För det pågår ju lite idrottstävlingar i London för närvarande och jag sneglade lite på handbollsmatchen mellan Sverige och Ungern. Eller sneglade, jag tittade med ohöljt intresse. Och bet på naglarna ändå upp på armbågarna under det gastkramande slutet.
Precis som i kvartsfinalen mot Danmark vann vi till slut med uddamålet.
Och ofelbart går mina drömmar bakåt i tiden. Till Bengans tid. Till 90-talet. Då vi var världens bästa handbollsnation som vann allt utom OS. Med alla listiga spelvarianter, där den kändaste kallades "Gurkburken". Av någon anledning. Kanske Bengan kom från Västerås?
Och jag liksom ser Bengans Boys samtidigt som jag ser dagens spelare.
- Kim Andersson, ledargestalten och listige passaren. Och det är som att skåda Stefan Löfgren från 90-talet igen (nej, inte nye S-ledaren).
- Dalibor Doder, liten irrationell trollgubbe. Påminner om Ljubomir Vranjes, fast Vranjes var ännu kortare. I denna sport där de flesta har basketlängd.
- Jonas Källman. Just en av de där långa smala. Med ännu längre armar verkar det. Jag tänker genast på ”Slangen” förr. Alltså Magnus Wislander.
- De två bjässarna i försvaret heter nu Magnus Jernemyr och Tobias Karlsson. Förut hette de Per Carlén och Ola Lindgren (samma Ola som idag är förbundskapten för Sverige).
- Även de två målvakterna i dag, Johan Sjöstrand och Mattias Andersson, har en likhet med målvakterna förr i ti´n, Peter Gentzel och Mats Olsson. Ibland så bara ”stänger de till” – det heter så när en målvakt räddar flera bollar på raken.
- Och även idag har vi en hårfager som far omkring på banan, Kim Ekdahl Du Rietz, precis som Staffan Olsson från Bengan-Boys-tiden (ja, samma Staffan som idag är förbundskapten, vi har ju två). Fast Kim har sitt hår uppsatt på finansministervis. Och Staffan bär fortfarande sitt midjelångt.
- Kantspelarna Niclas Ekberg och Fredrik Petersen. Deras motsvarigheter var Johan Pettersson och Pierre Thorsson. Nuvarande kantisar "knorrar" dock inte in bollen längre, som jag tidigare upprört påpekat. Men nog knorrat om det.
- I dagens lag finns också Jonas Larholm. Något av en favorit hos mig. Han har en otrolig speluppfattning. I Bengans lag hade vi Magnus Andersson, en motsvarande elegant.
När jag puzzlar ihop gubbarna idag med gubbarna i går så blir det en över. I 90-talets lag fanns Erik Hajas, expert på kontring. Så fort vår målis fick tag i bollen, så var Hajas halvvägs över planen och fick han bara bollen då så var det mål. Någon Hajas kan jag inte hitta i dagens lag.
Men ändå. Gurkorna ligger i en bra lag även i dag. The gurkburk is back in town. Oavsett hur det går i finalen på söndag. Vi har åter ett gyllene handbollslag med en massa sköna profiler.
Handboll är världens bästa sport. Varför? Det blir så många mål. Så även en match mellan dåliga lag är kul att se. Vinner man så är det fantastiskt med alla mål man i efterhand kan veva i repris och njuta av. Förlorar man är det av samma anledning så mycket smärtsammare.
Som livet alltså.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar