Lite gafflande bara

Det är så mycket matprogram på TV.

Om en marsmänniska skulle stiga ner till oss och glutta på TV en valfri kväll, skulle den dra slutsatsen att de här jordlingarna äter tydligen oavbrutet.
Hela tiden är det någon som sticker gaffeln i nån mat och skyfflar in. Eller gör iordning mat. All vaken tid verkar gå åt för det.

- Fast det är bara som det verkar, säger jag då till marsmänniskan. Och bjuder den på en blogg. En blogg har nog marsmänniskan aldrig insupit.
- Nej, det har jag inte, håller marsmänniskan med. Vad har du blandat i denna blogg?

- Jo, först lite fågelkvitter. Lite grand i alla fall. Sen är det en som står däruppe och tar emot och plattar till. Han – eller hon – får akta sig bara så han – eller hon - inte blir stucken av gaffeln från den som står på marken.
- Jaså, äter de igen? Marsmänniskan kisade misstänksamt ner i bloggen.

- Nej, det är en högaffel. Han – eller hon – står på marken och lyfter upp hö med gaffeln, till honom – eller henne – som står däruppe på höskrindan. Där finns också några andra som räfsar ihop hö fram till honom – eller henne – som står därnere.
När de inte slår efter myggor, flugor, knott och bromsar.
- Varför i all sin dar gör de så?

- Slår efter dem? Jo, de är så obehagl-
- Nej, jag menar allt det där de jobbar med. Varför gör de det?

- Jo, de höstar in. Allt gräs, som torkat till hö måste in i ladorna. Så att när det blir vinter så har djuren nåt att äta. Inte VI, alltså, tillade jag hastigt, utan DJUREN.
- Vilka djur?

- Ja, hästarna.
- Bara hästarna? Marsmänniskan knep ihop mittenögat och smuttade på bloggen.

- Ja och så korna också, förstås.
- Varför korna?

- Ja, för att de ska överleva och må bra.
- Allt det jobbet bara för att de ska må bra? Marsmänniskans ena huvudantenn svängde tvivlande.

- Njae, för att de ska ge oss mjölk också.
- Bara mjölk?

- Ja och så ger de oss nötkött förstås.

PANG! smällde marsmänniskan bloggen i bordet!
- Just det! För att äta! Det är allt ni jordlingar gör. Äter! Eller gör i ordning för att äta.

Jag tog mackan ur munnen och vände mig om för att förtrytsamt protestera mot denna missfirmelse. Men marsmänniskan fanns inte kvar. Var puts väck.

Det där är typiskt för marsmänniskor. De går så fort bloggen är slut.
.