussinatta hette det. Lussi eller Lussekäringen var en ond varelse som flög omkring i luften med sitt följe.
Och så har vi Lucifer, mörkrets herre. Lite halvelak var nog även han. För att inte säga den mest elaka av dem allihop. Även om namnet väl betyder ”den som gör ljus”. Men, det är klart, man behövde väl hjälp från alla på årets mörkaste dag.
Sen tyckte man väl att det var fint att låna in helgonet från Sicilien för att ge ett lite lyft till det hela. Och mycket av själva Luciagestalten med ljuskrona etc kommer från Tyskland tydligen.
Ja, inte vet jag. Men mycket sammanfaller på denna dag. Även nobelfesten. När de festutsatta lagerkrönta äntligen får lite ro att sova, väcks de brutalt i arla morgonväkten av vitklädda damer med eld i håret som sjunger om tunga fjät runt gård och stuva. Och försöker de somna om, vinglar ynglingar fram med trattar på huvudet. Enda sättet att blidka demonerna är tydligen att bita lite i de brända plattkakorna och svampiga bullarna med ögon som de räcker fram.
Och det där med stjärngossarna ja, läser jag vidare, det kommer från Staffanssjungningen. Fattiga djäknar, som förr i ti´n gick mellan husen och sjöng för att samla in pengar.
Sjöng de bara bättre än oss i Södra Ängby Grundskola, så fick de säkert lite kapitalförstärkning den vägen. En tia åtminstone. Hoppas den inte var trasig.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar