Jämnt skägg jämt

Det är cabaré igen på jobbet. I mitten av september. Sista gången för mig kanske. Och för 67e året, om man var med från början.

Vilket man inte var. Jo, på ett sätt.

I mitt jobb på jobbet är jag ju historiker numera. Gräver fram företagets historia ur böcker, tidningar, filmer och intervjuer som gjorts.

I grävandet finns det en hel drös med stenar att vända på. Nu har jag börjat pilla på den sten som det står ”Cabaré” på.

År 1945 blev folk på mitt företag så uppsluppna av att freden brutit ut, att de gjorde tvenne uppsluppna ting.

- Portarna slogs upp för vårt första regionkontor utanför Stockholm, på Södra Hamngatan i Göteborg.

- Kamratföreningen på företaget firade sitt tioårsjubileum med en fest på Gillet i Stockholm. På den framförde några av de anställda en eget ihopknåpad ”cabaret” om företaget.

När det året därpå var dags för det årliga mötet för direktörsfarbröderna (och några få direktörstanter) i företagets högsta ledning, kom någon på ”men vänta, hade inte deras kamratförening någon tillställning ifjol med något kabarégäng? Kan vi inte låna in dem? Det kan väl bli ett lagom divertissement till konjaken?”

Och visst tillfrågades cabarégänget. Och visst kom de. Med nyskrivna låtar, sketcher och skämt om chefer. Och visst har det fortsatt. Nu på det 67e året, som sagt. 

Min stavning av detta är vinglig som synes. Vad ska det kallas? Cabaret med C och t? Eller med accent: Cabaré? Eller med K: Kabaret eller Kabaré. Bruket har vacklat. Som det gör när man försöker bestämma sig för om det är franska, engelska eller svenska man talar. Många kallar oss revyn. Eller det där spexgänget.

Själv kallar jag det för Cabaré. Tycker om den stavningen bäst, struntar i att den kanske inte är så värst SAOLsk. Man ser på något vis att det är just denna man menar.

Och nu håller vi som bäst på att planera årets, som äger rum midium september. Som kanske framskymtat i tidigare blogginlägg här, har det varit jämnt skägg att få ihop allt och hinna repa till cabaréerna. Men så är det jämt. Och till min stora tillfredsställelse kan jag konstatera att vi håller på traditionerna även i år.

Så här tänkte vi göra i år. Själva upptakten till cabarén, som blir min sista eller kanske inte, jo det blir det nog. Vid kaffet släcks det ner i salen. Och så dyker detta upp på stora duken över scenen:

Den 29 november 1945 firade
Kamratföreningen 10 år
med en fest.

På scenen då:
ett hemtrampat gäng anställda
med pinsamt dåliga skämt,
orättvisa påhopp på chefer
och framkraxade visor med nödrim.
      
Men det var 67 år sedan.
Och utvecklingen har gått framåt
i rasande fart.

På scenen idag:
ett hemtrampat gäng anställda
med pinsamt dåliga skämt,
orättvisa påhopp på chefer
och framkraxade visor med nödrim.

Mykke nöjje!

Och sen börjar cabarén.
.