Indiansommar, eller om det är Brittsommar det heter, i alla fall sol och kanske en sista gung i hängmattan.
Vältrande ur densamma går jag på shopping och i en second-hand-affär gör jag ett fynd. En bok som heter ”Wittgenstein”. Just det, tänker jag. Ludwig Wittgenstein har jag ju sen länge haft i bakhuvudet att man skulle stifta närmare bekantskap med. Varför just honom vete fåglarna. Nåt infall hos mig bara. Jag kan inget om hans idéer. Det lilla jag vet kan rymmas i en tesked: att han är en tysk filosof. Men här har jag nu chansen att få veta mer.
Jag köper boken och installerar mig i läsläge i hängmattan och redan på första sidan ser jag att mina kunskaper om Wittgenstein är 50 procent fel. Han är österrikare.
När jag läser vidare, står där mycket om hans familj. Han var begåvad med sju syskon, som alla var begåvade. Ludwig ”ansågs i barndomen vara den minst begåvade av syskonen”, skriver Gunnar Fredriksson, som alltså är författare till boken, det glömde jag visst att säga.
Hermine, äldsta syrran, tecknade och målade. Helene var musiker. Margarete var politiskt radikal och kände Sigmund Freud.
Hans, den äldste brorsan, spelade violin, orgel och piano, for till Amerika och tog sitt liv. Kurt, briljant pianospelare, blev kavalleriofficer och vid nederlaget 1918 sköt han sig. Rudolf var litterärt begåvad och nervös, en kväll gick han in på en ölhall i Berlin och begick självmord genom att dricka ett glas mjölk som han hällt cyankalium i. Paul, den fjärde brodern, förlorade högerarmen under första världskriget men fortsatte sin karriär som pianist och musiklärare med en arm.
Apropå det, när Ludwig Wittgenstein gick i realskolan i Linz gick en annan elev där, som var född samma år och samma månad som han, men ansågs obegåvad och fick gå två klasser under Ludwig. Den eleven, som han aldrig kom att träffa, tog också sitt liv. Tyvärr väldigt mycket senare. Hans namn var Adolf Hitler.
Vältrande ur densamma går jag på shopping och i en second-hand-affär gör jag ett fynd. En bok som heter ”Wittgenstein”. Just det, tänker jag. Ludwig Wittgenstein har jag ju sen länge haft i bakhuvudet att man skulle stifta närmare bekantskap med. Varför just honom vete fåglarna. Nåt infall hos mig bara. Jag kan inget om hans idéer. Det lilla jag vet kan rymmas i en tesked: att han är en tysk filosof. Men här har jag nu chansen att få veta mer.
Jag köper boken och installerar mig i läsläge i hängmattan och redan på första sidan ser jag att mina kunskaper om Wittgenstein är 50 procent fel. Han är österrikare.
När jag läser vidare, står där mycket om hans familj. Han var begåvad med sju syskon, som alla var begåvade. Ludwig ”ansågs i barndomen vara den minst begåvade av syskonen”, skriver Gunnar Fredriksson, som alltså är författare till boken, det glömde jag visst att säga.
Hermine, äldsta syrran, tecknade och målade. Helene var musiker. Margarete var politiskt radikal och kände Sigmund Freud.
Hans, den äldste brorsan, spelade violin, orgel och piano, for till Amerika och tog sitt liv. Kurt, briljant pianospelare, blev kavalleriofficer och vid nederlaget 1918 sköt han sig. Rudolf var litterärt begåvad och nervös, en kväll gick han in på en ölhall i Berlin och begick självmord genom att dricka ett glas mjölk som han hällt cyankalium i. Paul, den fjärde brodern, förlorade högerarmen under första världskriget men fortsatte sin karriär som pianist och musiklärare med en arm.
Apropå det, när Ludwig Wittgenstein gick i realskolan i Linz gick en annan elev där, som var född samma år och samma månad som han, men ansågs obegåvad och fick gå två klasser under Ludwig. Den eleven, som han aldrig kom att träffa, tog också sitt liv. Tyvärr väldigt mycket senare. Hans namn var Adolf Hitler.
Gunnar Fredriksson säger i boken att han inte ger anspråk på att förstå Wittgensteins filosofi. Varpå han ändå försöker beskriva den. Jag å min sida säger att jag inte gör anspråk på att förstå Fredrikssons beskrivningar, men en tes fastnar i alla fall i min arma huvudknopp.
Wittgenstein säger att filosofins uppgift är att genomskåda de filosofiska bryderierna tills de upphör att oroa oss. Problemen ska inte lösas, utan upplösas.
Jag skyndar mig att stänga boken på sid 36, väntar med att fortsätta de 250 sidorna ut. För den tesen kan jag greppa.
Lille Ludwig, minstingen i den åtta barn stora syskonskaran, av Bertrand Russel kallad ”det mest fulländade exempel jag känner till på vad man traditionellt uppfattar som ett geni”, han ville inte att vi människor skulle grubbla på obegripligheter.
Här kommer lilla Ludde
hå hå ja ja
bärande på en kudde
hå hå ja ja.
Alla små huven rymmer
hå hå ja ja
onödiga bekymmer
hå hå ja ja.
Sen kan man vända sig om lite bekvämare i hängmattan med boken över ansiktet och somna om.
Wittgenstein säger att filosofins uppgift är att genomskåda de filosofiska bryderierna tills de upphör att oroa oss. Problemen ska inte lösas, utan upplösas.
Jag skyndar mig att stänga boken på sid 36, väntar med att fortsätta de 250 sidorna ut. För den tesen kan jag greppa.
Lille Ludwig, minstingen i den åtta barn stora syskonskaran, av Bertrand Russel kallad ”det mest fulländade exempel jag känner till på vad man traditionellt uppfattar som ett geni”, han ville inte att vi människor skulle grubbla på obegripligheter.
Här kommer lilla Ludde
hå hå ja ja
bärande på en kudde
hå hå ja ja.
Alla små huven rymmer
hå hå ja ja
onödiga bekymmer
hå hå ja ja.
Sen kan man vända sig om lite bekvämare i hängmattan med boken över ansiktet och somna om.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar