Utetrappan härutanför har nåt som ser ut som vildvin, vindlar hela vägen ner längs ledstången och lyser rött som blod. I dag är det, sånär som på en vecka, ett halvår sedan jag rasade handlöst nerför den trappan med huvudet före.
Låter kanske lite halsbrytande att beskriva det på det sättet. Men kunde ju också ha blivit det.
Hur är läget nu då ett halvår efteråt?
Ja, det som återstår att bli bra i begränsar sig till vänster hand. Men den har på den här tiden förvandlats från en vedklabb till något som mer och mer påminner om en vanlig hand. Bara några fingerleder här och var som ännu inte hajat galoppen. Jag kan t ex inte knyta handen. Än. Men jag jobbar på´t.
Att vi ska flytta om två månader har varit finemang för handen. Har blivit en massa kånka, flytta och röja i grejor. Då glömmer man helt att särbehandla någon av händerna, båda behövs ju fullt ut. Så vänstern har bubbat och röjt och trivts lika mycket som högern.
Och så har jag ätit mat också. Äta är utmärkt träning för vänsterhänder. Vi håller ju i gaffeln på ett sånt bakvänt sätt när vi äter här i västerlandet. Det har jag tränat på. I början var det nästan hopplöst. Gaffeln halkade hela tiden ur den förtvivlade vänsterhanden. Men bättre nu. Träning nöter ner motstånd. Vid ett middagsbord är det inte längre uppenbart att den där vänsterhanden en gång varit en vedklabb.
Om jag varit kines hade jag inte varit lika bra i handen nu. För kineserna för skickligt in maten i munnen via pinnar, men bara med höger hand. De inser ju inte alls vitsen med att hålla i en gaffel på ett bakvänt sätt som vi. Och då hade jag blivit bestulen på vänsterhandsträningen.
Eller om jag varit bördig från USA. Vid matborden där ligger ju vänstern nere och bara tittar på när högern skyfflar in. Över huvud taget ligger vänstern mycket nere i USA.
Men min skadade hand blir alltså allt mindre skadad, närmar sig mer och mer högerhanden i styrka och finmotorik.
upplever inget
handicap
för snart kommer vänster
hand i kapp
med höger hand
Nu denna dag då september kommer ikapp oktober. Eller om det är tvärtom.
Låter kanske lite halsbrytande att beskriva det på det sättet. Men kunde ju också ha blivit det.
Hur är läget nu då ett halvår efteråt?
Ja, det som återstår att bli bra i begränsar sig till vänster hand. Men den har på den här tiden förvandlats från en vedklabb till något som mer och mer påminner om en vanlig hand. Bara några fingerleder här och var som ännu inte hajat galoppen. Jag kan t ex inte knyta handen. Än. Men jag jobbar på´t.
Att vi ska flytta om två månader har varit finemang för handen. Har blivit en massa kånka, flytta och röja i grejor. Då glömmer man helt att särbehandla någon av händerna, båda behövs ju fullt ut. Så vänstern har bubbat och röjt och trivts lika mycket som högern.
Och så har jag ätit mat också. Äta är utmärkt träning för vänsterhänder. Vi håller ju i gaffeln på ett sånt bakvänt sätt när vi äter här i västerlandet. Det har jag tränat på. I början var det nästan hopplöst. Gaffeln halkade hela tiden ur den förtvivlade vänsterhanden. Men bättre nu. Träning nöter ner motstånd. Vid ett middagsbord är det inte längre uppenbart att den där vänsterhanden en gång varit en vedklabb.
Om jag varit kines hade jag inte varit lika bra i handen nu. För kineserna för skickligt in maten i munnen via pinnar, men bara med höger hand. De inser ju inte alls vitsen med att hålla i en gaffel på ett bakvänt sätt som vi. Och då hade jag blivit bestulen på vänsterhandsträningen.
Eller om jag varit bördig från USA. Vid matborden där ligger ju vänstern nere och bara tittar på när högern skyfflar in. Över huvud taget ligger vänstern mycket nere i USA.
Men min skadade hand blir alltså allt mindre skadad, närmar sig mer och mer högerhanden i styrka och finmotorik.
upplever inget
handicap
för snart kommer vänster
hand i kapp
med höger hand
Nu denna dag då september kommer ikapp oktober. Eller om det är tvärtom.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar