Känslor för snö

Samerna har 300 ord för snö, läser jag. Jag smakar på orden. Passar ju bra så här i mitten på september.

åppås - orörd, mjuk snö
sjålkkå – trampad, hård och slät snö
siebla – snö som är så blöt och mjuk att man faller ner i den
tsievve – hård snö som renar inte gräver igenom
moarri – snö med tunn isskorpa som inte kan bära en man
vahtsa – nyfallen lös snö ovanpå gammal snö

Om jag möter dig nånstans i Svarrijokki, eller vad det nu kan heta, och frågar hur vägen är längre fram, så fortsätter jag alltså framåt om du säger sjålkkå eller vahtsa, men tvärnitar helt om du säger siebla eller moarri.

Helt fascinerande, i mitt tycke. Namnoman som jag är. Om det är orden eller snön eller båda, är jag osäker på.

För mig är snö något fantastiskt. Sett på en målning eller foto eller genom ett fönster.

Om jag befinner mig mitt ute i det så smälter det jennynyströmska ganska snabbt ner till något blött, vitt och kallt som letar sig in i gliporna mellan mig och skorna. Eller mig och kragen.

Väl i hallen stampar jag av mig detta påträngande bevis för att vi är djur och inte människor. Och sätter mig vid köksbordet och tittar ut på åppås. Eller läser dikten om det i min diktsamling ”Kärleken tar för lång tid”.

Snöfall

varför blir jag så vemodig av snö?

en fågel sjunger utan
att få sången färdig

glasnatt

som om tiden skruvat sig förlamad i detta vita mörker
isfönster av värme därute

snöfallvinter

allt vitare
och vitare

alla de förlorades bröst som vintern snöar i
.