Varför det nu då, kan man undra. Tja, det blir lätt så när det är revbensfrakturer i ryggen, på höger sida, precis mellan midja och skulderblad. Då måste man vid sänggåendet lägga sig rak som en högaffel i ryggen, och därvid ta tyngden helt mot vänster arm för att avlasta ryggmusklerna på höger sida.
Vid denna manöver vore det alltså bra om vänster arm är pigg och kry. Det kan man dock inte påstå att den är. Den är gipsad. Gipsad nästan upp till armbågen. Att tungt stödja på den armen för att kunna vältra upp en rygg med revbensfrakturer i sängliggande är inte en så god idé.
Så man står inför en olöslig ekvation. Ett moment 22. De kroppsdelar som inte går att bruka, måste brukas, för att den läkande vila ska kunna uppstå, som gör att de obrukbara kroppsdelarna blir brukbara igen. Man ser sig om i rummet. Finnes här någon kraftig och praktisk vinsch? Nej. Någon Joe Labero då? Nej.
Så man får krångla och åma bäst man kan, rätt lik en överdimensionerad daggmask, för att förvandla sig från stående till liggande. Det ser säkert synnerligen märkligt ut för en åskådare. Och processen tar en hisklig tid, i början av texten häruppe försökte jag mig på en grov skattning.
Och sen ska man ju upp igen. Efter vidtagen dygnsvila, göra samma resa fast tvärtom. Förvandla sig från liggande till stående.
Sängar – ett utstuderat tortyrredskap från medeltiden.
Betr dessa konstifika skador, hur de kom, visst det ska berätta om, lite senare bara, ska först berätta om återbesöket hos farbror doktorn idag.
Äntligen vaknade jag i morse och daggmaskade mig upp till stående vid sängen. Skööönt! Stående är inget problem. Inte heller gående, även om jag måste gå oändligt sakta, rak i ryggen som en högaffel, som sagt. Kl var 05:20. Jag skulle vara på Närakuten 9:20. Fyra timmar, det skulle räcka.
Grep armförlängarn med klon längst ner och lirkade på mig strumporna, först den vänstra, bra det gick, sen den högra, tar alltid längst tid med den, till sist var båda på. Flöt ut på muggen, morgonrock på, flöt uppför innertrappan, kokade tevatten, bredde mackor, tog smärtstillepiller C och smärtstillepiller N, hela tiden med höger hand och högaffelrygg.
Packade ner grejorna som jag lagt fram kvällen innan. Tog kortärmat. Loden. Nån enkel mitella. Mysbrallor. Den där hårda jeansknappen i midjan omöjlig att knäppa. Skor med snören otänkbart. Inte ens med armförlängarn fixar jag skosnören. Jag hasade iväg i mina croc-skor.
Folk tittade på mig där jag sakteliga tuffade fram längs gatorna till bussen. Jag lät dem titta! Och de hade gott om tid. Det gick inte så fort för mig. Sniglarna tutade på mig med sina antenner och susade förbi i svindlande hastighet.
Jag kom precis i tid till sjukhuset. Först till Röntgen. Jag hasade dit. Anmälde mig och satte mig ner i väntrummet. Upptäckte att det runnit ur vattenflaskan. Det är svårt att skruva åt en flaska tillräckligt med en hand. Jag upp med alla grejor i väskan, for med vattentussar, rädda vad som räddas kan. När väskan och grejorna var torra, upptäckte jag att jag var nerdränkt med vatten på byxorna framtill. Det såg ut som om jag kissat på mig!
- Göran, välkommen! Sergej stod i dörren och vinkade in mig. Jag hann inte göra något åt mitt brydsamma läge, bara krafsa ihop mina pinaler och hasa efter, i mina tankar stirrade hela världen på mina nerblöta brallor och nickade joho, med ett menande tonfall, jag säger då det.
Jag fick låna lite räddande papper av Sergej och sessionen inne på Röntgen gick mycket fortare än förra gången, då handen röntgades med otaliga kort, men denna gång var ju armen i paket, så det var färre möjligheter att vrida den i en massa vinklar.
Klar. Och hasade från Röntgen till Närakuten där min läkare väntade, som fått bilderna via datorn. Ser bra ut och läker bra, sa han. Annars då? Jag nämnde då min högerfot som svällt upp som en fotboll sedan förra gången. Få se. Jag lirkade av mig strumpan, tog längre tid nu när jag inte hade armförlängarn med klo längst ner. Han kände och klämde. Aj, gjorde duktigt ont!
Jaha, vi får röntga foten också för att se vad det är. Gå tillbaka till Röntgen och återkom sedan hit.
Jag hasade alltså tillbaka från Närakuten till Röntgen igen. Anmälde mig där. Satte mig ner i väntrummet. När Sergej kom och sa sitt Göran, välkommen, då reste jag mig med stor värdighet och såg mig runt i triumf på de andra i väntsalen, när jag följde med. Den här gången hade jag inte kissat ner mig.
Inne på Röntgen lirkade jag av höger strumpa igen. Jag började kunna det här med strumplirkande nu. Och röntgen. Jaha, var vill ni att jag ska vara när ni plåtar den här gången? Nu när det bara gäller en fot.
Då ska du ha det bekvämt och bra, Göran, sa de, och det kommer att gå så fort. Och så pekade de.
Va? Där? Upp på den? Jag??!!!
I plötslig skräck såg jag vad de pekade på. En sjukhussäng.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar